Jag o FylleFarbröderna:

Så här trötta är inte mina farbröder.

Vi ses varje morgon.

Jag och farbröderna.

När jag går ut med Balder. Då ses vi.

Det är alltid före klockan 07.00 som vi ses.

Jag gillar mest ett par fyllisar som har en liten svart lurvig sak till hund. 

Jag gillar hur fyllisarna skiner upp när de ser mig. När jag kommer där i parken med min stora hund. Hur fyllisarna vinkar glatt åt mig på långt håll. Hur de hejar och strålar med hela ansiktet när jag kommer där, morgontrött och tufsig.

Jag möter andra farbröder också. 

Välklädda farbröder. 

Tråkiga farbröder. 

De farbröderna de hälsar med en tyst nick. Eller kanske om vi har 

mötts många gånger att de slår på stort och mumlar ett litet försiktigt hej.

Men inte mina fyllisar inte.

De hejar som om jag vore en long lost friend. Jag blir glad. Fyllisarna gör hela min dag ibland. Det händer att de inte sitter där. Jag tänker på dem då. Var sjutton håller de hus nu då, mina fyllefarbröder? De ska ju sitta på bänken och bli strålande glada när jag kommer!

Ibland möter jag tanter som går ut med sina små hundar. 

Tanter har ALLTID små hundar. 

Tanter går ALLTID över på andra sidan gatan när jag kommer. 

Tanter hälsar ALDRIG på mig. 

Tanter tycker inte om mig. 

Aldrig tycker de om mig. Det gör inget. 

Jag tycker inte om tanter heller.