Ajfånen och klosetten:

Ibland händer det saker som ligger utanför ens kontroll.

Om man nu mot förmodan skulle råka tappa sin 

Ajfån i toaletten, bara sådär rakt ner bland kisset. 

Så blir det kanske lite tråkigt en stund. (Det här har ju såklart inte hänt.)

Men om det nu skulle hända just dig, 

så fungerar det utmärkt att göra följande:

1. Ta en liten plastpåse. Tänk fryspåse.
2. Lägg i telefonen.
3. Häll på vanligt okokt ris.
4. Knyt igen påsen. Se till att riset täcker överallt.
5. Låt ligga i minst 24 timmar.
6. Starta om telefonen.
7. Tada. Lagad.

Inga. Frågor. På. Det.

Hej hopp o ha en bra dag.

Och du, kissa lugnt.

Om att göra vad som helst i duschen hur som helst:

Kommer in i omklädningsrummet efter ett träningspass. 

Hör omisskännliga ljud från duscharna. 

Jamen, alltså är det en kille här inne på damernas? 

Här får han väl ändå inte vara, tänker paragrafryttaren i mig.

Det stönas och frustas lite halvtyst därinne i våtutrymmet (jag vet, rätt ord här va!).

Jag hör en ljus tjejröst som låter lite…lite, ja lite ansträngd kan man väl säga. 

Sådär låter i alla fall inte jag när jag duschar.

Jag går inte dit. Jag står lite obeslutsam kvar mitt på golvet. 

Vad ska jag göra nu liksom. Jag tassar tyst bort till mitt skåp. 

Jag skäms lite åt dem. Jag menar så kan man väl ändå inte bete sig, 

har de ingen skam i kroppen. Fast ändå, det är ju lite galet modigt också.

Jag vill inte veta vad de gör därinne i duschen, fast jag vet ju ändå på nåt vis.

Men det kan väl ändå inte vara möjligt att jag hör det jag hör ändå. 

Jag måste väl ändå hörselhallucinera eller nåt sånt.

Och hur ska jag göra nu. Jag behöver ju duscha jag också. 

Ska jag kanske gå in på toa och ta en raggardusch i handfatet.

Precis då kommer det ut två unga söta tjejer ur duschrummet 

och ler och småpratar lite förtroligt med varandra.

Jag tappar både hakan och målföret.

Jaha. Jag vet inte om jag ska fråga om duscheriet gick bra eller 

om jag bara ska vissla lite och låtsas som ingenting.

Eller de kanske bara gav varandra en brasiliansk och det är 

jag som har lite dirty idéer. Duschen är i alla fall ledig nu.

 

Vikten av vikten:

Tidig morgon.

Jag ställer mig på vågen enbart iförd trosor.

Amen shit alltså, hur mycket kan ett par trosor väga?

Foto. Kamera. Åsså Jag:

Jag går en utbildning till fotograf.

Som om jag egentligen har tid med sånt. Men det är ju så rasande kul! Det är lite tjohoo hela tiden liksom.

Jag har också lyckats snika in mig hos en superduktig fotograf som driver Exhibibild. Så jag får både det praktiska och det teoretiska. Teorin får jag på kvällstid på utbildningen. Hur man faktiskt gör allt rent konkret tillhandahåller fina Y till mig. Där hos den stackars hårt tålamodsprövade Y på Exhibibild gör jag allt från att kånka stativ, ljussätta, pudra flinten på farbröder och lära mig massor om fotografering.

Tack snälla, snälla Y för att du står ut med alla mina galna idiotfrågor. Jag frågade en gång följande när Y förklarade eller försökte förklara det här med fasta och zoomobjektiv:

-Jaha, men sitter inte alla objektiv fast?

Y kunde ju såklart inte hålla sig för skratt. Men hon är en kvinna med ett stort hjärta så jag såg att hon i alla fall försökte att hålla mungiporna i schack.

Jag vet att just den frågan är så dum så det är inte sant. Men nu så vet jag ju såklart bättre. Men det uppstår en liten skammens rodnad på mina kinder när jag tänker på alla mina galenfrågor jag har ställt och säkert kommer ställa flera av.

Här är i alla fall några bilder från mina experiment. Alla riktiga fotografer som ser dessa bilder sliter väl sitt hår eller slår sig för knäna och gapskrattar. Men jag skäms inte för mig. Kanske kunde ni istället hjälpa mig och tala om alla fel i bilden. Tar väldigt tacksamt emot tips om slutare, bländare, ISO, vinklar och allt annat som eventuellt är fel med mina bilder. 

Hej Hopp och Ha En Härlig Dag.

Sentimentala sensommarbilder:

Några sista skälvande sensommarbilder från vår trädgård. Nu är poolen igenbommad för det här året. Snart är det dags att rulla in alla olivträden i glashuset för övervintring också. Några veckor till sen måste den lilla fontänen vinterstängas också. Grodan får gå i ide till nästa vår. Det blir lite ledsamt och tomt i trädgården när det sista sommarstöket är gjort. Det känns så definitivt. Sommaren 2012 kommer aldrig mer tänker jag lite sentimentalt.

Men –

Istället kommer härliga höstkvällar. Goda thesorter i generösa keramikmuggar framför en sprakande brasa. Tjocka raggsockor som håller tårna varma under isande novemberkvällar. Det är också en härlig tid.

I FinaButiken på DyraGatan:

I FinaButiken på DyraGatan jobbar en kvinna som ja, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt henne och hennes uppförande.

Följande händer:

Jag kommer insvepandes i den där lyxiga boutiquen med dyrbrallorna på benen, 

4 000-kronorsjackan nonchalant hängande över axlarna och designerväskan i högsta hugg. Butikskvinnan synar noga mitt klädval nerifrån och upp. Det lustiga är att hon slutar titta på själva mig innan hon kommer till ansiktet. Det är bara hur jag har spökat ut mig för dagen som intresserar henne. Jag själv är helt ointressant. Jag vet ju att hon bara är intresserad av min plånbok. Hon skiter ju fullkomligt i mig.

Hon fullständigt kastar sig över mig när jag sätter foten innanför dörren. Hade hon haft en röd matta så hade hon nog rullat ut den åt mig också. Hade hon dessutom varit en katt så hade hon nog strukit sig runt benen på mig och spunnit för mig med.

- Men Guuud, tjuter hon i falsett när jag kommer in. Jag har just fått in den mest perfekta kollektionen till dig! Du skulle var såå snygg i den! Du är ju såå himla lång och såå himla snygg och, ja Guud vad det skulle vara snyggt på dig.

Sen svansar hon runt mig och smörar och går på så jag nästan kräks. Hon plockar fram den ena outfiten efter den andra som hon trugar på mig med orden:

- Den här bara mååste du prova! Den kommer bli suuuperläcker på dig! Du är ju såå snygg.

- Nja, jag vet inte, säger jag tveksamt. Jag letar mer efter en tjock hösttröja.

- Meen Guud, då har jag den perfekta till dig här. 

Så småspringer hon iväg och hämtar en liten ulltrasa för bara 2 800 kr. Som hon trugar på mig i provrummet, eftersom den ju kommer bli döösnygg på just mig.

Några dagar senare:

Samma butik. Samma donna. Samma kund.

Men just idag har jag på mig 15 år gamla målarfläcksfärgade sunkbrallor. Byxorna var faktiskt moderna en gång i tiden, innan de degraderades till mina jobbarbrallor. Till det har jag en T-shirt med reklamtryck i modell: asful. Som kronan på verket har jag en liten sjal knuten runt håret för att skydda det från målarfärg.

Jag stegar in i FinaButiken för att prova en av de där tjocka ulltröjorna i just den där coola kollektionen som ju skulle passa just mig så himla bra. Eller om det nu var min plånbok som den passade så himla bra.

Jag öppnar dörren in till FinaButiken på DyraGatan. Samma donna som häromdagen synar mig ända nerifrån sunkskorna och ända upp till reklamtröjans taskiga passform. Hon spärrar upp ögonen och ser helt förfärad ut. Hon fnyser högljutt åt min tufsiga uppenbarelse och vänder sedan demonstrativt på klacken.

Hon känner inte igen mig! Det kan jag ju i och för sig förstå. Jag är ju bara en kund som vem som helst. Men behandlingen hon väljer att ge mig den fattar jag mig inte på.

Jag - den där superviktiga och supersnygga långa kunden som bara måste ha hennes supersnygga kollektion, hon verkar inte finnas längre.

Jag blir lite full i skratt åt den här stackars varelsen. Vad är det för friheter hon tar sig egentligen denna patetiska lilla människa? Att döma någon efter utseende. Att döma någon efter kläder.

Vilka är det mer som inte passar att handla i hennes fina skitbutik? Mammor med kladdiga och snoriga ungar kanske, eller någon som är handikappad, eller ve och fasa någon som har mage nog att beträda hennes boutique med några sladdriga äckelkilon för mycket på kroppen. Då kräks hon väl rätt ut över någons fettdallriga mage.

Hon tror nog på fullt allvar att jag ska handla något i hennes fina boutique nästa gång jag kommer in. Då, när jag är rätt klädd. Då, när hon utan att tveka skulle hälla ett par kilo smöreri över mitt huvud. Då när min plånka duger igen.

Nej, vet nån vad! Min plånbok och min själ är alldeles för bra för hennes äckelbutik.

Våta drömmar:

Någon som har läst boken ”Femtio nyanser av honom”? Jag undrar om inte jag skulle kunna knåpa ihop något liknande. Jag menar hur svårt kan det vara egentligen.

Det är väl bara att ta lite egna fantasier och blanda upp dem med en och annan våt dröm och krydda hela alltet med lite gamla erfarenheter och några lik i garderoben.

Själva skrivandet är ju en bisak och fantasi har jag så det räcker och blir över. 

Jag menar vad mer behövs? 

Däng den i diskbänken:

Oomkullrunkeligt.

Det är ett ord att dänga i diskbänken det. Jag gillar att hitta helt osannolika ord. Oomkullrunkeligt. Vilket ord. 

Betyder ungefär: det som inte går att putta eller ruska omkull. Och för dig som har snuskig fantasi kan jag berätta att grundformen, ordet runka inte alls betyder det du antagligen tänker på. Runka betyder skaka. Om d-e-t sen har någon liknelse med det du tänker på, det vet ju inte jag.

Genialisk vs Sinnesslö:

Jag är extremt kreativ och produktiv. 

På n.ä.t.t.e.r.n.a. 

Det funkar sådär med man, tre barn, dagis, skola, tandläkartider, storhandlande och kvartsamtal. Jag kan komma på halsbrytande äventyr och tänka ut finfina företagsidéer – mitt i natten. Sen när morgonen kommer är jag som en lobotomerad zombie som knappt förmår att stava mitt eget namn. Sur och vresig. 

Men sen – Tada!

Då händer det magiska igen när nattimmarna tickar in. Förvandlingen. Från sinnesslö till genialisk. Eller hrm…ja, nästan i alla fall.

Skavsår i öronen:

Jag blir så himla sliten i huvudet av alla skrikprogam på TV.

X-faktor, Robinsson, Körslaget och allt vad de nu heter de här skrikprogrammen.

Men hur svårt kan det vara, tänker väl du.

Du kan väl bara byta kanal då, din gamla surhäxa.

Jamen det är ju just det. 

Vad fasiken ska jag byta till. Dårå. Kultur-Babel kanske eller Café Norrköping (det finns kanske inte kvar, men du fattar vad jag menar). Fast jag gillar ju faktiskt Babel med alla sina böcker och härliga ord.

Nu kan man ju tänka att jag är en sur gammal häxa – och mm, det kanske jag är också. Men alltså, på allvar: varför i hela helsike måste det skrikas, visslas, applåderas och tjoas i precis allt som visas. 

Jag får ju fucking skavsår i öronen.

Tatueringar:

Jag tänker inte ha några synpunkter på tatueringar. Jag har en själv. Eller hade en själv. Den håller jag på att ta bort med laser. Jag bokade tid hos FinaKliniken.

– Nej, nej. Den där grönsvarta färgen du har är den allra svåraste. Det krävs en speciell laser till det. Sånt gör inte vi här.

Nehej. Så jag letade vidare. Hittade till slut en liten skum klinik på en bakgata. Bokar tid. Åker dit. Sätter mig i det muggiga och pyttelilla väntrummet med andra lite kreti och pleti. Får komma in till tjejen som ska laserbehandla mig. Hon tuggar frenetiskt tuggummi (med öppen mun).

– Du vet att det gör mest ont första gången va, sen blir det bättre, upplyser hon mig på bredaste skånska.

Jaja. Hur ont kan det göra att lasra (heter det så?) en liten ynklig fågelskit på axeln, tänker jag.

– Vill du ha något att bita i när jag skjuter dig, undrar hon?

– Vaa??!! Nänä, det ordnar sig nog, säger jag med tunn röst.

Jag lägger mig ner på britsen och drar ner tröjan över axeln. På med specialglasögonen.

Helig Maria! Satan i Gatan! Detta är djävulens påfund. Det gör ont. Enda gången min kropp har gjort en perfekt yogaställning någonsin. Bara mina hälar och mitt huvud nuddar britsen. Resten av kroppen är som en perfekt spänd pilbåge. Rätt upp i taket. Jag vet inte, men jag tror att jag skriker och kanske till och med svär lite. Hon skjuter mig med en 800 graders laserstråle ett 30-tal gånger. Det luktar stekt bacon.

– Det är ju tur att den är så liten, då går det fort, säger tuggummit.

Liten?!

Fort?!

Jag får lust att slå till henne.

På darrande knän och med en dunkande och varande axel frågar jag hur många gånger hon tror jag måste komma dit.

– Svårt att säga, smaskar hon. Men det räcker nog med 8-10 gånger á 800 kr gången.

Det kan jag säga; våra flickor kommer ALDRIG få tatuera sig.

Nu har jag bara två gånger kvar av mitt egenskapade lilla helfvete. Lyckades pruta till 500 kr gången, så känns det lite bättre i alla fall.

Dum blondin:

Jag får ibland nån kommentar om att jag

skämtar om blondiner, att jag ju för Guds skull säljer ut mig själv.

Men jag har förhoppningsvis lite distans till mig själv och är nog rätt så prestigelös, 

så jag bjuder gärna på det.

Fakta kvarstår ju:

- Jag vet ju att jag är blond.

- Jag vet ju också att jag inte är helt korkad.

- Jag vet ju dessutom att intelligens inte sitter i hårfärgen.

Däremot är man bevisligen ganska korkad själv om man på fullt allvar tror att intelligensen sitter i dött material på utsidan av huvudet.

Många blondiner föds med mörkt, ja nästan svart hår.

Blir de barnen då mer korkade ju blondare de blir?

Och vad händer med de blondiner som blir mörkare med åren, kan de ansöka om medlemskap i Mensa i takt med att hårfärgen mörknar.

Lilla Juvelen:

Jag älskar våra tre flickor lika högt och lika mycket. Såklart.

Men när de två stora tjejerna var små, så gick så mycket onödig energi åt att göra allt rätt och riktigt.

Det var ingen som sa:

- Äsch, gör lite som du vill, det blir säkert jättebra.

Ingen som sa:

- Bara njut av dessa små liv.

Det var tider hit och rutiner dit, sådant som jag trodde var dödsviktigt att följa. Äta si och sova så.

Som det här med nattningen. Varje kväll samma visa.

Såklart måste barnen somna och vakna i sina egna sängar och med samma rutiner varje kväll. Annars – aja baja – blir de ängsliga vuxna som åker in och ut på psyket eller kanske farliga huliganer som rånar pensionärer. 

Varje kväll således:

Bada kropp. Borsta tand. Nattsärk på. Saga läs. Ner i säng. På rätt tid. I rätt säng.

Men med denna sista lilla juvel är det lite mer: Hej vad det går!

Det händer att hon somnar med någon balettklänning på sig. Sen sover hon ibland i sin säng, ibland hos de stora flickorna bara för att det är så spännande, och ibland hos oss. Vi har till och med bäddat i glashuset och sovit där till regnets smatter. Allting är liksom lite fel men ändå så rätt.  

Det här blev ju helt obegripligt. Men ja, jag känner bara att det inte är så himla noga med rutiner och ordning. Vi njuter av detta lilla mirakel som kom till oss sådär i sista minuten. När vi trodde att alla tåg hade gått.

AC - Anonyma Chokladister:

Hej, jag heter Carola och jag är chokladist.

     Alltså, alla som nån gång varit på ett AA-möte, ett Alanon-
     möte eller ett AN-möte vet ju hur såna tillställningar funkar.

     Men alltså på allvar.
     Varför finns det inget mötesjippo för oss AC-isar.
     Jag pratar deep shit chokladhangups här.

Då snackar jag inte om nån billig Ullaredschoklad typ Marabou eller ännu värre,

nåt smetigt Fazerskit fullt med kakaofett.

Nänä, här pratar vi c-h-o-k-l-a-d.

     Jag uppskattar mycket mer EN ENDA bit riktig choklad,
     än en hel himla ask med nåt billigt skitsubstitut.

Tänk dig följande:

Ta en liten bit riktigt mörk och riktigt bra choklad –

gärna från egenmalda bönor, typ Criollo.

Lägg den lilla rackaren förföriskt på tungan.

Låt den bara ligga där och smälta till sig lite.

Smaken kommer att explodera i din mun!

Ja men Herregud det är ju bättre än sex.

Vikten av måttfullhet:

Man ska inte hålla på och vräka i sig för mycket

sunkmat och lagra på sig en massa daller i fettdepåerna.

Idag har jag bara ätit fem saker.

1. En crème cheesetoast
2. En kebabrulle
3. En chokladkaka
4. En pizza
5. En påse smågodis