Sånt Man Ångrar:

Ibland gör man INTE saker som

man ångrar att man INTE gjorde.

Hänger ni med?

Jamen ni vet, man borde ha gripit in när någon blev illa behandlad.

Men man stod där fegt och såg på. Eller man kanske till och med tittade bort.

För att det fanns en risk att det skulle bli obekvämt för en själv.

Sen kommer det ikapp en långt senare. Eller så är det för mig i alla fall.

Jag har flera såna inte-gånger som jag valde att inte agera för att jag var

konsekvensrädd.

En speciell historia kommer över mig ibland och rider mitt dåliga

samvete. Jag tänker på hur jag borde ha agerat annorlunda den gången.

Det här hände sig för många år sedan.

Jag hjälpte en liten 3-åring att få i sig sin middagsmat.

Den lille satt i sin barnstol och jag satt på köksstolen som var närmast.

Det var vi två i köket. Det fanns en irriterad förälder i hallen. 

Men vi två hade det mysigt i köket tillsammans. 

Jag tyckte mycket om just den här lilla treåringen.

Det var kärlek i min mage, och det var kärlek

i mina rörelser till den lille filuren där i stolen.

Så råkar den lille filuren välta ut sitt mjölkglas så som små barn ofta gör.

Jag ser skräcken i ögonen direkt. Jag hinner inte ens reagera innan en fet

örfil har landat på treåringens vänstra kind. Jag sitter som förstenad. 

Så far jag upp från min stol, jag sliter upp 

den lille och jag skriker rakt ut åt den som slog:

-     Är du inte riktigt klok din jävul! Du kan väl inte slå ett barn?!

Skräck, minnen och rädsla dunkar i min mage.

Den lille i min famn skriker hysteriskt. Jag har

filuren i mina armar och jag springer in på den lilles rum.

Efter kommer den som slog.

-     Du ska ge faaan i vad jag gör med min unge!! 
-     Men är du helt galen, skriker jag tillbaka, du får ju inte slå!

Jag gråter. För min egen skull.

För treåringens skull. För allt som är fel just nu.

-     Du ska ut härifrån, skriker den som slår. 
     Du lägger dig faan inte i hur jag uppfostrar min unge, fattar du det!! Ut härifrån!

Min jacka och mina skor ligger plötsligt i en

hög i trappuppgången. Dörren står på vid gavel.

Den som slår har kastat ut dem.

Den som slår pekar att jag ska ut samma väg.

Den som slår föser omilt ut mig.

Dörren slår igen med en smäll i mitt ansikte. Jag hör hysterisk barngråt därinifrån.

Jag hör en arg och skrikande vuxenröst också. Jag är rädd. Jag ångrar mig. Jag står

på knä i trappuppgången och jag petar upp postlådeluckan med mina fingrar.

Jag ropar med vädjande röst in i hallen.

-     Förlåt, jag ska inte lägga mig i. Släpp in mig igen. Jag ångrar mig, förlåt snälla du. 
    Jag kan väl få komma in. Jag kan passa medan du duschar eller om du vill göra 
    något annat. Jag passar gärna.

Jag säger vad som helst. Jag förnedrar mig, bara jag får komma in.

Jag måste få veta vad som händer därinne. Varför barnskriken fortsätter så hysteriskt.

Jag ångrar mig djupt. Jag vill slå in dörren. Jag vill ta med mig den lille hem. Jag vill

inte låta en liten filur vara därinne med galenskapen som enda sällskap. Åh, gud som

jag ångrar mig.

-     Släpp in mig snälla!

Jag gråter och jag ylar i trappuppgången. Jag säger förlåt gång på gång.

Släpp in mig snälla, snälla. Jag ska aldrig mer säga emot. Jag säger vad som helst.

Det hjälper inte.

Jag måste tillslut ta på mig jackan och skorna och gå.

Jag hör den förtvivlade barngråten ända tills porten slår igen bakom mig.

Jag går ner till strandpromenaden. Jag sitter en stund på en parkbänk och

andas ryckigt. Jag hatar intensivt den som slår. Jag tycker inte om den som

inte sa ifrån heller. Jag föraktar den som sitter på parkbänken och är jag.

En ynklig och rädd liten hare som inte har stake nog att bita ifrån. Som till

och med förnedrar sig och säger förlåt för något som den som är utan stake

innerst inne vet är fel.

SÅNT ångrar jag.

Det vänder sig i magen på mig när jag tänker

på saker jag valde att INTE göra något åt.

TonårsRum:

Förvaring kan man aldrig få för mycket av. 
Här i plåttunnor och i tygkorgar. Foto: Bodil Davidson.

Smyckesupphängning från Granit. Foto: Bodil Davidson.

Mellantjejens rum. Foto: Bodil Davidson.

Stora tjejens rum, med lösa plåtskåp som klädförvaring. Foto: Bodil Davidson.

Ett stort rum kan byggas in med mindre sektioner av halva väggar. Foto: Bodil Davidson.

Jag lovade ju er fler bilder!
Dessa är från de stora flickorna rum. 

Alla bilder är tagna av min duktige kollega, 
vapendragare och finfina arbetskamrat Bodil Davidson. 
Hon kan hon den duktiga kvinnan!

Nästan Mer Än Jag Orkar:

Jag svimmar nog nu.

Jag spyr kanske snart.

Jag gråter lite redan. 

Jag har de åtta (8!) sidorna i min hand och jag läser dem om och om igen.

Jag kan inte fatta att det är till mig alla orden är skrivna. Till MIG!

Åh, Gode Gud. Å Herre jävlar. Någon tror på mig. På MIG! Fattar ni.

Nä, det gör ni ju inte. Hur skulle ni kunna göra det?

Jag ska förklara:

Det handlar om mitt manus. Och ja, det ÄR tjatigt.

Och ja, du tänker kanske: 

Men jisses ger den där människan aldrig upp?!

Nä, det gör inte den där människan.

Så jag skickade in mitt manus till ett ställe som heter Författarcentrum. Där arbetar lektörer (såna som läser andras manus). Lektörer som är etablerade författare. Stora kända namn. För det är just det, att alla är anonyma. Ja, ungefär som jag tänker mig att det är på swingersklubbar. Jag har ingen aning om vilken författare som har läst just mitt manus. Och den store anonyme författaren vet inte vem jag är heller. Om det kostar något? Japp. Men vad är gratis i dag liksom. Det här kostar 2 000 kr i startavgift plus 6 kr per sida. I mitt fall så skickade jag in 297 st A4 sidor.

Det skulle ta 6-8 veckor att få tillbaka ett utlåtande. Jag fick det på två veckor. Den anonyme kunde inte slita sig från min text! Jag skrattade och grät om vartannat när jag läste det. Jag fick gåshud på hela kroppen. Åh, herre min skapare vilken känsla.

Tanken svindlar i huvudet och det suger till i magen.

Det kanske verkligen håller.

Det kanske verkligen duger.

Jag kanske verkligen är på väg.

Jag…jag…jag är alldeles prillig och darrig och lycklig och rädd och förskräckt och shit, shit, shit. Vad har jag gett mig in på.

Det stod härliga bokstavskombinationer i mitt åttasidiga brev. Det stod förstås en massa invändningar också. Saker jag måste tänka på. Tempus och sånt skit. Ett och annat förslag på omflyttning av kapitel. Och ja, jag ska nog skriva om. Det var ju det jag bad om när jag skickade in. Kritik. Och det har jag fått. Men av åtta sidor är minst 75% positiv kritik, det hade jag inte i min vildaste fantasi ens kunnat föreställa mig.

Jag tänkte att jag skulle få ett:

”men lilla gumman det här håller bara att torka sig i häcken med”.

Ett sånt utlåtande. Och så får jag det här.

Som ett skrap, skrap, skrap plötsligt händer det liksom.

Vill ni att jag ska recitera (återge) några rader i utlåtandet?

Nähä, det vill ni inte. Men det struntar jag i. För jag är så

glad så jag gör det ändå. Bara strunta i att läs om ni inte orkar med mig.

Så här stod det bland annat från den anonyme Författaren med stort F:

Inledningen – Lillis och jag. Det är en slags prosadikt, som jag gillar skarpt. Här är tonen exakt. Man förstår direkt att detta är en både livsfarlig berättelse och en fascinerande historia.

…vidare stod det:

Avsnitten med huvudpersonens utsatthet i utdragen skräckväntan är lysande!

Skildringen suger tag i läsaren. Man kan inte värja sig. Det är oerhört starkt.

…sen stod det:

Berättelsen är skriven i första person, och det känns

verkligen som det enda rätta alternativet här.

…mer härliga ord skriver denne författare till mig:

Berättarjaget kommer man in under huden på, in i magen och in i hjärnan. Det är styvt skrivet! Tonfallet är pricksäkert. Dialogen känns autentisk.

…och den här meningen som fick mig alldeles tårögd:

Sammanfattningsvis vill jag avsluta med att det är en väldigt suggestiv berättelse. Språket är utmärkt. Det är fenomenalt bra. Effektivt skrivet. Det är varierat, lättläst och har ett väldigt driv framåt. Texten suger tag i läsaren. Man fångas direkt och kan inte slita sig.

Men fattar ni! Alla de här orden är till mig. Någon tycker att jag skriver fenomenalt bra. Någon stor. Någon som är en riktig författare. Undrar vem det är. Jag går i spinn här. Kan det vara Guillou, eller Alvtegen, Knausgaard, Marklund eller kanske Lundell (inte troligt, va) eller vem ÄR det? Eller är det kanske Wilhelm Moberg, eller Elsa Beskow eller nej visst ja, de är ju döda och begravna sedan länge. Men ni märker ju, min hjärna är helt ur slag här. Jag kan inte tänka en enda vettig tanke.

Åh, jag är helt snurrig och rusig av lycka.

Och NI är med mig på den här galna trippen.

Tack för att ni står ut med en crazy galenpanna som mig.

10 År Gamla Bilder:

 

För 10 år sedan var oljad ek hett. Det känns ju lite som yesterdays news idag.

Provdockan hänger med oss fortfarande! 
Jag älskar den. Den kommer från min mormor.
Ett arvegods som jag vägrade släppa till "de där nya ni vet".

Jo, men visst håller väl stilen än. Dansk minimalism.  
Med skjutdörrar och säckaskurade stenväggar.

Tomas kontor. På den tiden litet och välstädat. Hrm.

Soffan är sedan länge borta, och mattan, och lampan och ja allt.

16-åringens rum. Undrar om hon hade velat ha gungor 
idag också? Och titta på lilla 4-åriga Bella. Så söt! Hon
försöker göra lika svåra konster som sin alltid lika 
vilda storasyster.

Redan för 10 år sedan, fanns min förkärlek för lugna mjuka färgsättningar.

Men exakt VEM är den där unge snygge mannen  på bilden?

Orkar ni?!
För nu kommer det.
Snacka om gammal skåpmat!
Det här är RIKTIGT gammalt.

Bilderna är från vårt första hus som vi byggde strax utanför Malmö. Vi bodde där i sex år. Huset är ritat av arkitekt Agnetha Hahne. Det byggdes i handslagen dansk tegel. Ann och Svante Sjöstedt gjorde ett mycket snyggt HemmaHosJobb där (ja, det här var innan jag hade börjat på den banan). Så det är Svantes bilder, och jag hoppas att det är ok med honom om jag lägger ut dem nu efter så lång tid.

Fast även om bilderna är gamla så tycker jag att de är rätt ok stilmässigt fortfarande. Eller vad säger ni?

Gammal Skåpmat:

Jag hittade...

...de här...

...gamla bilderna...

...och tyckte...

...att de fortfarande...

...var tillräckligt...

...bra för att hängas ut!

Vet ni, jag satt och raderade gamla bilder 
och lite annat tjafs som har blivit liggande. 

Så hittade jag de här fotona. 
Gamla bilder från vårt förra hus. 

Ja, jag vet att en del som har varit hemma hos oss 
inte känner igen sig riktigt. För jag BYTER ju prylar 
stup i ett. Men ni känner väl igen själva huset i alla fall. 
Jag tänkte att ni kanske tyckte att det också var lite kul 
att se gamla bilder. 

Jag har massor, massor, massor med foton liggandes 
som jag kan lägga upp om ni vill ha lite inspiration eller 
bara för att ni tycker att det är kul. Dessa bilder är från 2010.

Jag har en hel del gamla bilder från äldre fotojobb som jag kan ge er. 
Jag har en hel del gamla bilder som jag gärna skulle vilja ge er också ,men som jag 
inte får, då rättigheterna är sålda. 

Men det allra mesta äger jag rättigheterna till.
Så om ni vill så lägger jag ut lite sån gammal skåpmat till er.
Om ni vill alltså!

Halka Ur Trosorna:

Halva delen av min feta manusbunt.

Det går trögt att få ut mitt manus. 

Eller egentligen gör det inte det. 

Det är mer jag som är otålig. 

Jag har ett ganska starkt driv 

och jag vill att saker och ting 

ska ske kvickt. Gärna igår.

Jaja, hur som helst.

Jag pratade med en agent på Författarcentrum häromdagen 

som sa att jag har fått alldeles för få nej för att ge upp än. 

Alla får i stort sett avslag en massa gånger. 

Hon gav mig en massa balls och råg i ryggen. 

Hennes meningar stannade kvar i mitt huvud 

och hennes ord piskar mig framåt. 

Så om du läser det här: 

Tack Anna på Författarcentrum. 

Dina ord hjälpte mig.

Men så har jag tänkt mer strategiskt.

Vilka är personerna 

som läser insända manus?

Hur gamla är de som läser?

Är det män eller kvinnor som läser?

Vad kan de tänkas vilja läsa om?

Jag har gått igenom det noggrant och strategiskt, och kommit fram 

till att de allra flesta manus verkar läsas av kvinnor. Och de kvinnorna 

är i åldern 35-55 år ca. Vad är det då som GÖR att jag får nej har jag 

tänkt vidare. 

Vad är det dessa kvinnor VILL läsa? 

Jo, men såklart!! De vill ju ha sex och snusk, 

förnedring och romantik, kärlek och… ja ni fattar.

Så tänker jag att:

Nej nu jävlar! (Ja, jag vet. Jag tänker alltid i hämnd och revanschstankar).

Nu jävlar ska de få de där förlagstanterna.

Nu jävlar ska jag skriva en snuskroman så de halkar ur trosorna!

Kanske fungerar en sådan snuskbok som dörröppnare för den 

bok jag EGENTLIGEN vill att de ska ge ut. Kanske är det lättare 

att med en sex- och snuskbok som förstabok ta sig in i bokvärlden.

En riktigt maffig snusk- och kärleksroman ska jag skriva om jag kan, 

och den ska jag dänga i skrivbordet åt dem. Alltså, så fungerar det ju 

inte, att man åker dit och dänger något i skrivbordet till någon. Det är 

bara jag som TÄNKER i de banorna. Jag måste liksom vara lite förbaskad 

och lite hämndlysten och ja, jag måste skriva fort och argt för då blir det bäst. 

Sen får jag stryka alla svordomar när jag har lugnat ner mig.

Om jag klarar av att skriva en sån bok vill säga. 

Det kanske blir lika tufft med en sådan bok?

Och ska jag orka med att ha ännu ett manus 

som jag ska stånga mig blodig för att få utgiven? 

Hur mycket stryk tycker jag att jag vill ha innan jag ger upp? 

Jag är ju redan nere på knäna,tänker jag. 

Men. Jag kanske i alla fall ska prova. 

Eller vad tycker ni?

Skulle ni vilja läsa en riktigt svettig 

och frustande våt tantsnuskhistoria?

Gaypeople Är Farliga:

Så HÄR ser en rysk tant ut i min fantasi. Och INTE som de jag fick se imorse. 

Alltså, jag trodde jag var ganska luttrad, men att googla på ryska kvinnor med inga kläder 

på bild och med döda fiskar och ja, jag gitter inte ens skriva ut vad jag såg. 

Herregud! Det kommer ju ta hela dagen att återhämta sig efter den chocken!!

Jag tycker det är skrämmande. 

Jo, faktiskt så skrämmer det nästan skiten ur mig. 

Och då är jag inte så speciellt lättskrämd av mig. 

Men ta Ryssland och Uganda och andra länder där det faktiskt är förbjudet. 

Att vara gay. Som om det vore något slags lagbrott. Det är ju bara helt och 

totalt ointressant. Vem folk har mellan lakanen. Vem bryr sig. Folk får väl ha 

vem de vill. Hon, han eller hen. Jag är bara helt ointresserad. Jag är intresserad 

av människor. Med betoning på just människor.

Och nu inför OS som ska gå av stapeln i Ryssland. 

Då går ryska staten ut med att homosexuella deltagare 

från andra länder får delta i OS om de inte sprider homosexuell 

propaganda. Va!? Exakt vad fasiken ÄR homosexuell propaganda?!

Jag umgås med gaypeople nästan dagligen och jag 

har då aldrig märkt att jag har fått någon homosexuell 

propaganda nerkörd i halsen (passande uttryck, jag vet!).

De där ryssarna, de är ju inte kloka. 

De måste ligga decennier efter i sin utveckling. 

Det räcker ju bara att stöta på en del såna där Smadridskis på semesterorter. 

Det SYNS att de är ryssar. Totalt omoderna. Platinablonderade tjocka tanter i 

för små leopardbikinis med fett med puder över sin taskiga hy och med knallblå 

ögonskugga ända upp till ögonbrynet. Det är ju en bedrift att de ens lyckas HITTA 

en så blå färg på 2000-talet. 

Gapar och skriker och lever rövare gör de allt som oftast också. 

Nu måste jag väl lägga till att det ju såklart inte gäller alla ryssar. 

Nä, såklart finns det fina, trevliga och ödmjuka ryssar. Ja, såklart. 

(Jag har inte träffat någon än bara). För annars kan ju någon som 

är extra lättstött anmäla mig för hets mot folkgrupp eller nån som 

känner sig dödligt kränkt kan ju också göra slag i saken. Det är ju 

så himla populärt nuförtiden att känna sig kränkt. Folk blir kränkta 

åt höger och vänster för minsta skitsak.

Men för att återgå till det här med gayhistorien:

Då är det ju såhär kanske. 

Att de där skiträdda ryska homofoberna kanske har insett fakta. 

Att gaypersoner nästan alltid är lite, lite bättre än oss andra. 

Och kanske skrämmer det dem?

Känner du någon som är gay? 

Visst håller du väl med mig?

Är de inte så man nästan blir lite förbaskad för att de är så himla snygga, 

och alltid lite roligare, och alltid lite klokare och alltid lite vassare i skallen 

och alltid har de mer empati och mer sympati och alltid har de ALLT!

DET kan möjligtvis provocera att de är snäppet BÄTTRE än oss straigtha. 

Sen kan man ju undra hur den där Gud tänkte, för det är ju förvånansvärt 

ofta som de gayrädda använder sig av Gud & company för att rättfärdiga 

sina knäppa tankar. Att det är syndigt enligt Bibeln och bla, bla, bla. 

Men i så fall tänker jag, har ju den där Gud 

gjort ett BIG MISSTAKE med de som är gay. 

VARFÖR gjorde han då gaykillar så galet snygga? 

VA!? Snacka om fel i produktionen!

Ps.

Jag skulle lägga ut en bild på en sån 

där rysk Smadridski-tanta åt er tänkte jag. 

Men alltså Herrejisstanes när jag googlade på såna bilder. 

Jag skrev helt oskyldigt in "bilder på ryska damer i bikini". 

Åh, himmel o pannkaka vilka bilder det kom upp! 

Och frågor om jag ville både det ena och det andra. 

Jag blev ju helt förskräckt. Tittade mig snabbt omkring 

så ingen hade SETT vad jag i min enfaldiga dumhet 

hade googlat om. Och TÄNK om nån från Gestapo eller CIA 

eller nåt SER att jag har googlat på det här. Och jag helt 

plötsligt dyker upp på nån lista över presumtiva sexualförbrytare. 

Jag blir ju helt svettig. Hujedamej!

Fi Fan För Datorer:

Jag blir så jävla förbannad på Telia, 

eller bredbandsbolaget eller vad fan 

de heter de där jävla idioterna som 

kommer och tjafsar med sina jävla 

mätinstrument och kablar och skit 

och drit. 

Sen åker de härifrån med ett hurtigt jävla:  

- Nu ska minsann allting fungera.

Ingenting fungerar ju för i helvete!

Så ringer jag till Tomas och är alldeles vild och galen i telefonen. 

Jag ska ju skicka texter till den fina redaktionen, dit som jag redan 

har sålt en text och så kan jag inte ens komma in på det där fucking 

jävla nätet så jag kommer åt den där fucking jävla mejlen så jag kan 

bifoga den där fucking jävla reportaget!

Och jag kan inte skriva en endaste jävla bildtext, för jag måste använda 

nåt himla Dropbox som man ska hämta för att kunna se bilderna och jag 

måste ju se dem för att kunna skriva bildtexter till dem. Allt det skriker jag 

till den i andra änden av luren.

Så säger min tålmodige make att jag ska gå upp på hans kontor och ta den 

lösa lilla vita lådan som blinkar med ett blått ljus, och ta ur den vita och den 

röda kabeln ur den löjliga lilla skitlådan. Sen ska jag gå ner på mitt kontor 

och sätta i det här jävla råttboet av kabeljävlar i min dator och bara koppla 

på strömmen.

Vilken jävla ström?!

- Du måste stoppa in den i väggen, hjärtat.

- Jaha.

Det var som fan.

Så ska jag ju göra det. 

Men så räcker ju inte kabeljäveln till. 

Så fräser jag det till honom.

- Den jävla kabeln är ju för jävla KORT!

- Ja, men då får du gå upp igen och hämta min skarvsladd 

som sitter bakom min dator, svarar han lugnt. 

Ta ur skarvsladden och koppla in dig med den.

Det pallar jag bara inte. 

Så jag tänker att det kanske går ändå om jag flyttar på den där 

trendiga jävla köksön som jag rullar runt med i köket för att det 

är så jävla snyggt och så jävla opraktiskt. 

Och jag är så jävla trött på den här skiten.

Så är jag möjligtvis lite vårdslös när jag gör det här, så hjulen på 

den trendiga köksön hackar till och alla jävla kastrulljävlar ramlar 

med ett brak runt omkring den där jävla trendiga köksön! 

Och jag tror att jag ska gå upp i atomer av ilska!

Stekpannor, kastruller, kastrullock och alla satans helveten 

dundrar i backen och jag skriker som en idiot rakt ut!

Den stora rottweilern Balder, han blir så rädd så han springer 

det fortaste han bara kan in under trappen. Och så slirar han 

i kurvorna den dumma hundfan, och tar med sig mattjäveln på 

sin väg och så blir jag ännu mer förbannad för att den jävla 

hunden inte kan hålla sig still eller åtminstone ur vägen.

Fi fan för datorer!

KalsongCarola:

Skulle JAG...

...töja ut hans...

...himla kalsonger?! Det var det fräckaste!

Jag tycker ofta att det 

står Carola på Tomas tröjor. 

Det händer att det står 

Carola på hans kalsonger också.

Varför är herrkläder ofta så mycket skönare än

figursydda, tajta och i osköna tyger sydda damkläder?

För att inte tala om kalsonger. My good så bekväma 

benkläder de har de där herrarna. Det händer att jag 

har de bekväma på mig jag också. Det tycker Tomas inte om.

Vet ni vad han säger

den fräcka gamla geten:

- Använd inte mina kalsonger, du töjer ut dem i låren.

Vafalls?!

Han Väntar På Mig:

 

Hemlig älskare?

Det ringde från kylskåpet idag. 

Det var den mörka chokladen som 
undrade om jag hade övergett den. 

Det har jag inte. 

Jag vill ju alltid bli smekt i gommen av honom. 
Men jag fick förklara att vi två var tvungna att 
vara ifrån varandra en tid.

- Varför det! undrade min mörke vapendragare bestört.
- Därför att det är januari, svarade jag. Och det har varit 
   alldeles för många helger och kalas.

Han surade över det svaret.
Nu är vi ovänner.
Han ligger där och väser och blänger på mig 
varje gång jag öppnar kylskåpsdörren. 
Varje gång jag gör det UTAN att välja honom.

ViskLeken:

SkvallerBytta BingBång.

Ni vet väl hur det gick till när 

man var liten och lekte viskleken.

Jo, men det kommer ni väl ihåg? 

Hur man satt i en ring på golvet och viskade en mening 

som sedan vandrade runt i ringen. När den sen kom tillbaka 

till en själv så var det en helt annan mening man fick höra. 

En rolig, konstig och helt absurd mening helt olik den ursprungliga.

Det har lekts viskleken här i lilla Ystad.

Ända in till delar av Malmö har viskleken nått.

Vår familj har varit själva meningen.

Den som alla viskat till varandra.

Vi själva har inte fått vara med och leka.

Men nu är det nog med viskningar, halvsanningar

och faktiskt rena lögner. För här kommer jag!

Och jag tänker förstöra leken för er.

För här kommer sanningen:

Lögn 1:

Vi sålde INTE vårt förra hus för 30 miljoner.

Vi sålde det i en tredelad affär. Där den officiella summan av affär nr 1 var på 12,5 miljoner. Det är sant. Sen var det en affär nr 2 och en affär nr 3 också. Där det via banktransaktioner överfördes summor från köparens privata konto till mitt privata konto. En rent privat affär som ingen skattemyndighet i världen har ett skit med att göra. De summorna behåller vi också för oss själva.

Lögn 2:

Vi sålde INTE huset till Axwell i Swedish House Mafia.

Han har ingenting med vår affär att göra överhuvudtaget. 

Vi sålde vårt hus till Steve Angelo i SHM. Och ja, de skulle 

ha vår lilla 500 kvm gård till sommarstuga.

Lögn 3:

Det är INTE Axwell som äger huset vi bor i nu heller.

Han har aldrig satt sin fot här vad jag vet. Det är inte heller han som har köpt det, eller han som bor i det och jag är INTE hans hustru. Eller hans älskarinna. Jo, det är sant. Exakt dessa rykten går runt här i lilla pittorska Småstaden Ystad.

Lögn 4:

Det är INTE heller någon i SHM som äger en svart Porsche med utländska skyltar.

En Porsche som körs av en snygg blond brud (tack för den!), som dessutom är Axwells fru eller om det nu var älskarinna hon var, det där blonda stolpskottet.

Alltså, folk är inte kloka!

Allt det här är rena och skära lögner och skrönor.

Hittepåhistorier som har vandrat från mun till mun

i en allt vildare och galnare visklek.

Så här kommer jag och förstör er lilla roliga lek.

Sanningen är:

Vi sålde till Steve Angelo – som för övrigt heter Stefan Josefson och inget annat. Sorry om jag förstör just din myt av vad en världsstjärna ska heta. De betalade som jag skrev 12,5 miljoner, samt de andra summorna som jag INTE tänker delge er. Det är transaktioner som enbart berör oss närmast inblandade. De köpte allt. Från kryddburkar och kastruller till soffor, sängar och trädgårdsmöbler.

Men jag kan säga såhär om 

alla summor som surrar i luften: 

-         Tack Steve för att dina pengar möjliggör för mig att ägna mig åt mitt skrivande. 

        Tack ur djupet av mitt hjärta. Jag skickar en bokjävel till dig om jag någon gång 

        får den publicerad. Jag har din adress.

Av respekt till köparna har vi heller inte sagt något om vilka de är. Nu är det dock ute ”på bygden” överallt. Det har dessutom varit med på bild i Hänt I Häcken. Och på diverse bloggar. Med ”vårt” hus och ”våra” möbler.

Och nej. Vi gör inga vansinnesaffärer. Vi köper inte en massa prylar vi inte behöver. Eller reser till månen eller bygger hus på Kebnekaise. Vi är bägge två lite vilda och galna, det medger jag utan omsvep. Men när det kommer till pengar, placeringar och investeringar då är vi iskalla.

Vi gör helt enkelt inga idiotaffärer. Eller hoppar på något i all hast. Nänä. Både jag och Tomas är lugna, beräknande och har is i magen när det kommer till business. Vi skulle aldrig göra lyxfällan-affärer. När det kommer till ettor och nollor då är jag dödligt tråkig och lugnt saktmodig som en bankkamrer eller kanske som en revisor. Jag tänker och räknar. Funderar på fördelar och nackdelar. Räknar på moms och procent. Om och om igen. Tomas blir galen på mig och allt mitt ältande och räknande. Jag ringer till vår bankman för femtielfte gången för att försäkra mig om olika skattesatser och avdrag. Jag terroriserar vår tålmodige revisor med frågor, funderingar och tänkbara lösningar. Jag ringer vår trevlige advokat Hans en gång till för att med säkerhet veta vad som gäller. Jag ställer alla frågor igen och igen. Tills jag fattar. Tålmodige Hans ritar åt mig på whiteboarden hur olika dotterbolag och moderbolag och transaktioner och annat konstigt hänger ihop.

Och O-tålmodiga jag fortsätter att fråga och fråga. Jag lär mig mycket. Men några dumhetsaffärer gör jag inte.

Jag säger som Emil sa:

- Jag e inte dum på de viset.

Så nu ni alla viskleken-deltagare.

Nu slutar vi med den här fåniga leken va.

Ni är ju för gamla för sånt. Fattar ni inte det?



Ps.
Affär nr 1 kanske inte gjorde oss ekonomiskt oberoende precis.
Men kanske affär nr 2 och nr 3 gjorde det. Who knows liksom!