lördag 22 december 2012

Jag lägger ner min blogg:



Jag lägger ner min blogg.

Jag har fått så tråkiga konsekvenser.
Det gör för ont i själen.

Jag har fått upprörda mejl.
Jag har blivit kontaktad på Facebook.
Jag har fått elaka kommentarer om det jag skrivit.  
Tillslut var det någon som slog i den sista spiken i kistan.
Jag vill inte mer nu.

Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte  
vad det är jag har skrivit som har varit så stötande.

Exakt vad är det jag har skrivit
som har varit så upprörande?

Jag gråter lite när jag skriver det här.
Det här är priset jag fick betala för att
jag har varit så dumdristig, blond och korkad
så jag skrev rätt ur hjärtat. Utan att fundera.
Jag skrev bara ärligt. Något så ovanligt som en ärlig blogg.
Från mitt huvud till ert liksom. Sånt ska man akta sig för.
Det fattar ju alla. Ja, alla utom jag då, mitt dumma spån.

Jag trodde att jag skulle få skriva både roligt,
ledsamt, sorgligt, glatt, underfundigt, djupt och ytligt.
Om mitt liv. Om saker som jag tänker på. Om tankar som jag har. 
Om vår renovering av vår ståtliga gamla dam. Om allt.

Jag har på väldigt kort tid fått hundratals och åter hundratals läsare
som varje dag går in och läser min blogg. Jag trodde i min enfald
att det skulle fungera att ha en blogg där man faktiskt kunde vara
helt ärlig. Men det gick inte. Jag glömde att man ju måste slipa på sin fasad. 
Inte lämna ut sig på det här viset som jag har gjort. Förlåt. Fel av mig.

Det här blir för jobbigt.
Det här gör för ont.

Jag har skrivit ett inlägg varje dag.
Jag har bemödat mig om att verkligen skriva ett om dagen.
För att jag ville. För att jag tänkte att ni kanske också ville.
Att jag kanske rentav roade er lite grann.
Att ni tyckte om det jag skrev.
Att ni blev glada.
Att ni lärde känna mig lite.
Att jag själv som älskar att skriva fick lite utlopp för min skrivlust.

Men det här? Nej, det orkar min själ inte med.
Nu måste jag få slicka mina sår i lugn och ro.
Och fundera på hur jag kunde vara så urbota dum
så jag skrev ärligt om stort och smått. Det borde jag
väl ha fattat att sånt skulle straffa sig.

Dumma, dumma, korkade mig. Där fick jag så jag teg.
En fet smäll rätt i solar plexus. Som en för tidig och oönskad julklapp.

Min insida är inte gjord av järn.
Jag är inte stenhård. 
Jag är allt annat än just det.


fredag 21 december 2012

Abercrombie and Fitch:

Lite Kejsarens-nya-kläder-känsla, tycker jag.


Det är väldig fokus på Inte-kläder i deras klädreklam.
Abercrombie and Fitch.
Jamen har ni varit där!?

För er som inte har en aning om vad jag snackar om,
men som ändå vill hänga med så ska jag nu berätta:

Abercrombie and Fitch är en amerikansk butikskedja.
Den ligger bland annat mitt i Köpenhamn.
Ingången liknar lite av en nattklubb. Ja, ni vet lite lagom diskret.

Men det är när man kommer in som det händer.
Som inkastare – joo, det är sant! – de har inkastare i entrén.
I alla fall. Som inkastare står unga killar i max 20-årsåldern.
I bar överkropp. Mitt i vintern. Joo, det är också sant!

Jag undrar om inkastarnas mammor vet att deras unga söner
står och förkyler sig hela dagarna mitt i smällkalla vintern och allt.
Sånt tänker jag mest på när jag ser de här gossarna.

De har rejäla sexpack de där inkastargrabbarna. Eller vänta här, de
där killarna ligger ju inte inne med nåt löjligt sexpack. Sist jag såg
en sån där ungtupp så lyckades jag räkna till ett rekorderligt åttapack.
Minsann.

De har vissa likheter med Belgien Blue
de här renrakade och nyvaxade gossarna.

Men överraskningarna är inte slut där.
Inne i butiken är musiken på högt.
Ja, alltså inte vanligt jeansaffärshögt.

Nänä, inte sånt trams här, här snackar vi snäppet över nattklubbsvolym!
Alla väggar, alla golv och alla tak är svartmålade. Joo, det är också sant!

Kläderna de säljer är rätt, ja rätt. Vanliga. Jag gissar att det inte riktar sig
till en sån som mig. Jag har nog både passerat Bäst-före-datum för deras
kläder och sen är jag nog för kritisk också. Fattar inte hypen med det hela.

Men jag åker ju ändå på att gå in där med mina såå sålda tonårstjejer.
Mina söta flickor som förläget slår ner ögonen när de passerar han den
där åttapacksinkastaren.

Hela butikskonceptet är…är…ja, inte vet jag. Men säkert säljer de sina
hoodies och sina t-shirtar som förövrigt är för dyra – till fnittrande små-
tjejer som aldrig förr. Jisses, allt går tydligen att sälja med rätt marknadsföring.

A & Fs surfmärke finns numera på Emporia i Malmö. Butiken heter Hollister
och är nog mer inriktad på yngre. Tyvärr får jag väl erkänna att jag stått där och
skrikit ut min beställning till de stackars expediterna som skriker sina svar tillbaka.
Allt är helt galet!







torsdag 20 december 2012

Omöjlig Önskelista:

Bara vanliga Önskbara julpaket.

Inte en enda liten tant eller farbror har jag lyckats kidnappa och slå in.


Vet ni vad jag önskar mig i julklapp?
Nä, hur skulle ni kunna veta det.
Jag önskar mig helt Omöjliga saker.
Jag önskar mig helt Oönskbara saker.

Om jag bara hade haft en sån där Aladdinlampa 
så kunde jag gnida mig trött på den.
Då skulle det kanske gå att få det omöjliga. 
Men nu har jag ju inte det.

Jag önskar mig i alla fall 
det häringa omöjliga.

Det som stavas:
S-l-ä-k-t-i-n-g-a-r.
Ja, jag veeet. Det går ju inte!
Jag menar exakt var köper man en mormor, en morfar,
en farmor, en farfar, nån vettig moster, ett par snälla fastrar, 
nån liten farbror och ja, ni fattar.

Vet ni vad jag skulle ”ha dem” till?
Nä, det kan ni ju inte heller veta såklart.

Jag skulle ”ha dem” till att nån gång hämta på dagis. 
Eller kanske bara komma förbi och säga: - 
Nu tar jag barnen ett par timmar så kan du sticka 
iväg och handla själv. Ja, större är inte mina drömmar
än att få vandra runt på Ica själv en stund. 

Eller drömscenariot att någon släkting erbjöd sig 
att gå till badhuset med en överlycklig liten flicka. 
Men nä, just såna drömmar inträffar aldrig.

Som imorgon. Imorgon har det kört ihop sig Big Time här. 
Ingen som kan hämta Lilla Ljuvelen. Så ja, nöden har ingen lag. 
Imorgon blir det hämtning av barn med taxi. Ja, jag veeet det också. 
Det är med skämsmössan på som jag säger det. Jag har redan så 
dåligt samvete så jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. 
Vilken vettig mamma hämtar ungar med taxi? Men hur löser man 
det när man inte har släkt som är nära?

Så snälla, snälla Tomten!
Ge mig lite tanter och farbröder
som vill vara våra släktingar.

Även om jag är lite sarkastisk nu, så är det här inte roligt alls.
Jag har ont i själen av det här. Det ger mig skavsår långt, långt
därinne. Som fula, djupa ärr som aldrig riktigt vill laga sig igen.

onsdag 19 december 2012

Vad drömmer du om lille vän:



Det här med drömmar.
Drömmar har vi alla.

Tänker jag.
Antar jag.
Hoppas jag.

Meningen med livet är att drömma.
Vad ska vi annars med drömmar till?
Vi drömmer om olika saker.  

Att bli frisk.
Att vinna på lotto.
Att skaffa barn.
Att träffa kärlek.
Att fylla livet med äventyr (min dröm).

Eller vad det nu är. Som vi drömmer om.
Men oavsett vad drömmen handlar om så
är meningen med drömmar att vi har dem.

Och att vi förverkligar dem.
Annars kunde vi ju leva utan drömmar.
Om vi inte förverkligade dem, menar jag.
Annars kunde vi ju leva som levande döda.

Annars vore ju livet:
Drömlöst.
Livlöst.
Strömlöst.
Meningslöst.

tisdag 18 december 2012

Vänner Bakning och Rödtjut:

Inte alla verkar gilla bakning lika mycket.

Den amerikanska MästerBagaren.

Man måste väl få visa sin snyggaste sida. Ändå.

Den svenska MästerBagaren då. Eller kanske inte.

Rocky to good to be true kakorna.

Fina Hanna. Hon kan baka hon!

Jag menar, det är ju svårt att baka med en massa rassel o blingbling.

Tack för goda bakverk som vi fick med oss hem.

Svensk-amerikansk-kanadensisk-jugoslavisk kaka! 







 Så rika vi är.
Som har så fina vänner.

Vi är inbjudna åt både höger och
vänster under hela jul och nyår i år.

Sicken tur för oss. Nu när det är klent med släktkalasen.
Eller klent och klent. Kalasen lyser helt med sin frånvaro.
Men DET gör minsann inte våra vänner!

Vilken lycka det är att ha fina vänner.
Riktiga vänner. Såna som man klockan 04.00
på natten skulle kunna ha ett av de där
allvarligt-talat-snacken med. Ja, ni vet, de där
samtalen som förs efter att ett och annat glas rödtjut
runnit ner i strupen.
Nu händer väl inte det så himla ofta, det där med samtalen.
Men bara vetskapen att det finns vänner där. Som man skulle
kunna ha såna samtal med känns bra.

Vänner som finns där.
Det är riktig rikedom det.

Vi var nyss hos fina vänner och genomgick det stora stålbadet.
Eller ja, kanske mer det stora julbaket. Båda dessa fina
vänner vet hur en deg skall knådas. Till skillnad från mig.
Jag kan inte baka. Inte ens en enkel jävla kaka lyckas jag få ihop.

Det är ju lite med skämsmössan på som jag fick erkänna för
en New Yorkare att jag aldrig har bakat svenska lussebullar
i hela mitt liv. Men det hade han som tur var. Puh, sicken lycka då!
Så klarade jag mig denna gång också liksom.

Vi bakade farligt goda amerikanska Rocky Roadcookies också.
Just dom däringa Rocky Roadkakorna kanske skulle kunna få
till och med en sån förtappad bagarsjäl som min att slabba ner mig med
mjöl, socker, salt (eller salt kanske man inte använder) men smör vet jag
att man använder - och börja baka.

Jag tror de där Rocky Roadkakorna var det absolut kaloristinnaste,
mest fiberbefriande och godaste kakorna jag någonsin satt tänderna i.

måndag 17 december 2012

Frågor & Svar:



Fråga 1:
Var kommer min gråa vinterjacka från?
Svar:
Ilse Jacobsen.

 
Fråga 2:
Målar jag verkligen i Ralph Laurenkläder?
Svar:
Ja. Förlåt. Jag lovar bli en bättre
människa och genast sluta med såna dumheter.


Fråga 3:
Är det verkligen ”dom” som köpt ert förra hus?
Svar:
Ja. Det är verkligen ”dom”.


Fråga 4:
Tips på Något-istället-för-fondvägg fråga?
Svar:
Jag vet ju inte förutsättningarna.
Vilket rum det gäller, vilka färger som finns på de
övriga väggarna, vilken stil du gillar och så vidare.
Så det får bli lite allmänna tips:

Är du en försiktig major:
1. Då kan det fungera att bara måla om den gamla
    fondväggen i en avvikande färg, men som ändå gifter
    sig fint med de övriga tre väggarna.
2. Eller så köper du skenor från Ikea, fäster dem i taket
    och hänger tyg från tak till golv som täcker precis
    hela väggen. Det är viktigt att det är generöst med tyg så
    känslan blir ”mycket”. Lite lyxig hotellfeeling sådär.
    Gärna ett tjockt och tungt sammetstyg.
    Det kommer att göra underverk.
3. Kanske kan det fungera att tapetsera över den gamla
    fondtapeten med en ny som du gillar bättre.

Är du lite mer wild & crazy:
1. Måla väggen mattsvart och ge alla som kommer och hälsar på er
    en fet vit tuschpenna i sin hand. Låt sen alla få skriva en hälsning, en vers,
    en sång, en önskan, en kärleksförklaring ja, helt enkelt vad som helst på väggen.
    Jag lovar, just det blir riktigt coolt när väggen så småningom är fullsmetad
    med vita små meddelanden och fräcka autografer mot den mattsvarta väggen.
    Det skapar också härliga minnen!
2. Sätt upp tavelramar i samma färgskala över hela väggen. Måla gärna väggen
    i en neutral färg innan. Typ grå, beige eller vit. Sätt sedan upp tavelramar från
    golv till tak och från vägg till vägg. Det är snyggt om en del ramar lämnas utan
    att något sitter i dem. Bara tomma vackra ramar helt enkelt.
    Men våga vräka på i massor för rätta effekten.
3. Köp tavellister från Ikea. Sätt upp dem över hela väggen. I långa raka rader.
    Ända nerifrån och hela vägen upp. Fyll tavellisterna med det du gillar. Kanske
    snygga bilder på familjemedlemmar, eller en väldig massa små ljuslyktor för
    värmeljus eller ja, egentligen vad som helst.

Ett allmänt tips är dock:
Fega Inte Ur!
Ska du göra något av det här, så gör det all in.
Inga mesiga halvmesyrer, då blir inte effekten så som jag har tänkt mig,
och du kommer inte heller att bli nöjd.

Jag hade gärna hjälpt dig mer specifikt,
om jag bara fått lite mer kött på benen!

Jag önskar dig stort Lycka Till med väggprojektet!


söndag 16 december 2012

Farliga små gummor:



Jag gick förbi ett sött litet julmarknadsstånd igår.
Där står två söta små gummor med söta små
förkläden på sig. På huvudet har de söta små
sjaletter i sitt alldeles vita hår.
Lite lagom smårunda och mysiga var de också.

Dessa gummor hade hembakade småkakor till försäljning.
Jag tänkte bara gå rätt förbi dem, när en av dem börjar
småprata med mig så snällt och vänligt.
Jag menar vem kan egentligen motstå söta små gummor?
Nu var jag ju bara tvungen att stanna, det fattar ju alla.

Det är något alldeles speciellt att handla av små gummor.
På de fina små kakaskarna hade de klippt och satt dit en liten
ojämn och vinlig lapp. På den lilla lappen stod det med
gammaldags snirklig skrivstil vad kakorna hette och vad de
innehöll.
Ja, ni vet smör och sånt.

Det är inte bra när söta små gummor säljer kakor
i söta små julstånd. Jag var ju tvungen att köpa.

Och vad tror ni händer sen?
När jag kommer hem?
Just det!
Jag kokar en stor kopp the.
Öppnar b-ä-g-g-e kakaskarna.
Jag ska ju bara provsmaka, fatta´ru väl.
Jag menar så kakorna är okej att bjuda på sen.

O Herre min skapare vad goda
småkakor de söta små gummorna hade bakat!
Jag provsmakade 15-20 stycken på en gång.

Man ska akta sig för söta små gummor som står där
och lurar en så förrädiskt att köpa deras kakor.
Jag menar de kunde väl ha haft den dåliga smaken
att baka äckliga kakor så jag slapp äta så många.

Så sensmoralen blir:
Akta dig för söta små gummor.
Akta dig som ögat.

lördag 15 december 2012

Handywoman:


Astrids blivande säng.


Och jorå, det är jag som tapetserat hennes ursöta tapet.

Det här blir en anslagstavla till lilla Ljuvelen. Rosaprickig förstås.

Ett platsbyggt skrivbord till 12-åriga Bella.

Väggarna är mer än två meter i skillnad så platsbyggt är det enda som funkar här.

Jo, jag gör faktiskt det allra mesta själv.
Handywoman som jag nu är. Jag är riktigt
duktig på att måla. Jag är helt ok på att tapetsera.
Jorå, jag klarar både mönsterpassning och snedtak.
Jag kan skruva, slipa, spika och hanterar galant både
skruvdragare och borrmaskiner. Sen är jag ju en rätt
duktig renoverare av gamla antika möbler också.

Men det är ju inte klokt vad jag är duktig när jag tänker efter.
Jag skulle nog vilja vara gift med mig själv.

fredag 14 december 2012

Diplomatvän:

Jag fick en fråga om jag inte kunde 
skriva ut den där galna historien om 
mina långkallingar igen. Jag la ut den 
historien för länge sedan. Och om nu 
den kan roa nån mer, så visst. 

Carola och långkalsongen: 

Det här hände för några år sedan.
Vi bodde inne i Malmö. På fel sida stan. 
Då menar jag verkligen helt fel sida stan. 

Vi var nyinflyttade och fattade verkligen nada om 
rätt och fel adress. Men jag fick snart en och annan 
fin vink om var man skulle hålla till och inte hålla till, so to speak.

Jag knatade därför genom hela stan varje morgon. 
Till rätt sida stan. Till Kulans Öppna Förskola. Där var 
en mamma som gillade mig och bjöd hem mig och flickorna 
på lunch. Jag frågar efter adressen: 
Erikslustvägen. Jaha liksom.
Imponerar ju inte på mig, som inte hade fattat allt då. 
Men det är nog att jämföra med att säga Strandvägen 
i Stockholm, eller nåt liknande.

Ni som bor här vet ju att just kring 
Zlatan-areagatorna bor de Rich and Famous. 

Men eftersom vi var nyinflyttade så fattade inte jag det. 
Så sagt och gjort. Jag knatar dit. Med snoriga ungar, 
ryggsäck, pådragsbrallor och rejäla vinterkängor. 

Kommer fram till adressen svettig och tufsig. 
Jaha liksom. 
Är det lägenheter i det här fina huset? 

Jag fattar fortfarande inte att bara en familj kan bo där. 
Jag knölar mig uppför trappen med hela mitt pack. 
Känner hur svetten lackar på ryggen. Ja, jag är allmänt ofräsch.
Jag knackar på. Dörren öppnas av hembiträdet (!). 
Nu börjar det gå upp ett ljus. Jisses. 

In stånkar jag med skötväskor, overallungar och snoriga näsor. 
Då, nerför trappan seglar en tjusig uppenbarelse i skyhöga 
klackar och nån slinkig trasa runt benen. Tada! 

En vanlig vardag. 
Kontrasten är total. 

Sen har de så himla varmt hemma så jag 
bara måste ta av mig de där pådragsbrallorna. 

Undertill har jag:
Herregud håll i er nu: Långkallingar. 
Modell: Obeskrivbar! 

Vi har i alla fall himla trevligt och jag vägrar skämmas. 
Vi sitter i matsalen och alla barnen sitter med pigan i köket. 
Det är helt surrealistiskt. Dessutom serveras det rödtjut. 
Till lunch! Mitt i veckan! 

Ja, jag veet, jag är uppväxt på vischan och vi var ju nyinflyttade. 
Jag tänker direkt: Hur ska jag nu kunna åka och storhandla på 
Coop ikväll, eller vingla hem över stan med mina flickor! Sen 
tänker jag att just såna problem har nog inte min diplomatvän.
Allt är som en film och jag känner att det bara är: 
Go-with-the-flow som gäller här. 

Fast jag tror att hon gillade mig, vi umgicks ända tills 
hon flyttade till Stockholm med sin diplomatfamilj. 

Eller så var jag kanske bara ett 
pittoreskt inslag i hennes vardag. 
Vad vet jag. 

Men jag tänker på henne ibland 
och undrar om hon är lycklig. 
Jag undrar det. Med den mannen. 
Man kunde frysa is på hans arsle. 
Så kul var han.



torsdag 13 december 2012

Ljuvelen & Mamman:









Vi hade en härlig dag på stan.
Jag och den Lilla Ljuvelen.
- Vi gjorde sånt som Ljuvelen gillar.
- Vi matade ankorna i dammen.
- Vi köpte ett nytt Lucianattlinne.
- Vi fikade.
- Vi lekte i snön.

En perfekt dag i en 5-årings värld.

onsdag 12 december 2012

Vintage:




Vintagefåtöljerna.
Vem är galen nog att sälja dessa små godingar? För 250 kr styck dessutom.
Sånt här gör mig glad på riktigt. Fina rejäla möbler som får ett nytt hem hos oss.
Jo, minsann! Det går att vintageshoppa om man hänger
på auktions- second hand - och antikvitetssajter. Alltid.
Men man måste vara uppkopplad mer eller mindre jämt.

Men visst är de bara så läckra!
Det finns en tung dignitet och en patina i antika möbler som jag gillar.
En känsla som är svårfunnen i butiken på Fina Gatan. Me like mycket.

Tre stycken såna här läckra lampor i svart stål
har också fått följa med hem. De bildar ett häftigt
mönster i taket. Galet fina, tycker jag.

Ohyra från dåtid:

Först detta:

Kom just på angående mitt inlägg
om att hemsökas av flatlöss.

Finns ohyran flatlöss ens kvar längre?
Jag menar kör inte de allra flesta med…
ja, med… ja ni vet… skottad landningsbana. Typ.


Sen detta:
Ett stort TACK till er som hade så bra tankar som
jag fick ta del av angående mitt förra blogginlägg.

- Och ja, jag ska lägga ut fler bilder.
- Och ja, jag ska lägga ut fler inredningsbilder.
- Och ja, jag ska lägga ut fler bilder på mig också, (men
du som önskade just det, är du verkligen säker på att du vill se just det?).