Jag lägger ner min blogg.
Jag har fått så tråkiga konsekvenser.
Det gör för ont i själen.
Jag har fått upprörda mejl.
Jag har blivit kontaktad på Facebook.
Jag har fått elaka kommentarer om det jag skrivit.
Tillslut var det någon som slog i den sista spiken i kistan.
Jag vill inte mer nu.
Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte
vad det är jag har skrivit som har varit så stötande.
Exakt vad är det
jag har skrivit
som har varit så upprörande?
Jag gråter lite när jag skriver det här.
Det här är priset jag fick betala för att
jag har varit så dumdristig, blond och korkad
så jag skrev rätt ur hjärtat. Utan att fundera.
Jag skrev bara ärligt. Något så ovanligt som en ärlig blogg.
Från mitt huvud till ert liksom. Sånt ska man akta sig för.
Det fattar ju alla. Ja, alla utom jag då, mitt dumma spån.
Jag trodde att jag skulle få skriva både roligt,
ledsamt, sorgligt, glatt, underfundigt, djupt och ytligt.
Om mitt liv. Om saker som jag tänker på. Om tankar som jag
har.
Om vår renovering av vår ståtliga gamla dam. Om allt.
Jag har på väldigt kort tid fått hundratals och åter
hundratals läsare
som varje dag går in och läser min blogg. Jag trodde i min
enfald
att det skulle fungera att ha en blogg där man faktiskt
kunde vara
helt ärlig. Men det gick inte. Jag glömde att man ju måste slipa på sin fasad.
Inte lämna ut sig på det här viset som jag har gjort. Förlåt. Fel av mig.
Det här blir för jobbigt.
Det här gör för ont.
Jag har skrivit ett inlägg varje dag.
Jag har bemödat mig om att verkligen skriva ett om dagen.
För att jag ville.
För att jag tänkte att ni kanske
också ville.
Att jag kanske rentav roade er lite grann.
Att ni tyckte om det jag skrev.
Att ni blev glada.
Att ni lärde känna mig lite.
Att jag själv som älskar att skriva fick lite utlopp för min
skrivlust.
Men det här? Nej, det orkar min själ inte med.
Nu måste jag få slicka mina sår i lugn och ro.
Och fundera på hur jag kunde vara så urbota dum
så jag skrev ärligt om stort och smått. Det borde jag
väl ha fattat att sånt skulle straffa sig.
Dumma, dumma, korkade mig. Där fick jag så jag teg.
En fet smäll rätt i solar plexus. Som en för tidig och
oönskad julklapp.
Min insida är inte gjord av järn.
Jag är inte stenhård.
Jag är allt annat än just det.