söndag 31 mars 2013

Kaxig. Orädd. Farlig:


Kaxig. Orädd. Gåpåig. Attitydproblem?



Jag vet att en del människor
jag träffar tycker att jag har
en kaxig, orädd och lite ”mycket”
framtoning och attityd.

Mäh.

Hur kan jag veta det?

Jo, för jag har frågat och bett om ett ärligt svar.
Det är rätt intressant och riktigt nyttigt att våga
lyssna på hur andra uppfattar en som person.

Jag uppfattas tydligen som lite gåpåig och som
en person som folk blir ömsom lite imponerade av –
att hon bara vågar, typ - och ömsom lite skrämda av.

Men det är ju precis tvärtom!
Varför har de inte fattat det än?
Hur svårt kan det vara att begripa 
en sån enkel ekvation.Va?

Det är ju vi som stolpar fram i livet med stora kliv,
vi som det är mycket av, vi som ser lite intensiva ut,
och kanske ser vi till och med lite farliga ut.
Det är ju vi som är just INTE allt det!

Vi har ju bara den här framtoningen för att skydda vår
väldigt sköra och vår väldigt bräckliga insida.
Varför fattar inte andra det enkla?

Ofta när jag är på något event eller någon tillställning
av något slag, så går jag direkt fram till den som ser mest
oåtkomlig ut. Den som verkar starkast och mest svår.

För jag VET att den personen antagligen är precis
som jag själv är. En likasinnad som har byggt
upp ett rejält och starkt skyddande försvar.

Ett försvar för att värna om den bräckliga och ömtåliga
som bor där på deras insida. Samma bräckliga och ömtåliga
som också bor på MIN insida.

Om någon tittade in på insidan av mig, så skulle de se
var det sköra bodde. Var det onda på min insida höll till.
Och hur viktigt det var att skydda det.


lördag 30 mars 2013

Dra åt HelvetePengar:




Jag pratade med en känd kvinna
som myntade begreppet:

Dra-åt-helvetepengar.

Skitbra uttryck. Jag förstod precis vad hon menade.
Då när vi pratades vid så hade jag själv
inte just så mycket dra-åt-helvetepengar.

Men vi har lite såna nu. Ja, alltså utan att skryta – eller
det tycker ni kanske att jag gör – men det skiter ju jag i.
Du får ju tycka vad du vill och jag får ju skriva vad jag vill.
Eller hur? Eller hur? Eller hur?

Så ja, vi har faktiskt skaffat oss litta lagom med "Dra-åt-helvetepengar"!
Det är en härlig känsla. Även om vi gör allt som vanligt. Tomas somnar
fortfarande i soffan varje fredag och jag äter fortfarande samma äggröra
till frukost. Men KÄNSLAN att inte behöva oroa sig - den är skön i magen!

fredag 29 mars 2013

Glad Påsk och Skit Samma:

 
Ett enkelt men personligt påskägg till våra gäster. Hoppas det gillas!


Våra målade ägg. En enkel dekoration till påskbordet.

Såklart ett traditionellt och gult påskris.

Hej alla mina Fina Trogna läsare!

Idag är det fullt upp här med förberedelser 
inför våra påskgäster. Ett par kom redan igår. 
Så trevligt! Vi har hunnit med att baka, måla ägg, 
laga mat, dricka vin och bara umgås. 

Mitt i allt har tonåringen fyra kompisar 
sovandes över (ett par killar! mamma oroar sig lite). 

Lilla Ljuvelen är i extas över mormor 
som leker, leker och leker. En vuxen 
som aldrig tröttnar! 

Tomas har tagit sina anställa till Hamburger Börs 
för en helkväll med Uggla och krogvända.

Full ös och allt som vanligt med andra ord!

Ha en härlig Påsk!

Ps. När jag frågade Bianca om en bra rubrik 
till inlägget mer än Glad Påsk, så svarar hon:

- Skit samma.

Så Glad Påsk och Skit Samma på er!

torsdag 28 mars 2013

Utan Filter genom LjuvaLivet:


Ett sånt här har jag INTE. Har DU?

Jag lever mitt liv utan filter.

Alldeles naket och helt utan
Melittafilter går jag genom livet.
Alla känslorna går rätt in i systemet.

Många andra verkar ha just ett överfett Melittafilter
som silar det värsta. Så att inte allt går rätt in i själen.
Ett filter som skyddar dem.

Jag har inget sånt filter. Här går allt rätt in. Det gör ofta ganska ont.
Jag känner av små störningar, små hummanden eller någons himlande
med ögonen. Små subtila signaler som människor sänder ut.

Jag tänker att mitt liv utan filter är:

– Priset jag får betala för att vara kreativ.
– Priset jag får betala för att vara känslomänniska.
– Priset jag får betala för att kunna skriva.

Jag tror nämligen inte att man kan skriva och samtidigt
ha ett fett filter inmonterat. Jag tror att skrivandet kräver
öppna dörrar och öppna sinnen. Och sånt kostar.
Betalningen heter smärta.

Ibland skulle jag vilja vara utan kreativiteten och istället byta ut den
mot ett fett och tjockt skyddande lager av ogenomträngligt filter.
Men sen ångrar jag mig direkt. Vad vore mitt liv värt med ett inmonterat filter?
För mig vore det andefattigt. Ensligt och ödsligt.

Jag hittar istället likasinnade. Andra människor
som också lever utan filter. Vi som förstår varandra.

Fattar ni andra ens vad jag menar, ni som läser det här och
lever med feta Melittafilter? Nä, jag tänkte väl det.

Men alla ni andra, ni som inte har något filter, jag vet att ni förstår
precis vad jag menar. Det är ju vi mot dem, eller hur.


onsdag 27 mars 2013

Är Donnan Död:


Duktiga Yvonne på Exhibibild som fotar döingar ibland.
Kanske är donnan död? Eller drogad?

Men donnan ser ju inte riktigt klok ut! SLÅR pulsen verkligen på den där isbiten?
Jag tycker det är
roligt att göra mycket.

Ja, jag vet att jag beklagar mig
över att det blir för mycket ibland.
Men det är någon slags hatkärlek till det där.

Det måste hända mycket i mitt liv. Annars blir jag sjukt uttråkad.
Då ser jag till att det händer grejer. Men. Samtidigt vill jag ju ha
lite vanlig himla lugn och ro också. Just de två önskningarna är ju
helt omöjliga att få ihop. Men jag försöker. Som den dåre jag nu en
gång är, så ger jag inte upp det omöjliga projektet sådär i första taget.
Nej minsann, tok heller.

Igår hände det mycket. Lite jobb med lite attiraljer som tillbehör.
En rolig dag. Inte varje dag man tjänar cash på att ligga på hela
ryggen hela dagen och bara göra, ja faktiskt bara göra just ingenting.

Hemma rumsterar elektrikern, kakelfirman och två snickare under tiden.
Det är ett nytt Kinderägg varje dag när jag kommer hem!

Och när jag och fotografen sen gick igenom bilderna från mitt ryggliggande, så öppnades ett nytt Kinderägg. Vi skrattade högt åt den där fulingen på fotona. Som hon ser ut! Hur kan hon ställa upp på såna där grejer. Har hon ingen integritet den där mänskan? Har hon inga spärrar? Alltså jag menar inga spärrar överhuvudtaget?

Nu råkar jag ju känna henne, och jag kan säga att:

- Nä, hon HAR verkligen inga spärrar den donnan!


tisdag 26 mars 2013

IdiotDagar:


De vita jeansen. Ingen järnvitriol här inte.

Det verkar alltid hända
mycket runt mig.

Jag undrar om jag på något magiskt vis
är medskyldig till allt som händer eller
om det bara råkar ske saker ändå. Det är ofta
som en tornado av händelser i min närhet.

Alltid.

I alla fall. Jag skulle i all enkelhet blanda till lite järnvitriol
och behandla en bänkskiva i massiv ek.

Så jag blandar.
Så jag doppar ner trasan.
Så jag börjar stryka ut.

Det som händer med järnvitriol är att det reagerar med nån sekunds
fördröjning. Och på den sekunden hade jag ju lyckats slabba ut blasket
på precis hela bänkskivan. Jag behövde ju inte prova innan. Jag var ju
så säker på min sak. Jag hade ju gjort det förut, liksom.

Men det blev feeel!
BLÅ-ful-SVART-äckel-GRÖN!
Och det såg hemskt ut.

Så kommer jag på att jag har
blandat fel. För mycket pulver.

Så jag måste slipa ner hela skiten. Grrr. Jag vet att nu är det minst ett par, tre timmars handslipning att vänta. Jag måste göra det direkt också. Jag orkar inte se det fula. Det ger mig svårt-att-andas-ångest. Över min klumpighet. Jag brukar ju inte göra såna här galentabbar.

Så har jag ju inget slippapper. Tänker att jag ska ringa min tålmodige man. Men så har jag ju ingen mobil. Den är utlånad till tonåringen som inte kan leva utan. Hennes egen har varit en vända ner i klosetten. Så kontaktar jag via Facebook. Pust. Allt löser sig, tillslut. Slippapper kommer. Jag slipar. Och slipar. Och slipar.

När jag så står där och slipar och slipar och slipar bort all järnvitriol, ja då går helt plötsligt strömmen. Skit också. Jag kollar alla proppar och alla automatsäkringar.

Nä, inga vanliga fel såklart. Jaja, men skit samma.

Då trevar jag väl runt i halvmörkret och förbereder inför morgondagen istället. Jag letar fram mina vita jeans som jag ska ha till ett fotojobb dagen efter. Till det har jag fått order om att ha en vit tröja med v-ringning och en likadan vit med rund ringning med mig. Nöjd och glad att jag överhuvudtaget har hittat klädpersedlarna i röran bland alla kakelgrejer som ligger tillsammans med skarvsladdar till tvättmaskinen, efter kakelkillen - eller det är ju en kakeltjej, så varför ligger ordet kakelkille mer naturligt i munnen för. Ja, skit samma.

Jag hittar mina tre vita klädesplagg. Tar fram dem till fönstret där det är skapligt med dagsljus fortfarande.

Men ja, vad tror ni händer?

Har jag tvättat händerna efter slipningen av
bänkskivan eller har jag INTE tvättat händerna?

Svarta lurviga fingeravtryck på allt det vita! Då infinner sig helt plötsligt nya problem. Jag måste tvätta mina tre not så vita plagg innan morgondagens fotografering. Eller kan jag bara ruska av det värsta? Och hoppas på att det inte syns? Kanske kan jag stå i såna vinklar att det döljs? Hmm. Tvätta är nog bäst ändå.

Men just det:
Jag har ju fortfarande ingen ström!
Men hur kan det ALLTID bli såna här dagar för mig.
Eller blir det såna här idiotdagar för dig också?



måndag 25 mars 2013

SVBK-Patienter:



Jag kände en gång en
läkare. En manlig läkare.

Han berättade att han och en del av hans
kollegor inom samma skrå brukade skriva:

SVBK med blyerts längst upp
i hörnet på en del patienters journaler.

SVBK var inofficiellt och stod för: 

SvedVärk-och-BrännKärring.

Då tyckte jag när jag fick höra det sådär
lite i förtroende av den där läkaren, att det
var lite fnissigt och småroligt.

När jag tänker på det nu blir jag bara småförbaskad.
Vilken inställning till människor. Eller mer till tanter.

Okej, kanske var tanterna inte sjuka på riktigt eller inte
sjuka i hans ögon. Men alldeles säkert gick tanterna till
doktorn för att de behövde lite av hans omvårdnad.

Lite själavård.
Lite omtanke.
Lite vanlig himla medmänsklighet.

Men det fick Herr Snyggläkare kanske inte lära sig
när han pluggade medicin. Hade han gjort idag som
han gjorde då: Småskrattande berättat om sina SVBK
patienter för mig, och gjort sig lustig på tanternas bekostnad.

Då hade han själv blivit en SvedVärk-och BrännGubbe.
När jag hade varit färdig med honom och stolpat därifrån.


söndag 24 mars 2013

Min Mamma & SkrikButiker:

3Magasin som ligger i Ystad. Njutbart place.

Le Make som ligger vid HansaCompagniet i Malmö. Mycket fint där.

No19 på Baltzarsgatan i Malmö. Många, många vill ha saker!



Min mamma har
uppfunnit ett nytt
koncept inom den
chica boutiqevärlden:

S-k-r-i-k-b-u-t-i-k-e-r.

Skrikbutikskonceptet går ut på att jag
går in i mina favvobutiker med mamma.

Mina favvobutiker heter saker som:
Le Make, No19, 3Magasin och lite annat.

När mamma följer med in i såna butiker brukar
hon oftast börja skrika. Eller ja, alltså hon blir
förskräckt över allt som hon tycker är:

”-På tok för dyrt”
eller allt som kostar
”-Hutlöst mycket”.

Och så frågar hon högt och tydligt över
heela affären om det är dussinpris som är
angivet på den lilla T-shirttrasan som ju
kostar nästan hutlösa 800 kr. För EN!

Jag älskar ju just de här affärerna.
Men jag får ett sting av dåligt samvete
när min mamma frågar hur mycket de där
trasiga jeansen egentligen kostar. De som jag
tar upp ur den fina påsen med ripsband av siden
som handtag, där som de nyinköpta trasiga jeansen
ligger fint inpackade i färgat silkespapper med ett
litet chict guldsnöre runt.

Så, alltså har jag löst problemet med all min kreativitet
som jag kan uppbåda.

Jag tar bara bort en siffra på prislappen!
Piece of cake liksom. Första eller sista siffran
beroende på vad som passar bäst för stunden.

Tada!

Alla nöjda.
Alla glada.

Jag är nöjd för att jag slipper ha dåligt samvete över att jag handlar för dyrt.
Mamma är nöjd för att hon har uppfostrat sin dotter till att ”hålla i plånboken”
och minsann inte ”slarva med pengar hur som helst”.

Men så kommer det ändå. När jag då har ändrat lite snyggt i slutsumman.
Jamen ni vet, typ om brallorna kostar 2490 kr och jag bara lite snyggt tar
bort den där helt onödiga nollan i slutet. (En nolla är ju ändå ingenting, eller hur).

Ja, vad tror ni händer? Tror ni mamma säger saker som:

”- Nä men Lollo, det var ju ett kap”
eller att jag är en duktig flicka eller nåt?
Att jag är en ordentlig dotter som handlat
jeans för 249 kr – alltså FINNS det ens jeans för den summan?
Men i mammas värld gör det tydligen det. Men hon verkar ändå
inte helt nöjd med sin dotter.

Nänä, för mamma säger med avmätt röst:
- Jaha, ja det var väl ett skapligt pris.
- (!?) Skapligt pris?

Jamen för Guds skull!!
Hur mycket slirande med sanningen och
dribblande med siffror ska jag behöva ligga
inne med innan mamma blir helt nöjd.














lördag 23 mars 2013

Nya Rum På Gång:

Vår 210x210 säng har äntligen fått sin fina gavel.

Bellas säng har också blivit uppdaterad. Helt efter eget val. Fin va!

Tonåringen provsurfar sin nya sänggavel.

Så har denna fina lilla sak hittat sin plats också!
Tjohoo!
Så äntligen kom de. 
Sänggavlarna som jag beställt. 
Visst är de fina! Jag är så nöjd!

fredag 22 mars 2013

Jag – En Hemsk Fru:



Hujedamej sicken Fru!

Jag tänker att jag
är en hemsk fru.

Jag är liksom inte den där ursöta
och puttinuttiga hemmafrutypen.

Jamen ni vet, hon som går runt med ett röd- och vitrutigt förkläde
och har rart rödblommiga spisrosor på kinderna av alla långkok
och sjusorters-kakors-bak som hon ägnar sig åt på sin lediga tid.

Säkert hinner hon servera hemkokt varm Valhronachoklad till sina
små fashionista-ungar också. Och säkert har hon nyvispad grädde till
chokladen. Och säkert kommer grädden från nån jävla biologisk och
ekologisk kossa som hon föder upp bakom husknuten.

Jag är mer:
Göra-Oboypulver-rätt-i-koppen-och-värma-den-i-micron-mamman.

Ibland tänker jag att jag borde skärpa till mig och kanske
ha en svulstig volangklänning utan någonting under när
husbonden kommer hem.
Då tänker jag att jag skulle stå vid köksbänken och sensuellt knåda
nån surdeg eller nåt. Han skulle då lystet kolla in hur min bakdel
liksom gungade i takt med att jag knådade den där sensuella degen.

Ja, ni vet en sån där liten överraskning till min man.
Och ja, det skulle ju funka.
Han skulle ju bli skitglad.
Eller, han skulle nog bli mer skitförvånad.

Och fråga frågor som:
-         Men vad håller du på med?
-         Varför har du sommarklänning på dig nu?

Jag tänker att det ju också skulle skära sig direkt bara
jag tar på mig den där spetspryda vita saken dessutom.

Ok, det SER säkert ganska fint ut när jag har den på mig.
Jag skulle kunna släppa ut håret och rufsa till det lite. Så
jag skulle bli lite wild & crazy. Så jag skulle se ut lite som
en vild amazonkvinna. En sån som djuriskt skulle gå emot
mannen med släpande steg och med sug i blick. Eller kanske
skulle jag åla mig fram mot honom, åla sig fram är nog också bra.
Då skulle jag nog stöna lite lätt också. Jo, nu när jag tänker på det
så har jag fantasin ganska klar för mig.

Romantisk och lite djurisk skulle jag vara.
Jo, det skulle absolut fungera. Så skulle jag
spinna några väl valda ord i hans öra. Med
ljuv och sensuell röst skulle jag hesviska fram
det. Med en mjuk och kuttrande stämma
alldeles, alldeles nära hans öra.

Men det är då det skulle hända – när jag skulle öppna munnen.
Åhh, Poff!
Där tog liksom dagdrömmen slut.
För det är ju inte JAG!

Bilden av den här ljuva vackra varelsen
skulle ju rämna som ett rangligt korthus.
Direkt när jag öppnar munnen är det kört.
Det skulle skära sig direkt med min mun
mot den ljuva klänningen.

Jag är mer en … mer en, ja inte fasiken vet jag.

Men romantisk, kuttrande och mjuk är kanske inte ord
man kommer att tänka på när man tänker på mig. Nä, utan
det är nog mer ord som rivjärn, vass tunga och effektivitet.
Jag är mer som en grovarbetare eller som en snusspottande
och bossig inkastare på nån nattklubb.

För att inte tala om det där med knådningen av den sensuella degen.
Jag kan ju för Guds skull inte ens baka!
Hur kan jag ens drömma ihop något så fånigt?

Det enda jag gör som kan liknas vid en riktig fru är att jag
är en jäkel på att laga mat. Men allt det där andra. Som riktiga
fruar nog gör. Eller sånt som jag inbillar mig att riktiga fruar
kanske gör. Sånt gör inte jag bara.

Jag tänker att de
riktiga gör saker som:

De går upp tidigare på morgonen.
De står i givakt för sin man och de
slår till på en rekorderlig AnnaAnkapryl
kl 06.00 en vanlig tisdagsmorgon.

Sånt funkar ju inte alls med mig.
Jag klarar ju knappt att borsta tänderna
utan att kräkas på morgonen.
Ja, sen är jag ju så morgontrött också.

Hujedamej en sån fru han har, min man.


torsdag 21 mars 2013

Ett Helt Normalt Blogginlägg:

Nya fina skorstenar är på gång till den ståtliga Damen.

Kakelsättaren som är noggrann och trevlig...

...hon heter Louise. Och ser lite arg ut här. Men är alltid glad annars.

De finfina kökslamporna har äntligen hamnat på rätt plats!
Jag tänkte att jag skulle 
skärpa mig lite och lägga 
ut lite renoveringsbilder. 

Det går ju framåt här på Apgränd. 

Jobben blir klara i samma takt som 
det fullkomligt rasar in fakturor från 
alla håll och kanter. 

Men det blir bra. 
Det blir väldigt bra!

onsdag 20 mars 2013

Vem är den där Carola?:

Jo, det är lösögonfransar...

...och jo, det är radband du ser...

...bara för att de är så snygga!

Det här är...

...mina snyggaste kroppsdelar!


Ja, inte vet jag.

Men jag tänkte att ni
börjar bli ganska många
som kikar in här till mig.

Det är väldigt trevligt.
Jag blir väldigt glad.

Men jag har ju också förstått att inte alla känner mig så väl.
Och ja, jag tänkte att kanske vill ni göra det. Lära känna mig lite.
Så jag tänkte att jag skulle ändra på det lite grann.
Berätta lite mer om vem jag är.
Så jag tar och intervjuar mig själv:

Familj:
Absolut. En tålmodig man och tre fina flickor.

Utbildning:
Jo, jag har en fil kand. i Arbetsvetenskap. Ja, och
en hel drös med andra kurser och sånt som de flesta
väl har med sig i bagaget. Lite konstkurser, data, design,
nån färg- och formlära och ja lite småtjafs i största allmänhet.

Senaste sms:
Ok, då väntar jag. Puss.

Vart jag helst åker på semester:
Dit där det inte kryllar av turister i Foppatofflor (jamen,
förlåt alla Foppatoffelälskare. Men det är ju helt sjukt fult).

Storstadsfavorit:
Men kan någon vettig människa som är vid sina sinnens
fulla bruk säga något annat än NYC? Nä, jag tänkte väl det.

Är:
Bokstavsnörd. Ordnörd. Hittepåordsnörd.

Gillar inte:
Män (läs Tomas) som helt obekymrat snarkar sig genom nätterna.

Gillar mycket:
Min låga moral. Den har gett mig mycket kul i livet.

Röker:
Näru. Har aldrig gjort. Kommer aldrig att göra.

Dricker:
Näru. Har aldrig gjort. Kommer aldrig att… skoja bara. Dricker gärna champagne.

Drömmer om:
Att Skriva. Skriva. Skriva. Har inte riktigt klurat ut hur det ska gå till bara.
Drömmer om en fjärde liten flicka också. Men jag är lite förbrukad där. Sen är det nog lite i sista minuten också. Men som jag hade velat. Bara en enda gång till.
Bara en enda liten ljuvlig unge till. Bara en enda liten flicka till.

Drömmer absolut inte om:
Att drälla runt på krogen. Been there. Done that. Men ja, ibland kommer kanske lusten över mig lite i alla fall. Bäst jag skriver det om just du ser mig där nån gång. Vinglandes runt med ett champagneglas i ena handen. Iförd för korta kjolar och för höga klackar. Det KAN ju faktiskt hända.

Goda egenskaper:
Effektiv, snäll, duktig, smart, snygg, kreativ, intelligent, rolig, generös, jamen ni hör ju, det finns ju liksom ingen hejd på alla superlativen.

Dåliga egenskaper:
Öh!? Jag förstår inte frågan.

Något mer ni vill veta?:
Fråga på bara.




Oj, glömde juh: Alla fina bilder har min kära, underbara, duktiga och vackra vän Yvonne Rambring ägare av Exhibibild tagit. Visst är hon superduktig!! Tack fina Du.






tisdag 19 mars 2013

Fina Flickor Bajsar Inte:

Jag är en Fin Flicka. En sån som INTE bajsar.     



  
Flickor slutar bajsa nån
gång i 8-9 årsåldern.

Pojkar bajsar hela livet. 
Och de berättar gärna och ogenerat om
det också. Som om de presterat något av intresse.
Men nu ska jag berätta något.
Något som du inte borde läsa. Så jag ber dig:

Snälla du, läs inte det här.

Jamen skriv inte det här då,
för Guds skull! borde du ju
svara mig.

Nä, just det.
Varför gör jag det? Jag vet inte.
Antagligen nån tvångstanke jag
har, att delge er mina skitproblem.

Men i alla fall:
Jag hade en härlig date med Toy igår. Ni vet hon, som jobbar som PT inne i Malmö. Hon som verkligen gör vad hon kan för att få ordning på mina kroppsdelar.

Jag studsar (nåja) uppför alla trapporna (absolut aldrig hissen) till SATS på Entré.
Checkar in vid receptionen. Slänger några ord med trevlige chefen – Rickard. Går in på damernas och byter om.

Blir plötsligt illamående. Jag blir yr och fryser som en galning. Jag trampar ur jeansen och kränger tröjan över huvudet och tänker att; äsch det går väl över. Jag fryser så hela jag är som en broilerkyckling i skinnet. Jag tar med mig träningskläderna in i bastun och tänker att jag bara ska värma mig lite och byta om därinne. Jag blir plötsligt så matt så jag måste lägga mig spritt näck på britsen en stund. Kläderna har ramlat i en liten hög på golvet och bastudörren står öppen.

Så blir jag plötsligt för varm istället. Och jag känner att jag akut måste gå på toa också. Och göra det där jag slutade med när jag var åtta år. Jag håller mig i väggarna ut till toan. Inget nummer två händer inne på toa. Jag svettas och fryser. Jag vacklar tillbaka in till värmen i bastun igen. Kränger på mig träningskläderna och tänker att: nä, minsann, nu får jag ta mig i kragen, klart jag ska träna. Toy står ju och stampar och klockan är 09.59. En hel minut att bli frisk på.

Jag tar mig i kragen och får på
mig träningskläderna och vinglar ut till Toy.

-         Toy, jag är nog lite kass idag, säger jag.
-         Oj, ja då blir det ingen träning, säger hon. Så är hon så snäll att hon hjälper mig tillbaka.

Jag lägger mig en stund till i bastun. Nu med Toy som sällskap. Fast ja, hon sitter ju upp förstås. Hon pratar med mig. Vi går ut till mitt skåp.

Och jaja, tillslut får jag på mig ytterjackan i alla fall.
Jag tar jeansen och tröjan och knölar ner dem i träningsväskan.

Jag vinglar iväg till hissen (för nu är det bara hiss som gäller).

Så tar jag mig för pannan när jag
kommer på varför jag mår så himla dåligt.

Jag har ju inte varit på toa på 10 dagar!
När jag räknar efter så är det nog så.
T-i-o dagar utan skiteri! Men hur är det möjligt?!
(Ja, jag veet att Fina Flickor inte pratar om sånt här. Men Läs Inte Dårå!)

Jag är nog full av, ja av skit helt enkelt. Jag måste ju vara förstoppad och uppkörd och kanske har jag fått nån infektion också. Kan man inte få det när skiteriet skiter sig. Eller ja, inte vet jag.

Men nu blir jag lite rädd. Eller ja, jag blir väldigt rädd. Jag känner ju att jag har feber och kanske lite infektion också. Kanske har jag till och med nån cancer och lite stroke och nån lättare hjärtinfarkt på gång.

Jag tar mig ner till Apoteket på entréplan. Köper Microlax. Ni som inte vet vad det är, ni behöver inte veta. Hela den här historien är ju inte klok. Jag fattar inte att jag berättar den för er. Och jag fattar inte att ni är så perversa att ni fortfarande läser! Vad är det för fel på er egentligen?

Jaja, jag får min skitmedicin. Tar mig efter en del möda in på en äcklig offentlig toalett. Ålar ur mig ur de snortajta träningsbrallorna.

Och så gör jag det!

Jag står där med arslet i vädret och trycker in den där äckliga och hala tingesten in i det onämnbara där bak. Jag har aldrig gjort det förut och det gör för jävla ont! Jag läser efteråt att man skulle smörja in pipen för att det skulle glida lättare. Jag kan säga att det gick ändå.

Men Helig Maria, jag måste ju ha nåt fel i skallen ändå. Tänk om det kommer någon! Men det här är ju ett akut- och nödfall utan dess like. Och nöden har ingen lag. Juh. Och nu är det verkligen Big Time nöd här.

Så står jag där med brallorna nere på halva låren. Jag håller mig i handfatet och kvider lite sakta. Det är väldigt oskönt och det är väldigt förnedrande. Jag meckar upp förpackningen med högerhanden – eftersom vänsterhanden ju är upptagen med annat, och så läser jag vad jag ska göra:

Håll kvar avföringen mellan 5-15 minuter.

Men vad i hela helv…e?!
Är de inte kloka?!
Ska jag stå i den här ställningen
med arslet blottat i en kvart!?

Åh, jag måste skärpa mig!!
Börja ta hand om mig lite bättre.
Inte vara med om sånt här tokeri.

Gå på toa efter nått slags förutbestämt schema
eller nåt. Sånt här måste sluta hända mig.

Men alltså allvarligt, hålla mig en hel kvart?!
Det går max 30 sekunder så håller jag på att ja… nu kan du väl ändå sluta läsa, snälla du. Jag ber dig, läs inte mer nu. Jag kommer ju aldrig mer kunna gå ut om du inte slutar läsa nu. Hur ska jag kunna se dig i ögonen om jag vet att du läst texten enda hit, liksom.

Även om jag är med på det mesta och är rätt oblyg av mig, så ja... nånstans här går ju ändå gränsen. Så jag slutar beskriva vad som sker nu. Resten kan ni fantisera ihop själva, eller hur, va.

Summan av kardemumman blev i alla fall 
att jag matt i benen och blek i ansiktet vacklar 
ut från den där äckliga offentliga toaletten.

13 kilo lättare. 



Ps. 
Den fina bilden på Fina Flickan har 
Yvonne Rambring/Exhibibild tagit.