måndag 28 oktober 2013

Frun Luktar Herre:


Mäh. Vad luktar det egentligen?

Jag var på ett fotojobb för en tid sedan.
 
Så skulle jag fixas till lite. Jag hade fått order 
om vad jag skulle ha på mig och vad jag skulle 
ha med mig.

På morgonen hittar jag ingen roll on. 
Ahh shit, så kommer 
jag ihåg att jag ju glömt 
köpa det i typ tre veckor. 

Så tänker jag att äsch jag kan väl låna mannens roll on. 
Han har nån Dolce Gabbana som luktar mycket herre. 
Så sprattlar jag runt lite med den i armhålan. Det blir ju skitbra. 
Jag luktar så gott så jag går nästan igång på mig själv!

Jag tänker att det märker väl ingen att jag har lite herrdoft på mig.
Jag ska ju bara vara framför kameran. Och helt själv också.

Så ligger jag där och ligger. Jo, det är en del av jobbet.
Fast nu så måste jag tydligen fixas till. Tröjan är visst sned 
och håret ligger fel. Och underlaget knölar sig och jag vet inte allt.

Så kommer kameramänniskan nära 
mig och börjar pilla och trixa med mig.

Kameramänniskan är nära mig!
Kameramänniskan är väldigt nära mig!

Och det är då jag ångrar det 
där med Dolce Gabbana roll-onen.

söndag 27 oktober 2013

Små Trosorna Är Lustiga Att Se:



Såna här små? Skulle inte tro det va.

Det händer ju ibland att 
pappa Tomas viker tvätt.

Då blir mamma 
Carola alltid så glad.

För då står pappa Tomas 
där och lägger tonåringens
löjligt små spetstrosor i mamma 
Carolas låda.

Mamma Carola blir glad och smickrad. 

Tonåringen blir 
inte glad o smickrad: 

- Min rumpa är INTE lika stor som din!


lördag 26 oktober 2013

PysselCarola:


Korgar, jutesnöre, vaxat papper, äpplen och valnötter...


...visst blir väl det fint som en trevlig...

...gåbortpresent en lördagskväll!
PysselCarola har pysslat 
ihop en liten gåbortpresent 
till värdparet som vi ska till ikväll.
 
Äpplen i korg från Pomona på Österlen i den ena korgen. 
Egenodlade valnötter i den andra korgen. Jo, det är sant! 

Vi har ett säkert 200 år gammalt och jättefint valnötsträd i vår trädgård. 
Under september kan man varje dag gå ut och plocka nya valnötter som 
har ramlat ner under natten. Sen skalar man bara av det gröna ytterhöljet, 
låter dem ligga lagom till jul. 

Och sen: 
Ekologiska helt egna valnötter som knäcks till jul. Häftigt!

Så nu hoppas jag att:
  1. Värdparet inte kollar min blogg innan kvällen.
  2. Värdparet, eller i allafall någon i familjen GILLAR äpplen och valnötter.

Hoppas att ER lördagskväll blir lika trevlig 
och mysig som jag VET att våran kommer bli!

fredag 25 oktober 2013

Lite Missförstånd Här – Lite Jobberi Där:



Alltså, apropå gårdagens inlägg:

Jag tänker ju inte göra 
slut med er precis just IDAG! 

Eller imorgon heller för den delen. 
Det var nog jag som var lite otydlig i gårdagens bloggeri. 
Men jag menar att jag KOMMER att göra slut så småningom. 
Jag tänkte bara att jag skulle säga det. Ifall ni ville veta det. 

Våra vägar KOMMER att skiljas åt. Så småningom. 
Fast inte precis just nu. Nu leker vi med varandra 
och har roligt så länge det varar. Eller hur!?


Idag är det fredag.
Igår var det torsdag.
Igår jobbade jag med allt möjligt.

Eller för att citera en god vän till mig:

”- Jag arbetar som entreprenör, det betyder 
    att man inte vet vad man håller på med”.

Just så är det för mig. 

Jag gör lite vad som helst. Jag säljer mig till högstbjudande liksom. 
Ja, typ som en lyxprostituerad eller kanske mer som en sämre gatflicka, 
eller vad vet jag. Men jag GILLAR det! Om man ska väl ändå hålla på med 
det man tycker om?!

Men visst, ibland kommer det över mig att jag kanske 
borde skaffa mig ett riktigt jobb. Ett sånt jobb där man 
börjar kl 9.00 varje morgon och har lunch och fika med 
kollegor. Och där man gör ungefär samma sak varje dag. 
Man får lika stor lön varje månad, och allt är bara inrutat 
och välordnat och vuxet helt enkelt.

Fast jag vet ju. Ett sånt 
liv är ingenting för mig. 

Jag gillar att göra lite inredningsjobb här. 
Slita och bära möbler där. Skruva lampor 
och måla lite. Shoppa inredning och komma 
med smarta förvaringslösningar till andra. 

Jag gillar också att göra lite olika fotojobb här och där. 
Ett och annat reportage till inredningsmagasin är ju också 
väldigt kul. Att skriva bokmanus och skicka in till förlag och 
slita sitt hår i förtvivlan är ju också något jag hyser en slags 
hatkärlek till. Ja, men ni fattar. 

Jag GILLAR att hatta runt och göra lite allt möjligt!
 

torsdag 24 oktober 2013

Jag Tänker Göra Slut:


Börjar så sakta tröttna. Så: Snart...snart...snart...


...är jag nog på väg bort. Så jag Silvia-vinkar lite till er i förväg. Just in case.


Ni vet hur det är när
man är på väg att göra slut.

Man VET att man inte vill längre.
Man VET att man kommer säga orden.
Man VET att man kommer såra någon.

Så drar man ut på det. För att man är lite rädd för det nya singellivet. Och lite bekväm för det är ju ändå lite tryggt – om än tråkigt, och invant med det gamla förhållandet. Och lite obekväm är man ju också, för man vet att man kommer att såra någon som man faktiskt fortfarande tycker om. Fast man tycker mer om den där andre ungefär som man gillar grannens katt.

Man känner tydligt ända in i ryggmärgen att man inte vill längre. Du har kanske varit där och då vet du i så fall vad jag menar. Sånt som också kan kallas magkänsla, tänker jag.

Så har det i alla fall varit för mig. Många gånger.
Jag har dumpat pojkvänner på löpande band. Och
om just du som läser nu råkar vara en gammal pojkvän
från förr, och om just du råkar vara den där pojkvännen
som jag dumpade på ett väldigt osnyggt vis, så FÖRLÅT.

Jag kan få så otroligt dåligt samvete idag när jag tänker tillbaka på hur jag valde att bara öppna dörren och ta den stackars pojkvännen – som snart skulle bli en stackars expojkvän, hur jag tog honom i byxbaken och nackskinnet och liksom hivade ut honom genom ytterdörren. Så fick han ligga där i gruset och smutsen och jag stängde bara nonchalant dörren och gick vidare på nya roliga äventyr. Hugaligen som jag var okänslig, dum, elak och ja alla negativa ord du kan komma på kunde du ha kallat mig för då. Och du hade ju haft rätt i det.
Men sent ska syndaren vakna. Och jag har på senare år vaknat till.
Och det dåliga samvetet kommer över mig ibland. Så förlåt. Otroligt taskigt av mig.

Men nu är den där ”jag-kommer-göra-slut-känslan” på gång igen i min ryggmärg i alla fall. Ja, alltså inte med Tomas. Nänä, honom byter jag ALDRIG bort. Om nu inte HAN tröttnar på den där vilda frun han har förstås.

Nej, det är mer det här med bloggen. Jag KOMMER göra slut med bloggen. Jag känner det tydligt. Jag känner att det måste in ny luft. Ny energi, eller bara nått nytt i bloggen om jag ska vilja vara kvar i det här bloggförhållandet liksom.

Och det kommer ju antagligen inte att hända. Och inte vet jag exakt vad det är jag vill ska hända heller. Men det jag VET med bestämdhet det är att jag är på väg att göra slut. Jag ska bara fundera lite till.
Så dina och mina vägar kommer att skiljas åt. 
Det kan inte hjälpas. Det är tyvärr snart över, vårt förhållande.

Om nu inte någon av ER kommer på 
någon mirakelmedicin på hur man blåser 
nytt liv i det här gamla bloggförhållandet!

Har ni nån finfin medicin till mig 
som gör att jag vill stanna kvar?

onsdag 23 oktober 2013

Långt Äktenskap:

Jag har gjort någon slags bedrift.

Eller kanske är det mer min man som
gjort någon slags bedrift och borde få
diplom för lång och trogen (nåja) tjänst.

Vi har varit tillsammans i över 20 år.
Vi har varit gifta i 18 år och vi har bråkat
så många gånger så jag tappade räkningen
någonstans vid 100:e gången.

Men ändå, idag när en del skiljer sig och träffar nya stup i 
ett, så tänker jag att jag har ett litet tips att komma med. 

Om nu någon mot förmodan vill höra. 

Jag har funderat på vilka egenskaper som gör:

- Att man väljer varandra.
- Att man stannar kvar hos varandra.
- Att man framförallt fortfarande älskar varandra. 

Jag har då, i min helt ovetenskapliga lilla studie kommit fram 
till att det behövs endast TRE (3) ingredienser hos en man. 

Det behövs (i alla fall för mig):

- Intelligens 
- Humor 
- Välhängd som en travhäst

Lyckas du hitta en sådan man, ja 
då är liksom resten a pice of cake.

- Du får någon som du kan gnugga dina geniknölar emot.
- Du får någon som du kan ha himla roligt med.
- Du får någon som kan ge dig bra sex.

Tada! Vad mer kan man önska sig liksom.
Allt annat löser sig om man bara prickar in dessa enkla saker.

Nu blir säkert de som är torra som fnöske skitarga på mig!
Nu blir säkert de som är ovälhängda (nytt ord, jag vet!) skitarga på mig också!
Nu blir säkert de som är mindre intelligenta också skitarga, eller ja, de fattar ju 
ändå inte vad de läser!

Men det här är ju MINA parametrar och MIN måttstock. 
Jag bara kom med lite tips som har funkat finfint för MIG!

Så skäll nu inte på mig det första ni gör.


tisdag 22 oktober 2013

måndag 14 oktober 2013

Vilar Lite:

Jag tar lite paus från 
det här en liten tid. 

Varför då?

Jo, för att jag har så mycket 
som hänger över mig just nu.
Jag behöver huvudet till annat. 

Jag slutar ju inte blogga bara för det.
Jag bara restar mitt case så att säga.

Fast jag har ju lovat er ett inlägg om dagen, det har jag ju. 
Fast ni lovade ju mig att kommentera mina inlägg.

Jag tycker att det går sisådär med kommenterandet. Eller hur?

Men skit samma, jag orkar inte tjata på er om det.
Jag får väl vara nöjd med att besöksräknaren har 
tickat över på sexsiffrigt!! Va, det är ju helt galet!!

Så, tack till er för det.

lördag 12 oktober 2013

Sex o Snusk:



Vi var i Köpenhamn igår. Då fick min
man en del av sin födelsedagspresent.

Ni känner till den där offentliga toaletten
på Rådhustorget mitt på Ströget.

Där man kan gå ner ett par trappor, och det
är herrar åt ena hållet och damer åt det andra.

Där gick vi ner. Och så fick han sin present.
Vi smög in på damernas tillsammans. Ingen såg oss.
Vi stängde den lilla trånga toaletten om oss.

Så log vi mot varandra i samförstånd.
Jag lutade mig retfullt mot kaklet och knäppte sakta upp jeansen.
Han lutade sig mot toadörren och öppnade långsamt upp sin livrem.
Vi tittade varandra djupt i ögonen under tiden. Så drog jag upp
tröjan till kanten på behån. Han såg på mig med heta ögon.

Det är spännande och vid hör alla ljuden utanför dörren.
Han tar tag om mina höfter och han trycket mig bakåt mot det iskalla kaklet.
Han böjer sig fram och viskar befallningar i mitt öra. Jag gör som han säger,
det är otroligt skönt. Så tar han tag om mina höfter och han är alldeles hård och
hans ena hand trevar sig ner……

Jamen Herregud ni TROR väl inte på det här?! Såklart har vi INTE gjort det!
Jag är ju en respektabel och gift trebarnsmamma jag skulle väl ALDRIG...!
Aldrig på livet att jag skulle…! och på en offentlig toalett…! men Herregud
nu får ni väl skärpa er!

Skäms på er! Ska ni hålla på så här, och tro
sånt här om mig… ja då slutar jag skriva till er!


Ps. Fast ibland kan jag bli lite sugen på att skriva en riktigt fet och snuskig sexroman.
Jamen ni vet, en sån där bladvändare så man nästan halkar ur brallorna när man läser den. Tror ni jag hade fixat det?


fredag 11 oktober 2013

Ständig Längtan:

Små goa knubbiga Astridfötter...

...och små härligt tjocka Astridlår att gosa med!!
Jag kan få fysiskt ont i hjärtat när jag 
ser såna här bilder på min lilla flicka. 

Hon var ju så liten.
Hon var ju så go´ .
Hon var ju så underbar. 

Och jag vet att det var sista gången jag hade en liten baby. 
Och jag vill inte ha fler barn. Men det hjälps inte. Jag skulle 
så gärna vilja en gång till i alla fall. Fast jag inte vill ha fler barn. 
Ja, det är ju helt knasigt tänkt, det fattar jag.

Men om jag vore några år yngre. 
Då skulle jag ha haft fler barn.

Då skulle jag ha hotat, mutat, lockat och övertalat min man att det vore en underbar 
idé med en endaste liten prinsessa till (jo, för det skulle ju såklart bli en liten flicka till!).

Jag undrar om den här babylängtan någonsin går över?





torsdag 10 oktober 2013

Lurad:



Jag har blivit lurad.

Big Time.
Ja, det är ju några år sedan.
Men jag kan inte släppa det här.

Jag har fått rätt i alla instanser. Men vad sjutton hjälper det.

Eller som min advokat sa:
-         Man kan inte lugga en skallig.

Nä, tror fan det. Men den här jäveln han ÄR ju inte skallig.
Jag skulle kunna lugga honom på alla pengar som han luggade mig på.
Jag blir lika förbannad varje gång jag tänker på det. Fy fasiken jag kunde
ha köpt några jordenruntresor, ett par feta cabbar eller ett helt hus i min
gamla hemstad för den summan som den här jäveln har snott av mig.

Så pratade jag med en mycket intelligent man (en advokat som heter Herr Slipad).
Han tog mig diskret åt sidan och kom med ett förslag som en del av hans klienter
ibland använde sig av. Det finns, berättar han med sänkt röst och mellan fyra ögon,
det finns företag som har 98 % återbetalning på att driva in skulder.
Det kostar då 50 % av den indrivna summan. Jag vaknar genast till
och är snabbt med på noterna. Inte så mycket för pengarna, utan mer
för att jag blir så jädra förbannad. Och för att rätt ska vara rätt.

Jag vet ju i vilket land han bor. Jag kan ganska lätt ta reda på hans adress, tror jag.
Jag tror minsann att jag ska åka dit helt själv och ta och ja, inte vet jag.

Jag blir nästan aldrig rädd för något eller någon nuförtiden. Jag blir bara jädrigt arg.
Jag VAR väldigt rädd av mig när jag var liten, och nu finns det liksom inget räddigt
kvar i kroppen längre. Nuförtiden blir jag bara heligt förbannad istället.
Det är inte alltid så bra det heller.

Men, jag blir galen av att ha blivit lurad. Dragen vid näsan.
Av en himlans… ja, just det kan jag inte skriva. För då får ju
nån lättkränkt stackare för sig att anmäla mig för diskriminering
och rasism och för nåt annat trams.

Ja, så jag tog och ringde ett samtal till en long lost friend för att höra hans åsikt.
Han har bra kontakter i olika världar min gode vän. Han är en mycket god vän
sen många, många år tillbaka. Jag litar blint på honom. Jag kan hans nummer i
huvudet. Ja, så jag inte har hans nummer bland mina vanliga telefonkontakter.
Jag tror inte det vore bra, för varken honom eller mig.

Han meddelade för det första att han inte ville ha sådana här samtal över telefon.
Sen rådde han mig att tänka över mitt beslut en gång till. Sen rådde han mig vidare
att fundera på om jag verkligen ville tillbringa resten av mitt liv med att kolla mig
över axeln. För det finns ett ord som heter: Vedergällning.

Det var kloka råd.
Det är en klok man.
Jag tycker om honom.
Jag känner honom väl.

Jag vill inte kolla mig över axeln resten av mitt liv.

Jag tänker att jag ska lobotomera mig så att jag glömmer bort den där jäveln som gör mig galen istället. Jag ska ALDRIG mer sätta min fot i hans äckliga skitland. Hans äckelland som kryllar av skojare och lurendrejare. Jävla patrask bor det där. Ja, såklart inte alla. Jag känner en massa från just det landet som är ärligheten och snällheten personifierad. Men det är ju såna dårar som den här mannen som ger alla de andra dåligt rykte.

Nu kanske du tänker att jaha, men det drabbar väl ingen fattig att hon har blivit blåst. Nä, det kanske är så. Men det är själva PRINCIPEN som gör mig galen. Och själva KÄNSLAN av att ha blivit blåst som gör att jag känner mig så… så… blåst helt enkelt.



onsdag 9 oktober 2013

Orättvisor o Skolan:

Vi gör vad vi kan för att lära...

...in allt från världsdelarna och annat.

Fast den är ju himla snygg. OCKSÅ!

Hela världskartan på väggen. Coolt och lärorikt.


Där skolan inte hinner med att utföra 
det som man kan förvänta sig av dem. 

Där måste vi som föräldrar 
rycka in och göra deras jobb. 

Exakt vart ska jag skicka fakturan för att jag gör någon annans arbete? 
På obekäm arbetstid dessutom. Kan jag fakturera kommunen, skolverket 
eller kanske Fredrik himself.

Vad är det som händer på skoltid egentligen eftersom 
de inte finns tid att lära sig det som skall läras när våra 
barn är där så många timmar varje dag.

Kanske har de dålig planering. 
Kanske ägnar de sig åt annat under den tid som barnen har rätt till undervisning. 
Kanske måste de lösa en massa konflikter under lektionstid. 
Kanske mår barn dåligt och kräver uppmärksamhet. 
Kanske gör barnen saker de inte borde på lektionstid. 

Ja, inte vet jag. 
Men jag tycker att det lämnas över väldigt mycket till oss som föräldrar. 
Vi ska sitta i timtals med förtvivlade och stressade barn och deras läxor. 
Vi ska behöva köpa in svindyr läxhjälp för att skolan inte förmår utföra 
det man skulle kunna förvänta av dem. 

Exakt vilken annan arbetsplats kräver att det först skall vara total närvaro 
från låt säga 08.00 till 15.30 och sedan EFTER arbetstid skall det läggas 
timtals på extraarbete hemma. Va?

Varför finns läxor överhuvudtaget?
Varför kan inte skolan lära ut det på lektionstid?
Varför kan inte barnen få återhämta sig på sin fritid?

Läxor är lite korvstoppning. 
In med så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. 
Typ inför ett prov. Sen ut med det igen eftersom det 
inte finns tid att verkligen lära sig det. Det ska liksom 
bara tryckas in i skallen under stress och press.

Och snacka om ett orättvist samhälle!
Vad händer med de barn som har föräldrar som av olika 
anledningar inte förmår hjälpa sina barn. Kanske är de inte 
jätteduktiga själva, kanske behärskar de inte språket till fullo. 
Kanske finns det sociala problem. 
Va, vilken jädra utklassning redan i skolan!

Jag tycker att betald läxhjälp egentligen inte borde få finnas. 
Även om vi använder oss av det själva. Men det borde inte behövas. 
Alla borde HA och alla borde FÅ samma chans i skolan!







tisdag 8 oktober 2013

Födelsedag För Fin Farbror:



Imorgon fyller Tomas år.

Och då vill jag ju hylla och ära min
älskade, fina, fantastiska och tålmodige make.

Men nu är det ett problem
på inseglande här, förstår ni.

Tror ni att jag har köpt någon fin present?
Nä, just det. Det har jag INTE. Jag kan inte
komma på något. Han är lite… ja, lite kinkig är väl rätta ordet.

Jag skulle ju kunna köpa lite snygga underkläder till mig själv.
Och ge HONOM det i present. Då skulle ju han bli jätteglad.
Och förväntansfull som ett barn. Men vi ska ju gratulera
honom hela familjen tillsammans. Och vad säger man till
barnen om pappa får damunderkläder liksom?

Fler förslag:

- Kalsonger – tråkigt.
- Strumpor – ännu tråkigare.
- Lyxig choklad – det gillar han. Men han tänker ju på sitt midjemått.
- En fint inslagen hög med tråktidningen Trailer – jag totalvägrar.
- Middag ute på krogen – det känns inte som något extra.

Jamen ni SER ju problematiken.
Exakt VAD ska jag hitta på?
Förslag mottages tacksamt.

måndag 7 oktober 2013

Tack Min ManusHjälp:



Ni vet ju att jag bad om hjälp med manusläsningen.
Jag har FÅTT hjälp med manusläsningen.

Mer hjälp än jag kunde tänka mig.
Hjälpen har satt griller i huvet på mig.

Jag tänker på det han har skrivit till mig nästan hela tiden.
Jag går på ICA och jag vimsar runt och köper fel saker
för att jag har hans bokstäver i huvet, istället för inköpslistan.

Det är så oväntat. Att just han kunde hjälpa mig. Vi är nog ett av de mest omaka par jag kan tänka mig. Men vi passar ihop. Jag vet inte om han känner det, han också. Men jag känner det.

Han är bättre än den bäste lektör som Författarcentrum kan tillhandahålla. För mig är han det. Han trycker på precis rätt knappar. Han har svar på tal. Han är otroligt smidig och vältalig i sina formuleringar.

Han håller sitt löfte benhårt. Om att hålla det här mellan honom och mig. Jag vet inte om han har sagt något till sin hälft om oss. Jag vet att jag inte har gjort det till min hälft. Fast jag borde nog. Det känns lite som om jag gör något jag inte borde. Fast det gör jag inte. Men om jag ska hålla tungan rätt i mun när det gäller mitt manus, så måste jag liksom hålla det för mig själv. Ja, förutom min nyfunne hjälp då. Han vet saker om mig nu som han är jädrigt ensam om att veta. Och egentligen borde jag väl vara skitskraj. Men konstigt nog så är jag helt lugn. Jag litar på honom.

Jag är både paff och häpen över hans begåvning, över hans engagemang och över hans kunskap i skrivarvärlden. Det är som ett litet mirakel. Och att han och jag har funnit varandra. Det är nästan ett ännu större mirakel. Vi är så olika som två personer kan bli. Men bara för dem som inte känner oss. Och bara för dem som skulle vet vilka vi bägge är. Men för oss själva tror jag vi är väldigt lika.

Det är märkligt det här med hur man hittar pärlor på de mest oväntade ställen. Hur man hittar just den där människan på ett ställe som man inte kunde drömma om. Och att just den personen, den som man kanske till och med haft lite fördomar om, att just han visade sig vara en av de mest kloka, känsliga, intelligenta och ja, jag är verkligen lite tagen av hur människor kan överraska en med sina insidor.

Man ska ALDRIG rata någon innan man har synat den.
Man ska ALDRIG döma hunden efter håren.
Man ska ALDRIG ha en åsikt om någon som man inte känner.

Så det här lilla textstycket – om du nu läser det,
det är en liten hyllning till dig!

Tack. Tack. Tack.




söndag 6 oktober 2013

HelgHappening:

Ojsan.
Jag råkade glömma bort er. 
Förlåt.

Det ska ju såklart aldrig mer hända.

Men jisses, vad i hela friden ska jag blogga om då?
Ingen aning. Annars är ju kreativitet och att spruta 
ur mig ord inte mina svagaste punkter.

Men ja, just nu så här en lagom skön slapparsöndag 
så är det lite segt på den punkten. Men ni kanske kan 
nöja er med några "Det här har vi gjort i helgen bilder"! 

Duger det åt er?

Vi har varit på Apotekarns Trädgård i Simrishamn.
Har ni inte varit där? Mäh. Det MÅSTE ni!
Och den helt nyöppnade butiken bredvid...men gah!!
en sån fin liten pärla. Nyöppnat ställe av en skittrevlig
08:a. En riktig söderkis!

Apotekarn själv, ja alltså han Peter Englander, 
han har ett Olivträd utomhus! Fattar ni UTOMHUS!!


Sen åt vi ju den där 5-rättersmiddagen också. 
Som MELLAN rätterna dessutom serverade 
"smakneutraliserare" för gommen! Ehh? 
Typ 10-rätters innan vi var klara. 
Jag vaknade ju med en rap liksom.

Ja, så blev det då denna något stiffa outfit till 
kvällens övningar. Ibland är det bra med ofocus 
på kameran. Det blir liksom snyggast så!

Vi har varit och plockat äpplen hos vänner 
som äger en egen fet odling i Pomonadalen 
(bara namnet är ju underbart!). 
Det ligger i Rörum på Österlen. Massa äpplen 
har jag nu till fina dekorationer, tänkte jag.


lördag 5 oktober 2013

Somalier:



Den lilla svarta? Kanske lite tråkig.


Den här då? Eller nä!

Äsch. Det här får det bli. Det duger va?


Vi ska bort ikväll.

Och då infaller problemet:

Jag.vet.inte.vad.jag.ska.ha.på.mig.problematiken.

Känner du igen det?

Så nu börjas det:
- Ska jag ha den här?
- Eller den här?
- Eller kanske den här gamla trasan?

Det är en sådan där fest där man först ska gå på
en liten trevlig fördrink till våra nya bekantskaper.

Sådana trevliga som är konnässörer i vinkännarbranschen
och har fingertoppskänsla för de rätta smakerna och allt sånt.

Sen ska vi vidare till ett fiint ställe.

Där skall en 4- eller om det var en 5-rätters middag avnjutas.
Och då är det ju inte vilken middag som helst. Nänä.
Då kommer kocken himself in till bordet. Han berättar
en lååång historia om matens väg till vårt bord och till
vår tallrik. Och det är ju intressant faktiskt. Och maten
smakar faktiskt annorlunda efter en sådan genomgång.

Sen är det samma visa med vinet. Då kommer en sommelier
in och berättar om vinet och en massa annat.

Alltså, och det är ju här jag måste berätta hur jag lyckades klampa
rätt i klaveret Big time för länge sedan. En fiin människa berättade
att hon minsann hyrt in just en sommelier till den där middagen som var på gång.
Joru, fint ska re va, serru.

Och jag då, som pratar först och tänker sen, jag säger bara rätt ut:
-Jaha, men Herregud kan somalier så mycket om vin?

Jag har väl inte glömt att berätta att jag är en
äkta blondin? Alltså INTE en sån blondin som färgar håret.


fredag 4 oktober 2013

Dieter My Ass:




 
Svaret på allt!
5:2 diet.
My ass.

Det är ju bara SÅ ute!

Jag har det senaste:
360:5 diet.

360 dagar om året äter jag choklad.
5 dagar om året äter jag INTE choklad.

Ofta infaller de där INTE-dagarna när jag är sjuk.
Av nån konstig anledning. Det är ju tur. Jag är ju 
ändå sällan sugen på choklad när jag är sjuk.

Har du provat allt i dietväg, men ändå alltid misslyckats?
Då har du inte provat det här, serru. Det funkar alltid.

Du blir aldrig besviken på dig själv för att du misslyckas.
Dessutom som grädde på moset så finns det en massa positiva
sidoeffekter som icke skall föraktas med choklad:
- Det finns tröst i choklad.
- Det finns kärlek i choklad.
- Det finns energi i choklad.
- Det finns serotoninhöjande ämnen i choklad.

Serotonin är kroppens egna lyckohormoner.

Du blir tröstad.
Du får kärlek.
Du får energi.
Du blir lycklig!

Exakt VILKEN annan diet kan utlova det?

torsdag 3 oktober 2013

Mitt Ratade Manus:



Jag vet ju att alla, 
ja i stort sett alla blir ratade. 

Gång på gång. 

10-20 gånger är visst helt normalt att få nej. Och nej. Och nej. 
Men det hjälps inte. Jag är lika oförberedd varje gång. Jag blir 
lika jäkla knockad varje gång. Ganska nyligen hände det igen. 

Nu var det andra gången.
När det skriftliga feta äckelordet NEJ stod där.

Först blir jag ledsen.
Så väldigt ledsen.

Sen blir jag arg.
Så väldigt arg.

Sen blir jag revanschsugen.
Så in i helvete revanschsugen blir jag.
Och så tänker jag att jag ska minsann…
jag ska minsann… ja, sen vet jag inte vad
det är som jag minsann ska.

För jag är så sårad.
Och jag är så förnärmad.
Och jag är så förbannad.

Och ja, det blir lite som Per Gessles:
”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”, om ni fattar.
Det bubblar ur mig som ett dundrande och hett vulkanutbrott.
Hettan i känslorna är enorm. Jag blir lite rädd för mig själv.
För ilskan. För drivet. Jag vill säga till mig själv att jag ska lugna ner mig.

Sen går det några dagar och jag är ömsom ledsen och ömsom arg.
Jag svär i huvet åt de där idioterna som ratar mig. De som inte vill ha mig.
De som inte tycker om mig. De som framför allt INTE tar sig an mitt manus!

Sen lugnar jag ner mig.
Efter några dagars sorg.
Och det är DÅ det händer!

Jag öppnar mitt Word-dokument igen.
Sakta och nästan vördnadsfullt hämtar jag upp det igen.
Allt är förlåtet. Vi är vänner igen. Jag och manuset.

Nu har jag plötsligt lite mer distans till alla orden.
Nu är jag lugn och saklig.
Nu beter jag mig som en normal människa.

Jag synar alla de hundratals sidorna.
Jag är kritisk. Jag är dömande. Jag nagelfar allt.

Så ser jag vad mina kritiker redan har sett:
Det FINNS saker att jobba på.
Det ÄR ställen som behöver utvecklas.
Det FINNS avsnitt som behöver en mer utförlig förklaring.

Och då förlåter jag dem i mitt huvud. De som ratade mig.
För jag förstår dem. Jag hade OCKSÅ ratat mig själv i det läget.

Så biter jag ihop och börjar metodiskt
och lugnt jobba mig igenom manuset igen.

Alla de 420 998 tusen tangentnedslagen får sig en skärskådning igen.

Varenda förbannande mening tittar jag på. Jag vänder och vrider på orden.
Flyttar ett kommatecken här, lägger till en extra rad där. Byter plats på meningar.
Ändrar ett OCH till ett MEN. Ändrar ett MEN till ett OCH. Så håller jag på. Timme efter timme. Jag är intensiv när jag gör det. Timmarna tickar förbi.
Jag tar iskallt bort ord som: ju, så, liksom. Letar ännu mer noga efter stavfel.

Jag går ut i köket och rafsar snabbt ihop nåt gammalt skit att äta. Som jag oftast äter kallt och direkt ur byttan också. För jag har inte tid att värma maten och ännu mindre tid att hålla på och snyggäta och lägga upp det på fat och äta med kniv och gaffel och sånt trams. Nänä, ner med skiten bara så jag kan fortsätta dunka fingrarna i tangentbordet.

Jag äter och skriver på samma gång. Som den värsta svinstia ser det ut framåt eftermiddagen. Jag skriver kanske 4-6 timmar i ett enda svep. Tid finns inte. Bara hårda, arga och vansinniga fingernedslag som metodiskt dunkar i tangentbordet.

Jag ska minsann visa dem!