Jag Oroar Mig:

Igår träffades vi för en riktig långsittning.

Jag och min ovärderlige hjälpare.

Här är den. Nådiga Luntan.Vi gick igenom delar av den igår.

Han kom med kloka inlägg.

Jag var tvungen och snora och snörvla lite.

Den kloke sitter still och väntar ut snorattacken.

Jag ängslar mig för er reaktion.

Att ni ska bli besvikna på mig.

Att jag inte uppfyller det som

ni förväntar er av mig.

Jamen såhär:

Ni vet ju att jag är i slutfasen av mitt bokmanus.

Sen är det tydligen en lååång väg innan det blir något.

OM det blir något. Jag kontaktade ett av alla förlag, för

att kolla lite hur och var och ja, hur det går till helt enkelt.

Såhär går det till:

Just det här förlaget fick in runt 5 000 manus per år!

Av denna jättehög så antar de 20-30 stycken.

Jamen för Guds skull!

Det är ju lättare att komma in i himmelriket än att få sitt manus antaget.

Hur kunde jag vara så NAIV och DUM i huvet att jag trodde att det

skulle gå?

Allvarligt talat:

Vad är det för FEL på mig? Va?

Varför utsätter jag mig för detta självplågeri.

Sen då.

Om jag mot all förmodan skulle komma

igenom det där lilla skittrånga nålsögat.

Då är det minst ett (1!) år innan den ges ut!

Jamen, jag ORKAR inte med sånt här.

Och det värsta av allt:

Jag kommer känna och tro att jag sviker er.

Ni som är mina fina och trogna supporters.

Ni som kanske förväntar er en fräck, rolig

och galen bok i samma stil som det ni läser här.

Och så får ni en helt annan historia i er hand när

ni öppnar första sidan sen. Då blir ni kanske besvikna

på mig. DET oroar jag mig för.

Till Dig Redaktör Calle, som gör det här för mig:

Jag kan inte med ord beskriva min

djupa tacksamhet för hjälpen jag får.