onsdag 31 oktober 2012

Precis så barnslig är jag:



ASAP!

Ja, precis så stod det med ett fett
utropstecken i ett mejl jag fick häromdagen.
Jag fattade ingenting.

Vaddå ASAP?

Sen ringde det en svag liten klocka långt bak i huvudet på mig.
Var det inte just så det brukade stå på lapparna som låg på bordet
när jag jobbade i US. Jo, just det!
ASAP betyder ju: As Soon As Possible.

Jaha ja. Minsann. Ja, där ser man.
Så den som skickade det till mig
tycker tydligen att jag ska utföra något: ASAP.

Jag är väl ingen himla cirkushäst heller.
Som när mejlaren slår med piskan i luften
och säger, hoppa så hoppar jag. Nej minsann.

Jaja, jag vet att det är otroligt barnsligt.
Men bara på pin kiv och bara för att jag kunde
göra det, så nonchalerade jag att göra det jag
skulle göra ASAP under flera dagar.

SEN skickade jag iväg det jag
skulle göra. När det passade mig.

Som sagt, man är väl ingen cirkushäst heller.

tisdag 30 oktober 2012

Affektionsvärde på prylar:





Vissa saker kan man bara inte sälja. 
Eller lämna. Det gör för ont i hjärtat. 
Astrids lekstuga är en sådan sak. 
Hon älskar sin fina lekstuga. 
Flickorna har till och med sovit där. 

De däringa rika knösarna som har 
köpt vårt hus kan minsann fixa sin 
egen lekstuga till sina ungar. 
Det har dom råd med. Minsann. 

Tomas håller på med alla möjliga ursäkter 
för att slippa dra rep runt lekstugan, lyfta upp 
den på en lastbil och köra den till Ystad. 
Där ska den över muren ner från en liten trång bakgata. 
Där ska den sen hissas ner på sin nya plats. 

Om det går? Hur det ska gå till? 
Har inte den blekaste aning. 
Det är liksom inte mitt jobb. 
Jag pekar bara med hela handen hur allt ska vara. 
De andra petitteserna får väl nån annan sköta. 
Jag gör ju det jag är bäst på. Peka och bestämma. 
Herregud, jag ska väl inte behöva göra allt?

måndag 29 oktober 2012

söndag 28 oktober 2012

Nu måste fläsket brinna:



Gaah!
Shit alltså.
Fläsk och fett. Ister och oljor.

Efter denna svullar- och ätarhelg måste jag träna. Mycket. 
Imorgon ska jag ju träffa han som kanske tar på mig. 
Ja, då menar jag inte sådär skönt, utan den här han är 
mer osnäll i sitt tagande på en. 

Han säger ibland hur mycket kroppsfett jag har. I procent! 
Jamen shit, sånt vill man väl inte veta heller. Han nyper tag 
i något fettigt på min kropp och stoppar in det i en kall och 
hård nyptång. Den där tången nyper en både här och där. 
Mest där.

Sen får man ett mindre trevligt resultat i siffror. 
Jaja i alla fall, det är just han och jag som har möte imorgon. 
Så jag tänkte att jag skulle förebyggarträna idag. Jag har räknat 
ut att jag behöver bli av med cirka 9 000 överätarkalorier till imorgon. 
Det blir 11 timmar i sträck på crosstrainern det.

lördag 27 oktober 2012

Karlaby Kro:

Bella & Jag på väg mot en skön Fredag!
På Karlaby Kro. The place to be. Härligt höstligt just nu.

Den här lilla rackaren väntade på oss på rummet.
Massage + Rödtjut = Tidig kväll.


fredag 26 oktober 2012

Anti-Stress-Medicin:



Varför ta det lugnt? 
Jag menar när man kan överboka sig. 
Sådär så det blir lite fart på tillvaron liksom.

Ni som hänger med här vet ju att vi ska vara ute ur vårt hus om 11 dagar.
På dessa elva dagar har Tomas lyckats boka in ett flyg tur och retur till Stockholm.
Han har klämt in en 3-dagarstripp till London till sig och de stora tjejerna. Vi ska ha förberedande byggmöten med två olika byggfirmor angående helrenovering av Apgränd.

Jag är ju å andra sidan inte så himla mycket bättre själv om jag nu trodde det. Jag har bokat mig för att vara med på en företagsfotografering av ett gäng advokater. Jag har lovat att: - Jodå, såklart hinner jag med att vi gör en 1-2 dagars fotosession här hemma också. Det är ju så roligt! Och nejdå, inga problem klart vi hinner med två inbokade möten med banken innan också. Och en sista besiktning av inventarierna tillsammans med nya ägarna, jaja, klart jag säger ja till det med.

Ja, just det sen har jag ju min fotoutbildning varje vecka också. Där måste jag leverera bilder enligt en viss hemläxa, men inga problem. Det är klart jag fixar det. Och en liten simpel 5-årskontroll på barnavårdscentralen är ju en bisak i sammanhanget på dessa 11 dagar också.

Därför, för att jag inte ska få ett sammanbrott och bli liggandes och skaka och slita mitt hår i fosterställning så har jag ett perfekt botemedel. Ja, förutom att äta som en mindre elefant då.

Jag har bokat in mig och Bella på en Fredagsmys (tramsigt namn, jag vet), på Karlaby Kro på Österlen ikväll. Det är ju ren förebyggande medicin, det måste man väl ändå säga.

Ikväll ska vi: checka in på mysiga Karlaby i deras härliga rum. Vi ska få varsin skön massage. Det kommer komma en massa god mat och en finfin flaska vin upp till vårt rum. Vi har såklart köpt med oss en hel bunt med lyxiga magasin att bläddra i också. Så vaknar vi upp till en överdådig frukost med bara närproducerade varor.

Jamen, är det inte sånt här som är meningen med livet – Guldkant på tillvaron – Eller ja, man kan kalla det vad man vill. Det ska bli härligt i alla fall.












torsdag 25 oktober 2012

Kärnfamiljsgegga:



Jag var på ett kvartsamtal för en av våra flickor för ett tag sedan. 
Hon hade fått en ny lärare och denne nye lärare ville lära känna 
oss föräldrar genom ett extra litet och informellt möte. 
Supertrevligt initiativ, tyckte jag.

Jag kommer in i mötesrummet och möts av ett vänligt:
- Välkommen-och-varsågod-och-sittfras. 

Sen säger hon som första fråga:

-         Är familjen hel?
-         Eh, ja hur menar du då, undrar jag konfunderat.
-         Jo, jag undrar om mamma och pappa lever tillsammans.
-         Jo, ja, det gör vi, svarar jag lite förvånat.
-         Så ni är alltså gifta?
-         Ja, sen nästan 20 år tillbaka, säger jag lydigt.
-         Hm, bra… bra, mumlar hon lite för sig själv medan hon antecknar något.
-         Varför undrar du det, kan jag tillslut inte låta bli att fråga.
-         Jo, det här frågar jag alla som kommer. Det är bra att veta om familjen är hel. 
        För det kan påverka skolresultaten.
-         ??

Alltså; motsatsen till hel är väl ändå trasig. Eller hur? 
Trasig i den här bemärkelsen och som hon nog väljer att tolka det betyder att vi som är gifta och lever i någon slags lycklig kärnfamiljsgegga är bättre lämpade att ha barn då. 
Eller?

Jag minns just inte vad resten av det här samtalet handlade om. 
Jag satt bara och tänkte på de barn i vår dotters klass som inte 
skulle kunna svara ja på frågan om deras familjer var hela. 

Jag blev helt beklämd när jag tänkte på dotterns söta, rara och fina 
små flickkompisar som tillbringar mycket tid hemma hos oss. 
Dessa flickor är helt ljuvligt mysiga. Det finns inget trasigt eller  
ohelt över dessa fina småtjejer.

Jaja, kanske gör jag en höna av en fjäder.
Men är det inte ganska dumt, elakt, olämpligt, 
korkat och allmänt inskränkt att anta att barn som 
växer upp i icke hela familjer skulle ha det sämre. 

Och vad då hela familjer? 

Vilken idiotisk benämning. Jag tror att det många gånger kan vara precis tvärt om. 
Jag tänker att vi som lever i dessa fina kärnfamiljsidyller är helt slut av alla krav och 
måsten. Medan icke hela familjer har mammor och pappor som har fått möjlighet att 
vila upp sig, längta och sakna sina barn den vecka eller den tid dessa barn inte bor 
med ena föräldern.

Det här är ju bara min teori, jag kan ju ha fel. Förstås.

Ja, inte vet jag. Men jag tyckte bara det var en ovanligt korkad fråga. 
Jag blev ganska paff när den kom. Och lite beklämd och ganska fundersam 
när jag traskade hemåt sen.




onsdag 24 oktober 2012

Jag skriver väl vad jag vill:



Jag vaknade upp en alldeles vanlig och 
grå onsdagsmorgon och bara kom på det. 

Med håret på ända och med en andedräkt 
man kunde döda flugor med så landade 
insikten med ett brak i min hjärna.
Det här är ju min blogg. 
Jag kan ju skriva vad jag vill. 
Jisses liksom.

Så då gör jag väl det då. Skriver vad jag vill alltså.
Här är således jagskrivervadjagvilltexten:

Du där, som tänker att du har något att hämta genom att ragga på min man.
Det kan du lägga ner. Jag är inte svartsjuk. Det ligger liksom inte för mig.
Jag menar, varför skulle han vilja byta bort MIG?
Nej just det, du hör ju själv hur dumt DET låter.

Nä, jag vill mer bespara dig förnedringen i att bli avvisad.
Om du inte har fattat det förut så är det som såhär:
He lööövs me. Såklart. 
Jag menar vem gör inte det! 
Lövs me, menar jag.

Du har jobbat på det förut, alltså att försöka ragga på min man.
Det gick ju sisådär den gången, eller hur. 
Jag vet inte hur du tänker denna gång.
Om du tror att det kommer gå lättare nu. 
Eller hur du nu tänker.

Jaja, som sagt. Vi gör alla våra misstag. Så också du, min vän.
Försök att hitta någon i din egen division. Istället.
Jag kan ju läsa vad du skriver på Facebook till min man. Snopet va.
Jag blir inte arg. Det är bara alltför patetiskt för att orka hetsa upp sig över.

Jag tänkte bara ge dig en stillsam passning här på min blogg. 
Den som jag vet att du läser. En liten passning från mig till dig 
sådär i all enkelhet. Och i all vänlighet förstås.

Ett litet tips från mig till dig kommer också här. 
Även det i all vänlighet förstås: 
Ragga på Svenska Knyppelföreningens Årsmöte, 
eller ta en fika på Bilprovningen, eller varför inte 
bara gå till ditt gamla stam- och raggarställe och 
lura med dig nån därifrån. 
Jag menar nån som passar dig bättre. 
Jag tänker ju såklart mest på dig, 
det måste du väl ändå förstå, lilla vän.

Annars så gör ju min man som han vill.
Med vem han vill. Hur han vill. 
När han vill. Om han vill.
Men du:
Inget av det kommer att ske. 
Med dig.
Serru.



tisdag 23 oktober 2012

Ny Kärlek:



Min man har träffat en ny kärlek.
Jo, det är sant. Sen ville han dessutom att jag skulle gilla henne också.
 Att han bara har mage. Sicken fräckhet. 

Jaja, jag följde väl motvilligt med och hälsade på henne då.
Jag måste ju säga att jag var rätt så avig och motsträvig när 
vi först träffades, hon och jag. Lite sådär, vem är du liksom.

Men ja, hur det nu var så kunde jag inte låta bli att känna en liten 
och försiktigt pirrande känsla i maggropen jag också när vi träffades. 
Hon och jag. Då för första gången. Hon verkade ju faktiskt vara en rätt 
trevlig bekantskap. Jag får väl ge damen en ärlig chans i alla fall då.

Så ja, vi tillbringade en timme tillsammans vi två. Jag var full av motstridiga 
känslor när vi åkte därifrån. Men ja, så började jag tänka mer och mer på henne. 
Jag började väga för och nackdelar med henne. Och hur det nu var med alltihop 
så blev det som min man ville tillslut.

Så igår köpte vi henne. 
Hon behöver ju snyggas till en del den gamla ragatan. 
Jag kan liksom inte tänka mig att dela min man med en 
sådan sunkig och ofräsch gammal tant. Hon är född 1879. 

Men jag får väl erkänna att jag har kapitulerat inför henne jag också. 
Okej då jag erkänner. Jag gillar henne. 
Eller om det nu ska vara sånt himla tjat så okej då, 
jag tror att jag redan älskar henne. 

Jag känner en spirande och alldeles nyvaknande förälskelse 
i den bedagade och ståtliga gamla damen. Hon har sina fötter 
djupt rotade på Apgränd 12. En mycket passande adress till oss. 
Det tycker vi alla.

Här kommer en bild på henne.
Så att ni förstår min känsla.
Och kanske gillar ni henne ni också.
Visst kan väl detta bli till en livslång kärlek.

måndag 22 oktober 2012

Men rensa din mejlbox då:



På andra sidan om vårt gemensamma skrivbord
sitter en frustrerad man och svär och lever rövare.

- Varför i hela helvete kan jag 
  inte läsa mejl som folk skickar för?!

Han gapar och går på så de stackars arbetspärmarna 
hoppar i bokhyllan och post-it-lapparna flyger runt som 
skrämda och virriga pappersflygplan i luften.

- Folk skickar mejl, men jag kan  inte 
  ta emot! Vad är det för himla feel!?

Mannen är lätt galen av frustration. 
Tills han själv kommer på det.
Han har sjuhundrafemtioen, 
jo det är sant (751 st), obesvarade och
oöppnade mejl i sin inbox.

Ja, Herregud vad ska man säga.

söndag 21 oktober 2012

Flytteriet. Kapitel III:


Fotograf: Yvonne Rambring/Exhibibild

Valet stod mellan Stockholm, Ystad eller New York.
Sicken skön och omaka blandning ändå. 
En blandning som skulle komma till ett avgörande. 
När vi skulle bestämma. Vart vi skulle bo. 
För stunden. För nu.

Nr 1:
Stockholm. Vi var så nära, så nära. Vi var till och med inblandade i ett flertal hetsiga budgivningar på vräkiga våningar på både Kungsholmen och i Vasastan. Vi var ständigt uppkopplade mot vassa och ettriga stockholmsmäklare. Nästan telefonterror. Sen ångrade sig en av flickorna och ville absolut inte till Stockholm. Helt plötsligt. Vi är ju fem (ok 4 ½ då), som ska vara med och bestämma. Så Stockholm får vänta för denna gång.

Nr 2:
Nästa val blev av olika anledningar New York. Så nära, så nära. Ekonomiskt var vi i hamn. Lägenhet fanns på gång. Koll av olika skolor var påbörjad. Allt var snubblande nära. Riktigt pirr-i-magen-nära. Något litet småjobb för mig fanns också att rycka i. Men då. Visum. Krångel. Massivt krångel. Jag hade i mitt förra liv råkat vistas och jobba illegalt i US under nåt år. Inte bra. Åh, som vi hade velat. Men just det tåget står fortfarande och väntar på oss på perrongen. Så who knows. Det finns ju fler dagar kvar i det här livet. 
Att byta liv på, menar jag.

Nr 3:
Återstår då Ystad. Som vi alla är lite lätt förälskade i. Nära till allt. Lagom inflyttning och skön rotation på människor som borgar för en icke-småstadsmentalitet. Underbara gatuvyer. Små pittoreska gatuhus och charmigt trånga gränder att strosa runt i. En möjlighet att varva ner. Det skulle vi ju faktiskt behöva för en stund. En stilla lisa för själen skulle det bli. En knapp och ynka timme till en storstad också – ja, jag menar Köpenhamn och inte småstaden Malmö. Big difference på dessa ställen. Nära till det fagra Österlen skulle vi få med. Samt krypavstånd till havet. Och icke att förakta en massa deg kvar i plånkan som ett fastighetsköp i Ystad skulle leda till.

Så därför: Ystad here we come (tror vi)!


lördag 20 oktober 2012

På bar backe:

De nya ägarna till huset köpte allt!
Från vräkiga soffor, stora köpmansdiskar, antika mattor och gamla 
köksbord till trädgårdsmöbler, ytterkrukor, kaffebryggare, osthyvlar, 
prydnadskuddar, åkgräsklippare, lampor och diverse dekorationer. 
Rubb och stubb. Det är helt galet.
Beloppet är så högt så jag får dåndimpen.

De nya ägarna ville köpa: 
”Fingertoppskänslan som frun i huset skapat”.
Frun i huset!? Det finns väl ingen fru i huset. 
Eller jaha, de menar kanske mig.

Jag tänker ta mig sjutton inte jobba en enda dag till det här året.
Nää, och inte en enda dag nästa år heller. Kanske inte ens året därpå.

Jag kommer ju antagligen inte kunna hålla mig från att hitta på något. 
Jag tror det blir tråkigt att bara njuta i längden. Men bara känslan av 
att kunna drälla runt i tillvaron lite hur som helst. Det händer ju bara inte. 
Eller jo, det gör ju faktiskt det! Det är helt surrealistiskt och galet alltihop.

Så här står vi nu. 
En hel familj med tandborsten i ena bakfickan och passet i den andra, typ.

Det är ju inte klokt vad några besök på lite auktioner, ett och annat 
Blocketinköp, en snabbis in på Fina Inredningsbutiken och lite annat 
rassel och blingbling kan inbringa.
Jag är fortfarande helt häpen. Folk är inte kloka. Juh.

Sånt här händer ju bara inte. 
Men ja jäklars ibland gör det visst det.
Så nu ska jag bara gå runt med min fingertoppskänsla.
Och…och ja, fingertopsa lite!


fredag 19 oktober 2012

Vår Gård Såld:



 Ja, jäklars nu händer det grejer. Vi ska flytta.
Nu på en gång. Alltså jag menar verkligen NU!
Om bara några ynka dagar ska vi vara ute härifrån.
Några ynka dagar! Ett icke diskuterbart krav från köparna.
Och vilka köpare sen. Ja, Herre jisses här får man vara med om grejer.

Eller som min mamma skulle ha sagt:
- Ja, jag säger då det, vad ni grejar och står i.

Det ska i alla fall bli ljuvligt,
underbart och helt härligt fantastiskt!
Once in a lifetime händelse det här.

Vi går härifrån med ingenting.
Alltså då menar jag verkligen och bokstavligt talat nada.
Ja, förutom en överfet plånka då.
Nu blev du allt förvånad va!

Ingen har vetat någonting. Vår gård har inte ens legat ute till försäljning. Men så är det.
En viss någon kom med en överfet läderpung (härligt ord) och ville köpa, och ja, ibland är det bara så rätt allting. Så tjohoo!!

Vi väljer att skicka ut det här med flytteriet och det nya livet så här i skriftform.
Nu får alla veta det exakt samtidigt. Eller i alla fall ni som läser min blogg. Synd för alla andra. Som inte läser. För här på bloggen kommer det att hända massor framöver.

Så häääng med!
För nu åååker vi!


Det här är stället vi lämnar. Stället som vi är färdiga med. Väldigt färdiga med:
 
Lillsjö Gård. Fria vidder. Vårt hem i 6 år.
Hemmagjorda skylten. Hantverk made by me.



Här kommer vi sova 18 nätter till.
Flickornas badrum. Välstädat inför foto - händer liksom inte.

Duschen där Astrid tvättar Pet Shops.

"Min" gå-in-i-garderob.

"Mitt" badkar. Endast jag som roas av att dränka kroppen.

Ja, vad ska man säga? Kommer jag sakna det? Nä. Int ja int.

Sett det. Gjort det. Färdig med det.


torsdag 18 oktober 2012

Klagomuren:

Alltså, det händer någonting med skinnet efter en viss ålder.
Det liksom lossnar från underliggande material.
Det måste ju vara någon slags fabrikationsfel.
Eller hur?

onsdag 17 oktober 2012

Kändis-Hype:



Jag har av olika anledningar kontakt 
med en så kallad kändis. En rätt känd kändis. 

Det som gör mig lite beklämd eller kanske ska jag 
säga lite glad å mänsklighetens vägnar är följande:

Den här kändisen som de flesta av er tittar på varje vecka framställs som lite, 
ja lite…hur ska jag uttrycka mig. Okej, som lite vinklad i sin personlighet. 
Programmet väljer att framställa denna person på ett visst sätt. 
Jag blir därför både glad och lite rörd när det visar sig att det bakom 
den vinklade tv-bilden bor en riktig människa. 
En varm och riktig person med både hjärta och hjärna.

Om jag vore – Gud förbjude – en kändis, så skulle jag bli ganska ledsen 
om jag framställdes på ett sätt som inte var i paritet med verkligheten. 
Just den här kändisen har nära släkt som 
får se sin nära och kära ur en TV-vinkel.

Gör TV verkligen vad som helst för att få fler tittare? 
Och då blir ju följdfrågan: 
Får de verkligen fler tittare? 

Jag hade för egen del föredragit en bild av en riktig människa istället. 
För det finns inte så många riktiga människor. Väldigt många väljer att 
spela någon annan för att de tänker att den riktiga som de är själva inte duger.
Har jag rätt eller har jag rätt?


tisdag 16 oktober 2012

Framstjärt:



Vi hyrde ju ut en av våra lägenheter till ett par från England för en tid sedan.
Hon var svenska medan han pratade engelska.
När vi skulle ta lite uppgifter på dem om inkomster
och arbete och förra hyresvärden och bla, bla, bla så kommer följande.

Kvinnan förklarar:
-         Ja, jag bodde i Malmö förut och då jobbade jag som mäklare.
-         Jaha, så det är det du har gjort i England också då, frågar jag.
-         Nej, nu har jag eget företag och håller på med rådgivning.
-         Ok, men det låter ju bra, svarar jag mitt blonda dumhuvud.

Vi kollar för säkerhets skull upp henne hos banken. Enligt bankens utsago är hon solid. Mycket solid till och med. Eller ja, hon har alltså fett med deg på kontot.

Hennes engelske vapendragare, som är i tjugoårsåldern säger just ingenting. Jag trodde först att det var sonen, men jag skulle snart få klart för mig med det världsomspännande kroppsspråket, att de här två var allt annat än mor och son.

Kvinnan som är i 50-årsåldern ser väldans bra ut. Otroligt stora tuttar och kurvig kropp på de rätta ställena. Hon pratar med en rätt tyst och lite hes röst. Sen tittar hon på en, eller mer, hon tittar rakt in i en på ett lite obehagligt sätt. Men jag tänker ju inte neka henne lägenhet bara för att hon står lite för nära och tittar på ett sätt som inte just behagar mig. Jag menar vem är jag att döma hur hon beter sig.
I alla fall.

När de har flyttat in och det har gått några dagar så kommer kvinnan till mitt kontorsfönster och knackar på för en fika. Hon gör det varje fucking dag! Jag höll på att bli galen. 30-40 dagar på raken stod hon där med sina stirrande ögon och ville att vi skulle fika. Jag jobbar ju på dagtid medan hon då tydligen har nattskiftet. I alla fall vi fikar för femtioelfte gången.
Så sitter vi där i solen på innergården.

-         Spännande det här med att du jobbar med mäklarrådgivning, säger jag, 
        mest för att ha något att säga.
-         Nja, jag håller faktiskt bara på med rådgivning.
-         Ok, men hur fungerar det. Ringer det kunder som vill veta vilket hus de ska köpa, 
        eller var någonstans de ska köpa eller hur går det till, säger den fortfarande helt  
        dumma blondinen som mäklarrådgivaren - eller vad hon nu gör – pratar med.
-         Nej, alltså jag håller bara på med rådgivning på telefon.
-         Jaha?
-         Och bara till män, säger hon och stirrar mig djupt in i ögonen.

Ja, jag veeet! Ibland är jag uppenbarligen
så korkad så klockorna stannar.
Men jag fattar verkligen ingenting.

-         Så det är bara män som ringer då? konstigt tänker jag. 
       Jag vet ju att 90 % av alla fastighetsaffärer avgörs av kvinnan.
-         Nja, det är rådgivning till män på telefon och bara på kvällstid, säger hon. 
       Jag har egen hemsida där männen kan se på mig och sen ringer de. 
       Jag tar betalt per minut, säger hon nu med ett äckligt leende.

   Sitter hon inte väldigt nära mig helt plötsligt, tänker jag. Jag menar väldigt, väldigt nära.
   Jag såg nog ut som en fisk på torra land när jag med gapande mun så äntligen fattar.
   Hon fortsätter att babbla på om att hon i snitt drar in 1000 pund per dygn.

  Vafalls?!

 1000 pund per dygn för att lyssna på lite flåsande gubbar.
 10 0000 svenska kronor per dygn för telefonsex?
 Jag är i fel bransch. Det är då ett som är säkert. Väldigt fel bransch.

Ja, och det är nu det roliga, eller kanske det tragiska kommer.

-         Du skulle ju också kunna jobba med det jag gör, säger hon. Jag kan hjälpa dig igång.

Jag stirrar på någon obefintlig fläck på tröjärmen samtidigt som jag sväljer och sväljer. 
Vilket fint erbjudande liksom. Eller vad säger man.

Jag borde ju ha slagit näven i bordet och ifrågasatt varför jag i hela fridens namn skulle vilja fläka ut mig och visa arslet för hela världen. Och att jag ju har mer integritet än så, och att jag är helt övertygad om att man tar skada psykiskt av ett sådant där visa-arsle-jobb.

Men jag är ju som de flesta andra ibland. En svensk mespropp utan dess like.
Och säger därför i stället:

-         Ehrm … hm … nja du vet… jag vet inte, alltså jag har ju fött tre barn, så min kropp… 
        jag vet inte om det är en så bra idé, stammar jag fram som en nervös och okysst    
        tonåring.

Men för Guds skull, nu får jag väl skärpa mig.
Hur kunde jag inte ha svarat med ett rungande:

-         Det var det dummaste jag hört! Skulle jag visa allt jag har – eller inte har - 
        för en massa äckelgubbar på Internet. 

Men jag sitter helt tyst med en chockskadad hjärna och med en haka som ramlat ner en våning.
Men hon fattar ingenting av min reaktion. Vi pratar verkligen olika språk hon och jag. Hon tror att jag är intresserad för att jag sitter tyst och kippar efter luft. Hon kilar kvickt in till sig och hämtar sin laptop. Så kommer hon småspringandes tillbaka med tuttarna skumpandes i vild galopp framför sig.
Hon fläker upp datorn rätt i mitt ansikte. O Herre min skapare! 
Bilder på den 50-åriga grannens framstjärt (älskar det ordet), i alla möjliga och omöjliga situationer och positioner fladdrar förbi.

Jag är ju inte så himla prydd av mig, men det här är rätt magstarkt till och med för mig. Hon fortsätter bläddra fram bild på bild. Så kommenterar hon vilka bilder som är bäst och vilka vinklar som är snyggast för brösten.
Bäst är tydligen när man ligger på rygg med bägge händerna i skrevet och håller tuttarna mellan armarna så de sitter ihop som två bazookas mitt på bröstkorgen. 

Ja jäklars i min lilla låda. 
Jag fick se saker som jag hade kunnat vara utan. 
Bilderna sitter för alltid inristade på min näthinna.