Ni Är Många:

Jag tänker inte på att jag skriver 

så att en massa människor kan läsa. 

Jag vet ju med sunda förnuftet att ni är många som läser. 

Men jag tänker inte på det. Jag skriver som om jag skrev 

till en speciell av er. Som om just du vore den där vännen 

man kunde prata med klockan 03.00 på natten. Den där 

vännen som man litar på och har det där allvarligt-talat-snacket med.

Jag vet att ni vet vad jag menar, men ni kan ju låtsas att ni inte gör det.

Om ni är rädda för att möta er själva. Eller om den här texten är för djup 

för dig. Då kan du klicka dig vidare till alla andra hundratusentals bloggar. 

De som skriver om ett ständigt och pågående happylife och allt det där 

andra som inte finns på riktigt.

Har man levt en stund så 

har man varit med om saker. 

Så är det bara. 

Saker som har format en. På gott och ont. 

Jag skulle inte vilja vara utan de sakerna. 

Eller jo, en del heavy stuff kunde jag ha klarat mig utan. 

Fast ändå, det är ju allt det tunga som har gjort mig till den jag är idag. 

En djup jävel. En sån som kanske verkar lite ytlig. Men som är lite ytlig 

bara för att dölja den där djupa jäveln.