Dunka Mig I Huvet:

Min räddare i nöden. Min hjärtstartare. Min hatkärlekspryl.

Aldrig använd. Hoppas den aldrig blir det heller.

Härinne sitter det. Hjärthelvetet som inte kan uppföra sig!

Jag lider ibland av lite sömnproblem.

Som ju såklart beror på stress.

Och stressad blir jag när jag inte kan sova.

Och sova kan jag inte när jag blir stressad.

Jamen fattar ni!

Vilket evighetslångt moment 22 av alltihop.

Om det blir en långvarig inte-sova-session då blir det problem.

Då börjar nämligen NÄSTA manick i systemet att konstra och hänga upp sig.

Huvudaggregatet till hela alltet: Hjärtat.

Jorå, då börjar pumpen dunka på för många slag, det rusar för fort, det dundrar runt i bröstet av en hel drös med extraslag. Blodet hinner inte syresättas eller hur det nu var, och då blir ägaren till pumpen extra trött. Och då blir ägaren till pumpen extra stressad med. För då blir hon ju sådär trött och orkar inte det hon tycker att hon borde orka. Och när pumpen krånglar så måste hon dessutom lägga till nya saker på den där agendan som hon redan har, och som redan är knökfull.

Jo, för då måste hon till sist ändå gå till den där kardiologen. Han som heter Ronny och som fixar med folks invändiga maskineri. På sin fiina privata klinik fixar han med sånt. Därinne är det som en bättre hotellobby. Jag gillar inte att vara där. Jag har ingen lust att vara där. Jag har ingen tid med sånt tjafs heller.

Jag har inte tid med Ronny. Han är både snygg och trevlig, men det hjälper inte. Han är ju bara så FEL hela tiden. Han säger dessutom fel saker. Varje gång säger han fel saker. Vad är det för fel på karln? Han lär sig liksom aldrig den där Ronny. Han säger att jag ska stressa mindre.

Jaha.

Men boka inte in mig på en massa tester, där jag måste ligga still en massa onödig tid och kolla på remsor om hur hjärtat slår i otakt. Jag VET att hjärtat slår i otakt för Guds skull. Det behöver han väl inte ödsla tid på att ha mig liggande i horisontalläge för att kolla. Det berättade jag ju för honom första gången vi träffades.

Ja, sen ska vi tydligen cykla också. Vi ska cykla med elektroder fastklistrade på de mest underliga ställen på kroppen. Men bara på min kropp ska det klistras och hållas på. Länge ska jag cykla också. Ronny står bredvid hela tiden och tittar nöjd på. 

-         Du är i verkligt god fysisk form, säger han belåtet.

Jag ids inte svara för jag cyklar så förbannat fort!

Sen ska vi ses IGEN! Om ett par veckor. 

Som det ska krånglas med allting. Kan inte 

den där Ronny se till att få allt gjort på en gång.

Det sa jag till honom: 

-         Du tror inte du kan fixa allt på en gång så jag slipper åka fram och tillbaka.

Han log lite åt mig där han satt på andra sidan av sitt viktiga doktorsskrivbord. 

Han tyckte att jag skulle ge mig själv den här tiden.

Ronny är en evig optimist. Ronny lever inte i verkligheten. Ronny har nog inga barn. Ronny har nog definitivt ingen fru. Ronny har nog definitivt inget liv heller. Säkert tänker inte han på att han måste vaxa sig i skrevet, handla middagsmat på ica, köpa ny foundation och allt sånt som jag tänker på när jag cyklar där. Svettig och äcklig. Han ser bara belåtet på när jag förnedrar mig.

Sen kommer jag då tillbaka igen, eftersom jag ju är en väluppfostrad och ordentlig människa. Då ska vi klistra på mig nya lappar! Undrar om han kanske gillar när jag stönar lite när han rycker bort dem snabbt så att alla fjun följer med.

De nya klisterlapparna - och alla sladdarna som tydligen hör till, de ska sitta på i 24 timmar! Va!! I tjugofyra timmar ska jag drälla runt med en massa kablar och skit och drit. Det är väl klart man blir stressad av sånt. Kanske gör han sånt för att få nya patienter till sin klinik? Som en affärsidé.

Det kanske är Ronny som ÄR moment 22?


Ps. 
Vi pratar aldrig mer om det här va. 
Jag gillar inte att tänka att det är något 
som inte är som det ska. 
Förnekelsen är så total hos mig.