Jag HörselHallucinerar:

Mitt vänstra öra. Intressant information. Eller inte.

Jag menar, VEM bryr sig om mitt vänstra öra. Är jag inte klok?

Jag hörselhallucinerar.

Jo, jag tror faktiskt att jag gör det.

För många år sedan fick jag ett

ondsint slag över mitt vänstra öra.

Av en ondsint människa.

Denna ondsinta människa har jag ingen

som helst lust eller tid med nuförtiden.

Hon finns inte längre. För mig.

Nåja, nog om det tråkiga.

Mitt öra i alla fall. Efter det slaget tror jag att något hände.

Det kändes som om något liksom lossnade inuti örat – eller

var det kanske i huvudet något gängades ur? Ända sedan

dess så hör jag av och till sprakande ljud och konstiga läten i

mitt vänstra öra.

Varje gång ljuden kommer tvingas jag

påminnas om den hemska människan.

Men nu har den här lilla örondefekten (det måste väl

ändå vara den enda defekt detta praktexemplar har?),

börjat bli ett större problem.

Jag hörselhallucinerar.

Jag hör ljud som inte finns, eller jo de finns men jag hör dem från fel håll.

Om det regnar på fönstren så låter det som om det kommer från taket. Om

någon pratar utanför på gatan så låter det som om det kommer från övervåningen.

Och ja, ni fattar.

Egentligen är problemet mest Tomas.

Det blir han som får masa sig upp ur sängen och titta i fönstret

för att jag ju helt SÄKERT den här gången minsann hörde något utanför.

Och det är Tomas som får lufta elementen för jag HÖR ju

hur det susar i dem. Och han som påstår att det kommer utifrån. Bah.

Det konstiga är att hur mycket luftning min tålmodige man än gör så

slutar det aldrig susa i elementhelvetena.

Ibland när örat krånglar så kommer lusten över mig.

Att åka många mil i en bil och knacka på en dörr.

Och ge igen för gammal ost liksom. Men jag är ju

en civiliserad människa, så det gör jag inte.

Bara i mina tankar gör jag det.

Då ger jag igen. Med tunga feta smockor.