onsdag 25 juni 2014

Håll Dig Vaken:



När de stora flickorna var yngre, 
åkte jag ibland tåg till min gamla hemstad.

Det här var en söndag. Vi var på väg hem till Malmö.
Jag, barnen och två väskor knölades upp på tåget.   
Vi susar fram genom Sverige till ett sövande dunk.

Då händer det som absolut inte får hända när man reser med barn.
Jag somnar till på tåget. Jag vaknar med ett ryck av konduktörens utrop:
Nästa station…bla…bla…någonting…

Tåget stannar. Nämen här ska jag väl av. Pust. Stön. 
Jag kånkar ut barn, väskor och mig själv. Och så åker 
tåget vidare. 

Någonting känns inte helt rätt här, jag tittar mig omkring och tänker 
fundersamt; väldigt vad de byggt om här i Mjölby. Så går jag ut på 
andra sidan stationsbyggnaden, fortfarande väldigt konfunderad 
över att allt ser så annorlunda ut mot sist jag var här.

Där möts jag av en glad målad skylt:

”Välkommen till Motala!”

Nämen!? Det är inte möjligt!
Jag skulle ju av i Mjölby, för tågbyte!

Jag vet att det är rätt tajt med tiden vid bytet. 
Herregud, hur ska jag snabbast ta mig till Mjölby nudå?

Det är ju söndag också till råga på allt.
Söndag i en småstad betyder:
Någon-har-släppt-en-bomb-dött.

Ingen buss. Ingen taxi. Lite lätt stressad tar jag mitt lilla Taikonläger 
med mig till skylten med polis. Det är liksom det enda jag kan komma 
på i min desperation. Polisen är väl för Guds skull till för att hjälpa 
människor i nöd. Och det här ÄR nöd!

Jag föser motsträviga ungar framför mig med enda handen 
samtidigt som jag med den andra försöker bära två väskor.

Fram till polisstationen kommer vi i alla fall tillslut. Jag bökar in mig och hela mitt entourage genom entrén till stationen. Kanske vet de här konstaplarna hur man snabbast kommer till Mjölby med taxi eller nåt. Jag berättar lite skamset min historia för vakthavande i luckan, han tittar på mig och ler liksom lite hela tiden när jag berättar. Så börjar han skratta! Han liksom slår sig på knäna och hämtar kvickt en kollega som ju också vill ha lite kul på den dumme blondinens bekostnad. 

De har roligt åt mig en lång stund innan de bestämmer sig för att själva skjutsa oss till Mjölby. Poliserna verkar omåttligt roade hela resan. De vänder sig om mot baksätet flera gånger under färden och småskrattar och pratar med mig. Jag känner mig som en slags allmän driftkucku. Jaja, men det får jag väl bjuda på!

Hursomhelst, där kommer jag då inglidandes på perrongen i Mjölby så småningom. 
I polisens piketbil med två barn! Mina forna reskamrater – de som fortfarande sitter 
kvar på sina platser på tåget, de ser milt sagt häpna ut.

Sensmoralen är:
Sov Aldrig På Tåg.

torsdag 12 juni 2014

Min Mamma:

Jag älskar
min mamma.

Jag får ren och skär ångest
när jag tänker på det otänkbara.

Att hon inte kommer att leva för alltid.
Jag kommer ju sannolikt att leva längre
än mamma. Det går nästan inte att tänka.
Tanken svindlar. Tanken skaver.

Jag vill verkligen göra allt, precis allt för 
att min fina mamma ska ha det bra.

Jag vet ju att hon har
det bra redan nu.

Hon har en snäll man som gör allt för henne.
Hon är frisk. Hon är galet pigg och rask. Men ändå.
Jag vet ju att statistiskt sett så finns hon kvar i kanske
10-15 år till. Den tanken svindlar och det skaver oskönt.

onsdag 4 juni 2014

Freudiansk Felsägning:


Min stackars amerikanske kund...



- I can make it bigger for you!
 
Det var precis vad jag sa till en amerikansk kund. 
Jag menade ett konstfoto, men det blev tyst i luren 
en sekund för länge. 

Han skrattar nog än. 
Jag tar mig för pannan än!



tisdag 3 juni 2014

Livets Rally:


Sånt här gör väl aldrig ni...ni är väl lugna och sansade...Foto: Exhibibild.


...sånt gör jag. Hoppar på det mesta.  Foto: Exhibibild.


Jag kör rally med mitt liv!
Eller kanske är det mer ett 
Formel 1 lopp jag är ute på.

Fortare och fortare går det i alla fall. 

Fast jag vill egentligen också tycka att en långpromenad är good enough. 
Och jag vill egentligen också bara vara kåt, glad och tacksam över det lilla. 
Men det är jag inte. Aldrig är jag det. Det brinner i mitt huvud för jämnan.

Alla känslor jag har, allt jag vill göra och allt som händer i mitt liv. 
Det går i ett jävla tempo. ALLTID!

Och så sitter jag då bakom ratten i bilen som är mitt liv. Och så kör jag så in i helvete fort. För att det är så in i helvete kul att köra fort. Att trycka hårt med foten rakt ner. Med plattan i mattan. Allt härligt och allt oväntat som man får uppleva när man kör så fort som jag gör. Jag vill inte missa något av det.

Den där rallybilen som är jag, den susar fram och den går på två hjul i alla kurvor och jag halvslirar nästan ner i diket. Och jag njuter i fulla drag av den höga farten och de höga insatserna som jag har satsat på det här vilda.

Men så tänker jag att jag kanske borde bromsa lite. Eller sakta ner farten lite ändå. 
Och så tänker jag att jag ska trampa på bromsen och tvärnita så att den stackars 
bilen som är jag får vila sig lite.

Men så trycker jag med foten på bromsen, men den jädra bromsen tar ju inte!
Det är försent. Jag har kört för fort för länge. Det går inte att stoppa det längre. Bromsbeläggen är helt utslitna och bilen fortsätter fram i en vansinnig fart.

Jag får ingen hejd på den, och jag börjar desperat slita i handbromsen istället. 
Men handbromsen är helt plötsligt trasig och jag får hela spaken i min hand. 
Å fy fasiken, jag måste bromsa!

Så ser jag den. 

Långt där framme står en flera meter hög betongvägg som någon har byggt upp. 
Mitt i min körbana. Jag försöker styra undan från den annalkande katastrofen. 
Men helt plötsligt går bilen inte att manövrera längre. 
För rattlåset har hoppat i alldeles av sig själv!

Å gode Gud, jag kommer att köra rätt in i den där betongväggen. 
Och herre min Skapare, det finns inget jag kan göra för att hejda denna katastrof.

Detta känslomässiga kaos och denna katastrof är bara en millisekund från att drabba mig. Den där betongväggen kommer dunka in i mig och in i min kropp. Och det finns ingenting 
jag kan göra för att värja mig.

Såhär ser mitt liv ut just nu!
Fattar ni hur jag har det??

KAOS bor granne med mig ganska ofta.

Och... och… och jag ÄLSKAR 
(nästan) varje sekund av allt det!

måndag 2 juni 2014

Könshår I Ansiktet:



Skulle du vilja ha det här snusket...

...någonstans mot din kropp? Nä, just det...

...men det här däremot...men så sitter det ju på en vacker man också!


Mäh, har ni sett den här helt vidriga trenden 
att unga män – jo det är framförallt dem, som 
uppenbarligen tycker det är snyggt med helskägg!? 

Och dessutom ett helt ovårdat och äckligt skägg också. 
Som ett talibanskägg typ! Vedervärdigt! 

Varför vill de ha 
det i hela ansiktet?

För mig är ett ovårdat helskägg detsamma 
som att ha könshår i hela ansiktet. 
Jamen håll med mig!! 

Det ser ju ut som om de har ett icke ansatt och fullt utväxt könshår i hela himla ansiktet. 
Själv vill jag inte ha könshår någonstans och absolut inte i ansiktet. Vad är det för fel på 
dem som gillar sånt snusk?

Men lite skönt och rivigt skäggstubb däremot…det är ju en HELT annan sak…som man 
kan göra HELT andra saker med. Men ovårdat helskägg går helbort. I min värld.

Men hörni, medan jag ändå håller på och stör mig 
på gubbar, så kommer ännu ett störningsmoment. 

Mustasch!?:

VEM har mustasch år 2014? 
Jamen fy fasiken vad avtändande. 

Och det lustiga är att många av dem som har just det där 
äckliga på sin överläpp, de har passerat 40-årsåldern med 
råge. OCH de har haft det där snusket på sin överläpp sen 
det var modernt på typ 80-talet! 

Men för Guds skull pojkar….ni får väl hänga med i svängarna!

Jamen sådärja…då var måndagens aggressioner utagerade. 
Blev ni arga och upprörda över mina åsikter? Jaha. Men serru 
det är ju just det: Det är MINA åsikter.

Hej Hopp på er!