fredag 31 maj 2013

Jag Oroar Mig:



Igår träffades vi för en riktig långsittning.
Jag och min ovärderlige hjälpare.



Här är den. Nådiga Luntan.Vi gick igenom delar av den igår.
Han kom med kloka inlägg.
Jag var tvungen och snora och snörvla lite.
Den kloke sitter still och väntar ut snorattacken.


Jag ängslar mig för er reaktion.
Att ni ska bli besvikna på mig.
Att jag inte uppfyller det som
ni förväntar er av mig.

Jamen såhär:
Ni vet ju att jag är i slutfasen av mitt bokmanus.
Sen är det tydligen en lååång väg innan det blir något.
OM det blir något. Jag kontaktade ett av alla förlag, för
att kolla lite hur och var och ja, hur det går till helt enkelt.

Såhär går det till:
Just det här förlaget fick in runt 5 000 manus per år!
Av denna jättehög så antar de 20-30 stycken.

Jamen för Guds skull!
Det är ju lättare att komma in i himmelriket än att få sitt manus antaget.
Hur kunde jag vara så NAIV och DUM i huvet att jag trodde att det
skulle gå?

Allvarligt talat:
Vad är det för FEL på mig? Va?
Varför utsätter jag mig för detta självplågeri.

Sen då.
Om jag mot all förmodan skulle komma
igenom det där lilla skittrånga nålsögat.
Då är det minst ett (1!) år innan den ges ut!

Jamen, jag ORKAR inte med sånt här.

Och det värsta av allt:
Jag kommer känna och tro att jag sviker er.
Ni som är mina fina och trogna supporters.
Ni som kanske förväntar er en fräck, rolig
och galen bok i samma stil som det ni läser här.
Och så får ni en helt annan historia i er hand när
ni öppnar första sidan sen. Då blir ni kanske besvikna
på mig. DET oroar jag mig för.



Till Dig Redaktör Calle, som gör det här för mig:
Jag kan inte med ord beskriva min
djupa tacksamhet för hjälpen jag får.

torsdag 30 maj 2013

Tjohoo Vad Stålar Jag Bränner:


Nu ni: nu blir ni alldeles prilliga! Ser ni det fina kakfatet? 
Det har jag som smyckeförvaring. Och den fina silver-
samovaren kan man ha hårsnoddar i. Eller nåt.


Stora svarta korgar (jo de ÄR svarta) till toapapper och fultidningar.

En överfet 2 meter stor spegel. Och så det dyra handfatet.

Men det kräver ju en del svartjobb också.


Jag har gjort av med så mycket
pengar så nu blir ni tokiga på mig.

Eller ja, inte alla. De allra flesta, för att inte säga 99 % av er.
Ni fattar ju. Ni fattar ju ord som ironi och sarkasm.

Och att om man på allvar tror att Jante finns.
Då ska man inte bo i vår värld. Då ska man
kanske bo i en stat där ingen får äga eller tjäna
mer än någon annan. Undra om de som bor där är lyckliga?

Skit samma.
JAG har i alla fall handlat arslet av mig på saker.
Så du som är känslig eller du som gillar Jante:
Sluta Genast Läsa.

För nu ska jag ta med er på en liten shoppingresa så ni blir alldeles prilliga.
Bara för att retas lite med er som blir tokiga på mig.
Och bara för att roa er som fattar det roliga i det hela.

Jag har köpt kranar till badrummet för 3 700 kr styck. Jo, det är sant.
Och det bara till handfatet. Själva handfatet kostade 27 000 kr. Härligt va!

Sen köpte jag belysning till badrummet för 10 000 tals kronor.
Och jag handlade en jädra massa svindyra krämer, oljor och ja
massor av kul prylar. Silverskålar att lägga hårsnoddar i, och
maffiga stora – och såklart dyyyra svarta korgar att lägga
skithuspappret i.
Fler korgar till Tomas toalettlektyr som han hävdar måste finnas i ett badrum.
Alltså läsa måste man väl inte göra där? Och om man nu måste läsa där, så kan
man ju läsa något snyggt. Ett fint Inredningsmagasin som ser lyxigt och dyrt ut.

Det fattar inte Tomas. Han lägger in Trailer!? Det förstör ju hela imagen av mitt coola badrum. En tidning om LASTBILAR? Vilken vettig människa KÖPER ens en tidning om lastbilar?! Sånt skit kan han väl ha i förrådet eller nåt.

Det är då när jag går där i mitt ascoola badrum som jag kommer ihåg han som jag hade ett förhållande med för länge sedan. Han hette Jante. Idag minns jag inte ens vem han var, den där Jante. Och om jag känner nån som heter Jante idag så vill jag säga till dig Jante:

-         Jag har ingen tid och lust med dig.

Jag har ju som sagt varit sambo med Jante en gång. Men jag gjorde slut med honom.

Jag bara tog honom i nackskinnet och byxbaken,
öppnade dörren och hivade ut honom.
Lätt som en plätt var det.
Ibland försöker han få mig tillbaka.
Det lyckas aldrig.


Och hörni: Jag lovar att jag ska lägga ut fina 
Före och Efterbilder på hela badrummet. Snart.


onsdag 29 maj 2013

Jag Har En Date:


Mannen med den vackra insidan.


Jag har en date på gång.

Med en härlig man.
Med en underbar hjärna.
Med en vacker själ.

Jag längtar.

Redan imorgon torsdag ska vi ses.
Han har valt tid och plats.

Det händer att vi träffas.
På dagtid. När Tomas jobbar.

Min date har en sambo som också
jobbar på dagtid. Vilken tur.

Jag längtar till torsdag.
Fast det är ju imorgon.
Men jag längtar ändå.

Jag ska duscha och ta på mig nåt snyggt, tror jag.
Kanske borde jag ta på mig snygga underkläder också.
Eller det blir kanske to mutch. Måste fundera på det.
Men han jag ska träffa, han struntar i hur jag ser ut.
Eller om jag har duschat eller inte. Eller vilka trosor jag har.
Han vill absolut inte ha kroppskontakt med mig heller. Det avvärjer
han vänligt men bestämt. Alla mina fysiska närmanden faller platt till marken.

Jag skulle kunna komma klädd i negligé. Eller naken.
Han skulle inte bli imponerad.
Han skulle kommentera min ickeklädsel med:
- Lilla gumman, det är för kallt för att vara så tunnklädd. Eller nåt.
Han skulle vara helt opåverkad av min eventuella nakenhet.

Jag längtar till torsdag.
Det kan inte komma fort nog.

Jag tycker mycket om den här mannen.

Om han vill, så fotograferar jag honom.
Så ni också får se min vackra date. Han är
fin på utsidan, men det är ändå insidan som
är det allra mest häpnadsväckande med den
här mannen.

Hans tankar, hans hjärna, hans intellekt.

Jag längtar till imorgon.


Ps. Jag bifogar en liten sneak peak på 
mannen med den vackra insidan.

tisdag 28 maj 2013

Knockad och lite Groggy:


Det händer att jag kroknar. Att jag ramlar ihop i en liten blöt pöl.



Men jag reser mig på nio.

Vad trodde ni? Att jag skulle ge upp?
Nänä, jag håller bara på att lära mig:

Vilka man kan lita på.
Vilka som sträcker ut en hand.
Vilka som bär mig framåt.

Några dagars självömkan var vad jag behövde.
För jag HAR självinsikt. Jag vet att jag har en bräcklig själ.

Jag VET också att jag överreagerar.
Jag VET också att jag måste skaffa mig tjockare skinn om jag ska orka hålla på att skriva.
Jag VET också att jag måste lära mig hantera min sårbarhet bättre.
Jag VET också att jag älskar er (lite i alla fall!) ni som bär mig framåt när det gör ont.

En klok vän sa såhär till mig:
-         Jamen snälla du, om du ska skriva så att du
  tillfredställer alla. Då tillfredsställer du ingen!
  Då blir det så platt och tråkigt så då får du inga läsare alls.

Och lite så är det ju.
Om jag ska skriva blogginlägg som absolut ingen ska ta illa upp av.
Då kan jag lika gärna lägga ner det här med bloggeriet.

Då får jag ju inte svära när jag skriver. Det är kul att svära!
Inte heller får jag ju berätta saker jag har varit med om, för den
som har varit med kan ju ta illa upp. Jaha, men då får väl den som
varit med, och som bökar runt med sitt periskop i mitt skrev när vi
dansar sluta upp med det, dårå.

Och inte heller får jag skriva om den som serverar äckliga
blaskgroggar och kanske borde gå en bartenderutbildning.
Och kanske en charmkurs när den sura ändå sitter i skolbänken.

Jag får i så fall inte heller skriva om den som ringer mig och säger
elaka saker och kanske borde den som ringer tänka på hur de sagda
orden landar i mottagarens huvud.

Så hur ska vi ha det?:

Ska vi ha en blogg som är slätstruken och snäll – som snart ingen kommer att läsa.
Eller:
Ska vi ha en ärlig blogg som inte är så himla snäll – men som har 15 000 läsare varje månad.

Va? Va? Va?

lördag 25 maj 2013

Mobilsamtal Som Gör Ont:



Det kom ett samtal
till min mobil igår.

En fråga om man fick
kritisera min blogg.

Jag tog emot samtalet precis när jag skulle ta lunch inne i Malmö.
Det blev ingen lunch. Jag vandrade istället runt, runt i parken på
Gustav Adolfs torg och lyssnade på samtalet.

Efter en stund fick jag fälla ner solglasögonen. Ledsenheten syntes i ögonen.
När samtalet var slut, rann ledsenheten över. Jag gick till bilen.

Den lyxiga chokladen jag hade köpt till mig och Tomas för en mysig fredagskväll, den tryckte jag i mig för att bedöva mig. Salt ledsnad blandades sen med chokladsmak hela vägen till Ystad. Alla ärenden jag skulle göra, den trevliga lunchen jag skulle inta, allt var bortglömt.

Jag ser det som utvecklande med kritik. Konstruktiv kritik.
Men det här gjorde ont. Längst därinne gjorde det ont.

Du som ringde och undrade om jag skulle bli arg.
Jag blev inte arg. Jag lyssnade. Jag lyssnade noga.
Jag var alldeles tyst.

Du tyckte att jag var skrytsam i bloggen.
Att jag skrev stöddigt och skrytsamt. Jag skrev skrytsamt om att jag tvättar bilen i dyr automattvätt. Jag skrev skrytsamt om att jag köpte svindyra jeans. Jag borde tänka på dem som inte har råd att tvätta bilen i automattvätt. Jag borde tänka på dem som inte har råd att köpa jeans för så mycket pengar. Jag var skrytsam. Jag borde inte skriva sånt. Det lät illa när jag skrev sånt.

Den som ringde fortsatte sen att prata om ditten och datten. Jag fortsatte att hålla luren vid örat. Jag hörde inte vad som sades. Jag svarade bara ja eller nej. Jag var artig och trevlig.

Det går fint att kritisera mig. Kritisera mig för att jag har fel åsikter. För att jag har köpt fula möbler. För att jag har kass smak. För att jag är bred över baken eller för att jag har fula skor. Kritisera mig för att jag har ful frisyr eller för att jag handlar superfula inredningsprylar. Gör det om du vill. Den kritiken stannar på utsidan.

Men om du ringer till mig och kritiserar mig för mitt skrivande. Då når du mig. Längst därinne når du mig. Du som ringde, du körde in kniven rakt i bröstet på mig med din första mening. För varje ord som sen kom ur din mun vreds kniven om. Längre och längre in drevs den vassa eggen. Nu sitter den kvar därinne och jag får inte ut den.

Jag vet att jag inte kommer att kunna skriva en enda mening på mitt bokmanus på lång tid nu. Jag vet också att jag överreagerar. Jag är inte dum. Du som ringde kommer aldrig att förstå hur det är att skriva. Hur det är att sälja ut sin själ till allmän beskådan. Att inte kunna sluta fast man gör sig själv illa. Det är ett tvångssyndrom att skriva.

Vi är inte gjorda av samma virke du och jag. Det gör inget. Jag tycker om dig ändå. Men du sårar mig. Du sårar mig mer än du förstår med dina aningslösa och naiva ord.

Jag vet inte om jag kommer klara av att ge ut min bok. Eller att ens skicka in manuset. Att låta er läsa den om den nu skulle ges ut. Det kommer att bli liv om den ges ut. Det kommer jag nog inte att orka. Min själ kommer nog att gå sönder.


Du som ringde:
Jag blev inte arg. Men. 
Mitt skrivande är det absolut sköraste och ömtåligaste jag har. 
Och när du nuddar vid det, då går delar av mig sönder.

Till er andra:
Jag kommer att försöka få ut den där vassa kniven ur bröstet. 
Jag kommer ha fullt upp med det. Jag kommer inte att kunna 
blogga samtidigt. Vi ses om några dagar. När insidan är ihoplappad igen.

Till alla:
Ring inte.






fredag 24 maj 2013

Jag: ICA-kunden Från Helvetet:


Jag ÄR en bra människa. Jag HAR icakort.



Jag var och handlade igår.
På det alldeles vanliga ICA.

Framme vid kassan står en ung kvinna före mig.
Säkert minst 15 år yngre. En sån där präktig sak som
gör allt rätt. Allt sånt som jag gör fel. Alltid gör jag fel.

Den präktiga hon lägger upp alla sina varor, då menar jag
verkligen ALLA sina varor med streckkoden åt rätt håll.
Hon vänder och vrider och lägger lugnt och sansat upp
dem i en fin rad på bandet. Sen betalar hon med diverse
utklippta kuponger hit och dit.

Vem i hela friden har ens tid att sitta och
klippa och klistra med några kuponger?

Sen har hon ju förstås ICA-kort också. Såklart.
Så att hon får alla extraerbjudanden som ingår.

Sen då, ja sen kommer jag.

Jag måste vara kunden från Helvetet
efter en sådan präktighetsminister.

Jag fullkomligt öser upp mina prylar i en enda hög
och i en enda röra. Några streckkoder hittar jag aldrig.
Jag har ju förstås inte en enda
kupong att stoltsera med heller.

Var sjutton HITTAR folk de däringa kupongerna?
Och när får de tid att sitta och klippa med dem?
Jag fattar ingenting.

Sen har jag faktiskt ICA-kort jag också. Jojomänsan.
Jag är ju inte helt kort i bollen inte, om ni nu trodde det.

Fast jag har ju aldrig det där kortet MED mig.
Jag vet inte ens var jag HAR det där kortet någonstans.
Ibland har jag försökt sagt det till kassörskan, att jag har
VISST ett sånt där rosa kort. Hemma. Det hjälper aldrig.

Jaja, sen ska jag och den präktiga plocka i våra varor.
Jag sneglar lite åt hennes håll. Hon har inte tagit några påsar.
Haha!
Det har hon minsann glömt. Haha, tänker jag med viss tillfredsställelse.
Hon är inte så himla frökenduktig hon heller.
Minsann har inte solen också fläckar, tänker jag triumferande.

Men vad tror ni händer?
Va?!

Jag har aldrig sett på maken.

Hon fiskar upp MEDHAVDA påsar!
O-C-H en medhavd kylväska där hon
noggrant stuvar ner alla sina frysvaror!

Jamen hur orkar folk?
Jag lommar slokörad därifrån.
Säkert kan den präktiga både baka, mangla lakan,
knyppla servetter och virka trosor också. Bah!



torsdag 23 maj 2013

Kåta Karlar:


Periskop, eller kanske en erigerad vägvisare?



Jamen finns de inte överallt?

De där som går genom
livet med periskopet först.

Som något slags vägvisare här i livet.

Jag ska minsann berätta för er (i förtroende)
om en av de där kåtbockarna som låter
sig styras av sitt rackarns skinnperiskop.

Jag har – alltså nu måste jag ju linda in det
här rätt rejält – jag vill ju inte hänga ut någon.

Men alltså; ja, jag känner någon. Kanske är det än väninna till mig,
kanske är det en vän från förr eller kanske är det bara en kvinna
jag känner. Hur som helst.

Hennes pappa handlar det här om. Han är gift. Vi var på en stor tillställning.
Ja alltså, inte han och jag. Utan jag var där. Och han var där. Han var där med
sin fru. Det var lite vin och lite PartyParty i största allmänhet på den där jättefesten.

Så kommer han – min väns far (eller hur det nu var).
Han kommer och han bjuder upp mig. Så dansar vi en stund.
Jag känner hans periskop jävligt tydligt genom hans kostymbyxor.

Så drar han mig hårt intill sig och viskar med
vad som väl ska föreställa en sexig och hes basröst:

-         Du är allt en riktig liten fresterska du!
-         …Öh?

Jamen fy fasiken för kåta karlar!
Vad tänkte han? Och varför SA jag ingenting vettigt?

Hade det här hänt på vanliga krogen så hade jag lätt slunkit
ur greppet och hanterat det hela snyggt. Alltså på krogen hör
det ju lite till. Jamen ni vet, att man blir lite flörtad med.
Där är man lite beredd på att sånt kan hända. Där har man svar på tal.
För man vet att det liksom lite hör till spelets regler där på krogen.

Men där, med den där mannen som var pappa till…

Jag fattar inte vad det var jag utstrålade som fick
honom att tro att jag skulle gå igång på honom.

Men han är den där översittartypen.
Chef/företagsledare/van-att-få-som-han-vill-typen.
Ni vet, en sån som har en fru som när han säger;
Hoppa så hoppar den stackars frun.

Och vad trodde han:
Att JAG skulle hoppa jag med?
Han måste ju vara dum på riktigt. Så väl känner han mig.
Jag är ingen jädra cirkushäst som han kan daska i ändan
och få att hoppa hur som helst.

Nä, det är ju det jag säger.
En del periskopägare använder verkligen sina attiraljer
som någon slags vägvisare eller kompass genom livet.
Huvudet verkar de ha till annat.



Ps.
Jag träffade honom en tid efter det här. Jag tittade honom stint rätt i ögonen.
Jag såg hans skam där en kort sekund. Innan han dolde den igen.


onsdag 22 maj 2013

Stort Jobb - Big Förfrågan – Dum i Huvet:



Jag fick en stor fet 
förfrågan alldeles nyss. 
 
Om att inreda nyproducerade 
lägenheter och villor.

Och det är ju roligt.
Och det ska man vara glad för.
Och det ska man vara tacksam för.
Och allt det där.

Kanske ska man till och med vara både kåt, glad och tacksam.

Men jag är ju - eller jag har ju blivit,
lite som Ferdinand på sistone:

Jag vill ju mest bara sitta här hemma och lukta
på mina blommor under min korkek.

Fast just DET vill jag inte. 
Lukta på några blommor.

Jag vill mer bara sitta här med mina älskade bokstäver
och skriva. Och skriva. Och skriva. Och DET tjänar man
inte en fucking krona på. Inte just det jag håller på med nu i alla fall. 

Jag tar gärna mindre jobb just nu. 
Men här snackar vi månader.  

Så om jag då säger:
Tack, men nej tack, åt det här andra jättejobbet
så antar jag att jag inte vill tjäna några pengar. 
 
Är det inte så man får tolka det?

Det måste ju på allvar betyda att det är nåt big fel i mitt huvud.
Vill inte alla normala människor tjäna pengar.
Varför vill då jag bara hålla på och äckel-olla mig med bokstäver?
Va!?

tisdag 21 maj 2013

S-P-R-I-T och Groggar i Lindesberg:


Ingen Mojito...

...ingen Margarita...

...ingen Cosmopolitan!




Jag var på en trevlig liten happening i min 
gamla hemstad för en tid sedan. 

Först en privat fest där det var underbart 
kul att se en massa kända ansikten. 

Ansikten som man har en historia ihop med. 
Ansikten som man har arbetat på samma ställe som. 
Ansikten som man har tränat på samma gym med. 

Eller kanske är det bara kända ansikten i största allmänhet. 
Som man blir glad av att se. För att man inte har sett just det 
ansiktet på väldigt länge.

Jag gillar verkligen inte att vara någon som kommer till 
småstaden och tänker att jag kommer från storstaden 
och nu har jag lagt mig till med fiina vanor. 

Jag är ganska säker på att jag har gjort det ändå. 
Utan att jag tänker på det själv. Men jag försöker så 
att säga tona ner mig för att inte sticka ut för mycket.

Jaja, skit samma. De som känner mig de känner mig. 
De gillar mig förhoppningsvis hur jag än är. 
Och vilka vanor jag än må ha skaffat mig.

Men det jag skulle komma till var att jag märkte skillnaden 
mellan mitt småstadsjag och mitt storstadsjag när jag var där.

Vi skulle ut på Lokal som di säger på landet.
Jag går fram till baren för att beställa
varsin drink till mig och en väninna.

-         Hej! Jag vill gärna beställa något att dricka, säger jag med mitt allra bredaste leende.
-         Jaha.
Inte en tillstymmelse till leende. Bara en arg blängblick.
Jag känner att jag kommer av mig lite av sådan surhet. Men bestämmer mig raskt för att inte låta mig nedslås. Jag tänker att jag ska beställa något som är lite vanligt. För att inte verka märkvärdig eller så.

-         Jag skulle gärna vilja beställa två Mojitos om det går bra, säger jag med leendet fortfarande hårt påklistrat, i hopp om ett trevligare bemötande.
-         Har vi inte.
-         Ehh. Ok. Men det gör ingenting, fortsätter jag leende, då kanske jag kan beställa två Margaritas istället.
-         Har vi inte.

Glömde jag säga att bartendern eller vad hon nu var för något, var extremt ICKE leende. Och extremt ICKE serviceminded. Överhuvudtaget. Men skam den som ger sig tänkte jag.

Så med en dåres envishet fortsätter jag leende:

-         Ja, men då tar jag bara två Cosmopolitan istället! Det blir jättebra det också, säger jag så entusiastiskt jag bara kan till surskallen bakom bardisken.
-         Har vi inte.

Varje gång hon säger de tre orden så blänger hon surt
på mig och liksom spottar ur sig den korta meningen.
Nu känner jag att jag lackar ur lite stillsamt på denna obstinata klimakteriekärring.

-         NÄHÄ! Men vad HAR ni då?
-         SPRIT, svarar hon surt.
-         Ehh? SPRIT?!!
-         Ja. Ska rú ha det? Eller?

Det är inte så ofta jag blir svarslös, men jag kom helt av mig. Jag bara nickade bifall och höll upp två fingrar. Jag tappade målföret. Totalt.

Så får jag två äckligt söta hemmagjorda blaskgroggar (inga DRINKAR.) 
Äckelsöta billighetsgroggar som man kanske drack för tjugo år sedan. 

Jag bara ställde min och gick. 

Jag tror att min stackars väninna drack upp sin av pur förvåning. 
Eller kanske av artighet mot att jag bjöd. Men förlåt Fina Lina inte 
behövde du dricka upp för min skull inte – om du nu gjorde det.

Om jag nu gjorde något fel där på deras Lokal så
har jag fortfarande inte fattat vad jag gjorde.

Men Förlåt för nåt jag måste ha gjort. Dårå.



måndag 20 maj 2013

10 år Yngre. I Wish:


Folieslingor hos CreaTeam...


...och sen lite lyxig laxsallad till nyttolunch...

...och så lite antirynkbekämpning på det!


Det är dyrt att se såhär billig ut.
Eller hur det nu var.

Syrapeeling som sticker i ansiktet.
Folieslingor som svider i hårbotten.

Ja, jisses. Fåfängan har visst inga gränser.
Och så en nyttobombsallad på det.

Vem är det jag försöker lura egentligen?

söndag 19 maj 2013

En Hjärna som Montazami, tack:



Montazamis hjärna? Eller kanske MIN?

Om jag hade fått önska mig något
så hade jag önskat mig ett lättsinnigare
och ett ytligare jag.

Jag är alldeles för djup för mitt eget bästa.
Jag borde ALLTID vara den där flamsiga partybruden.

Den som du kanske har mött på krogen.
Den som inte är jag. Eller jo, ibland är den jag. 
Väldigt sällan är den jag.

Annars är jag mest avgrundsdjup.
Och det blir jävligt jobbigt.

Jag tänker att de ytliga, de som gillar det som jag inte begriper mig på,
jag tänker att de har ett lättvindigare och smidigare liv.

Måhända att deras liv är lite tommare, men det märker ju inte de.
För de har ju aldrig provat på något annat.

lördag 18 maj 2013

Mammas Krogrunda:


To die for! Älskar vinkokta musslor med majo och tillbehör!!



När katten är borta
dansar råttorna på bordet.

Alltid.

Innan barnen fanns så var den där
råttdansen av ett helt annat slag.

Mer:
Tjohoo nu är man singel för en kväll!
Nu kan det hända grejer minsann!
Och det gjorde det ju ibland också.

Men nuförtiden betyder det mer:
Jag och 5-åringen går ut på
krogen och äter mat själva.

Så det gjorde vi igår.
Ystad är ju en rätt internationell stad ändå.
Här kan man ta ett glas vin med en femåring
i släptåg utan att någon ens höjer på ögonbrynen.
Nu gjorde jag inte det. Jag drack vatten. Men vi
gick ut i alla fall. Mitt vilda bordssällskap och jag.

Hon är ju rätt hemtam i krog- och restaurangmiljö denna lilla dam.
Så hon stolpar rätt in. Frågar om det finns något ledigt bord till henne
och hennes mamma! Vi blir anvisade en plats.Det är rätt fullt på alla ställen redan.
Finns det någon barnmeny som jag gillar, frågar hon oblygt servitören.
Jag vill dricka äppelmust förklarar hon sedan innan han ens hunnit fråga.

Ja, sen när då mamma njutande och vällustigt smackande suger i sig sin favvomat:
Musslor i vin tuggar Ljuvelen i sig halva sin middag innan hon tröttnar på ätandet.

Så sätter själva showen igång:

Ljuvelen hinner spotta isbitar på golvet, hon hinner pilla sig i näsan,
hon hinner snurra 1000 varv på den kuliga snurrfåtöljen, hon hinner
göra bubblor av musten så att det rinner över, hon hinner leka nypleken
med mina tomma musselskal, hon hinner prata låtsasengelska med ett
brittiskt sällskap vid bordet bredvid, hon hinner också slutligen med att
halka av stolen.

Innan mamman tar sig för pannan och känner
att det är dags att ta sin vilda unge med sig hem.

Hämtpizza är underskattat!