Balder, Matte och Dåliga Samvetet:

Balder. En grånad stillsam herre på 8 år.

Balder är den sjätte medlemmen i vår familj.

Han är en mycket stillsam herre som flera gånger 

om året bor på hundhotell. Han brukar gilla det.

Han brukar vara glad och hoppig när vi lämnar honom.

Och lika glad och hoppig när vi hämtar hem honom igen.

Nu skulle vi prova

ett nytt ställe i 16 dagar.

Vi hämtade hem honom igår. Han verkade rädd.

Nästan lite skygg. Han verkade ledsen och sorgsen.

Han har gått ner flera kilo i vikt. Man känner ryggraden

tydligt genom pälsen och man ser hans höftben när han går.

Han tittar på oss med stillsamma anklagande ögon.

Det gör ont i mitt hjärta.

Han har ett stort sår under käken. 

Det verkar som om någon annan hund 

har tuggat lite på honom just där. 

Jag har sett den typen av sår förut.

Balder må vara en stor och respektingivande hund.

Men just med denna herre har det, ja inte vet jag.

Han är liksom inte som en riktig rottweiler. Han är för snäll.

Han blir liksom aldrig arg. Han säger aldrig ifrån. Han bara

finner sig i det mesta.

Han har ett annat lite mindre sår på benet också

och ett tredje litet på ena tassen. Ur såren rinner

det lite varig gegga. Han luktar ladugård. Hans

svarta päls är grå av damm. Jag duschar honom

och pysslar med honom lite extra.

Mitt dåliga samvete skär som knivar i mig.

Det är helt uppenbart att han inte har haft det bra.

Han går efter oss hela tiden nu. Han ser så oändligt

ledsen ut. Som om han frågar oss: - Hur kunde ni lämna mig på ett sånt ställe?

Ja, hur kunde vi?!

Men vi visste ju inte! Det vill jag säga till honom.

Det säger jag också. Gång på gång, säger jag det.

Jag klappar honom och klappar honom.

Jag säger förlåt, förlåt, förlåt. Han tittar

tillbaka på mig med sina oändligt sorgsna

bruna ögon. Förlåt Balder.