Jävla surkärringar:

Jag är i underbart 

pittoreska Ystad. 

(Ja, jag vet att jag tjatar, 

men det är ju så fint!). 

Det är en gnistrande vacker dag. Solen strålar. 

Det är helt vindstilla. Jag njuter och knäpper upp 

en extra knapp i halsen. Känner hur vårvärmen 

dansar in, innanför jackan. Jag strosar nöjd och 

glad fram på gågatan. Jag känner att jag ler lite 

mot alla jag möter. Livet blir ju så bra när solen skiner.

Så binder jag Balder utanför en butik för ett kvickt ärende. 

Kommer ut igen. Utanför står en tant och ser arg ut. 

Hon blänger med argögat på min hund.

-      Har det hänt något, frågar jag vänligt (och lite förskrämt också). Han har väl inte gjort   något, undrar jag också.

-       Nej ingenting! fräser hon åt mig. Men han har ju stått här och frusit alldeles för länge! 

Och nu låter den vackra skånskan hemsk 

och ful när den kommer ur hennes argmun helt plötsligt. 

-       Han fryser ju så han skakar! fortsätter hon skälla på mig.

-       Nej men snälla du, han har varit själv i max fem minuter och det är jättefint väder ute, försvarar jag mig. 

Jag känner att jag börjar bli lite 

förbannad på surtanten. För att 

hon är på väg att sabba mitt humör 

som var så bra.

Dessutom, fortsätter jag:

-       Han är en 50 kilos hund med tjock päls som står ute i fem minuter. Han är ju inte nån liten darrande nakenhund precis.

-       Hrmp! Surtanten snörper på hönstruten och fortsätter viktigt:

-      Ja minsann, sådär skulle JAG aldrig behandla min hund i alla fall, stackars djur. Hon fortsätter skälla och gorma på mig.

-       Nä!! Såklart skulle du inte det din jävla surkärring!! vrålar jag. (Ja, jag vet, förlåt men jag blev så himla arg).

Vad är det som händer med en del som har passerat en viss ålder?

Varför i hela friden blir de så satans bittra, sura och arga på allt och alla?

Varför måste de spy ut sin galla och sin bitterhet över andras liv?