Wallander o Jag:

Jag äter ju frukost ute på stan nästan varje dag.

Och nä du, det är inte lyxigt, om det var det du tänkte.

Jag längtar efter hemmafrukost. Lite vanlig himla äggröra med nån tappad äggskalbit i, och till det en halvgammal brödbit som rotats fram från djupet av en smulig brödpåse. Denna lilla stackars brödbit som behöver rostas och trixas med länge och väl för att överhuvudtaget gå att äta. Ja, ni vet, vanlig hemmafrukost bara, så att man känner igen sig helt enkelt.

Ialla fall. Idag var jag på Wallanders Konditori. Ja, jag vet att det heter nåt, annat typ Fritiofs Konditori eller vad det nu kallas det här stället som ligger exakt 88 steg från vår ytterdörr. Men jag kallar stället för Wallander. Det var ju där han satt. Jaja, hur som helst. Jag går in och beställer min frukostbuffé som jag gjort så många gånger förut.

Så lite bakom en hylla, lite dolt, ser jag vad som ser ut som…?!

Nä, men det kan väl inte vara möjligt?!

Visst ser det ut som ett sånt där sele som poliserna brukar ha och stoppa sina attiraljer i. Jag vet ju att det är många arbetare i olika branscher som äter frukost här. Typ poliser och byggare och såna.

Men ändå. Byggarna glömmer väl inte nån hammare eller nån rörtång. Och poliserna glömmer väl fram för allt inte en pistol! Nej, såklart är det ju inte en pistol. Så urbota dumt av mig.

Så tar jag i det där svarta remtyget lite försiktigt och drar fram det. Men! Herregud! Det är ju ett pistolhölster! Med en riktig pistol i!! Åh, herregud och satan i gatan och fan och hans moster! Vad ska jag göra nu? Jag går fram till den söta lilla fröken i kassan. Böjer mig fram mot henne och viskar:

-         Ehh, du alltså, ja, det ligger, eller jag tror det är en … en pistol! viskar jag hemlighetsfullt fram mot henne. Som om vi delade något alldeles unikt, kassatjejen och jag.

-         Nej nej, säger hon skrattande och avfärdar mig med en vinkning, det är bara rekvisita från en Wallanderfilm som vi har fått.

Jaha ja, är man en blond och lättlurad idiot så är man. Jag lommar snopet iväg till min thekopp och mitt kokta ägg. Ridå liksom. Och jag som trodde att jag hade värsta scoopet. En dundergrej att ringa in till Expressen om. En mindre brakhistoria om slarviga poliser, om grova tjänstefel, om samhällets fördärv och ja ni fattar.