IdiotDagar:

De vita jeansen. Ingen järnvitriol här inte.

Det verkar alltid hända

mycket runt mig.

Jag undrar om jag på något magiskt vis

är medskyldig till allt som händer eller

om det bara råkar ske saker ändå. Det är ofta

som en tornado av händelser i min närhet.

Alltid.

I alla fall. Jag skulle i all enkelhet blanda till lite järnvitriol

och behandla en bänkskiva i massiv ek.

Så jag blandar.

Så jag doppar ner trasan.

Så jag börjar stryka ut.

Det som händer med järnvitriol är att det reagerar med nån sekunds

fördröjning. Och på den sekunden hade jag ju lyckats slabba ut blasket

på precis hela bänkskivan. Jag behövde ju inte prova innan. Jag var ju

så säker på min sak. Jag hade ju gjort det förut, liksom.

Men det blev feeel!

BLÅ-ful-SVART-äckel-GRÖN!

Och det såg hemskt ut.

Så kommer jag på att jag har

blandat fel. För mycket pulver.

Så jag måste slipa ner hela skiten. Grrr. Jag vet att nu är det minst ett par, tre timmars handslipning att vänta. Jag måste göra det direkt också. Jag orkar inte se det fula. Det ger mig svårt-att-andas-ångest. Över min klumpighet. Jag brukar ju inte göra såna här galentabbar.

Så har jag ju inget slippapper. Tänker att jag ska ringa min tålmodige man. Men så har jag ju ingen mobil. Den är utlånad till tonåringen som inte kan leva utan. Hennes egen har varit en vända ner i klosetten. Så kontaktar jag via Facebook. Pust. Allt löser sig, tillslut. Slippapper kommer. Jag slipar. Och slipar. Och slipar.

När jag så står där och slipar och slipar och slipar bort all järnvitriol, ja då går helt plötsligt strömmen. Skit också. Jag kollar alla proppar och alla automatsäkringar.

Nä, inga vanliga fel såklart. Jaja, men skit samma.

Då trevar jag väl runt i halvmörkret och förbereder inför morgondagen istället. Jag letar fram mina vita jeans som jag ska ha till ett fotojobb dagen efter. Till det har jag fått order om att ha en vit tröja med v-ringning och en likadan vit med rund ringning med mig. Nöjd och glad att jag överhuvudtaget har hittat klädpersedlarna i röran bland alla kakelgrejer som ligger tillsammans med skarvsladdar till tvättmaskinen, efter kakelkillen - eller det är ju en kakeltjej, så varför ligger ordet kakelkille mer naturligt i munnen för. Ja, skit samma.

Jag hittar mina tre vita klädesplagg. Tar fram dem till fönstret där det är skapligt med dagsljus fortfarande.

Men ja, vad tror ni händer?

Har jag tvättat händerna efter slipningen av

bänkskivan eller har jag INTE tvättat händerna?

Svarta lurviga fingeravtryck på allt det vita! Då infinner sig helt plötsligt nya problem. Jag måste tvätta mina tre not så vita plagg innan morgondagens fotografering. Eller kan jag bara ruska av det värsta? Och hoppas på att det inte syns? Kanske kan jag stå i såna vinklar att det döljs? Hmm. Tvätta är nog bäst ändå.

Men just det:

Jag har ju fortfarande ingen ström!

Men hur kan det ALLTID bli såna här dagar för mig.

Eller blir det såna här idiotdagar för dig också?