Fina Flickor Bajsar Inte:

Jag är en Fin Flicka. En sån som INTE bajsar.     

  

Flickor slutar bajsa nån

gång i 8-9 årsåldern.

Pojkar bajsar hela livet. 

Och de berättar gärna och ogenerat om

det också. Som om de presterat något av intresse.

Men nu ska jag berätta något.

Något som du inte borde läsa. Så jag ber dig:

Snälla du, läs inte det här.

Jamen skriv inte det här då,

för Guds skull! borde du ju

svara mig.

Nä, just det.

Varför gör jag det? Jag vet inte.

Antagligen nån tvångstanke jag

har, att delge er mina skitproblem.

Men i alla fall:

Jag hade en härlig date med Toy igår. Ni vet hon, som jobbar som PT inne i Malmö. Hon som verkligen gör vad hon kan för att få ordning på mina kroppsdelar.

Jag studsar (nåja) uppför alla trapporna (absolut aldrig hissen) till SATS på Entré.

Checkar in vid receptionen. Slänger några ord med trevlige chefen – Rickard. Går in på damernas och byter om.

Blir plötsligt illamående. Jag blir yr och fryser som en galning. Jag trampar ur jeansen och kränger tröjan över huvudet och tänker att; äsch det går väl över. Jag fryser så hela jag är som en broilerkyckling i skinnet. Jag tar med mig träningskläderna in i bastun och tänker att jag bara ska värma mig lite och byta om därinne. Jag blir plötsligt så matt så jag måste lägga mig spritt näck på britsen en stund. Kläderna har ramlat i en liten hög på golvet och bastudörren står öppen.

Så blir jag plötsligt för varm istället. Och jag känner att jag akut måste gå på toa också. Och göra det där jag slutade med när jag var åtta år. Jag håller mig i väggarna ut till toan. Inget nummer två händer inne på toa. Jag svettas och fryser. Jag vacklar tillbaka in till värmen i bastun igen. Kränger på mig träningskläderna och tänker att: nä, minsann, nu får jag ta mig i kragen, klart jag ska träna. Toy står ju och stampar och klockan är 09.59. En hel minut att bli frisk på.

Jag tar mig i kragen och får på

mig träningskläderna och vinglar ut till Toy.

-         Toy, jag är nog lite kass idag, säger jag.

-         Oj, ja då blir det ingen träning, säger hon. Så är hon så snäll att hon hjälper mig tillbaka.

Jag lägger mig en stund till i bastun. Nu med Toy som sällskap. Fast ja, hon sitter ju upp förstås. Hon pratar med mig. Vi går ut till mitt skåp.

Och jaja, tillslut får jag på mig ytterjackan i alla fall.

Jag tar jeansen och tröjan och knölar ner dem i träningsväskan.

Jag vinglar iväg till hissen (för nu är det bara hiss som gäller).

Så tar jag mig för pannan när jag

kommer på varför jag mår så himla dåligt.

Jag har ju inte varit på toa på 10 dagar!

När jag räknar efter så är det nog så.

T-i-o dagar utan skiteri! Men hur är det möjligt?!

(Ja, jag veet att Fina Flickor inte pratar om sånt här. Men Läs Inte Dårå!)

Jag är nog full av, ja av skit helt enkelt. Jag måste ju vara förstoppad och uppkörd och kanske har jag fått nån infektion också. Kan man inte få det när skiteriet skiter sig. Eller ja, inte vet jag.

Men nu blir jag lite rädd. Eller ja, jag blir väldigt rädd. Jag känner ju att jag har feber och kanske lite infektion också. Kanske har jag till och med nån cancer och lite stroke och nån lättare hjärtinfarkt på gång.

Jag tar mig ner till Apoteket på entréplan. Köper Microlax. Ni som inte vet vad det är, ni behöver inte veta. Hela den här historien är ju inte klok. Jag fattar inte att jag berättar den för er. Och jag fattar inte att ni är så perversa att ni fortfarande läser! Vad är det för fel på er egentligen?

Jaja, jag får min skitmedicin. Tar mig efter en del möda in på en äcklig offentlig toalett. Ålar ur mig ur de snortajta träningsbrallorna.

Och så gör jag det!

Jag står där med arslet i vädret och trycker in den där äckliga och hala tingesten in i det onämnbara där bak. Jag har aldrig gjort det förut och det gör för jävla ont! Jag läser efteråt att man skulle smörja in pipen för att det skulle glida lättare. Jag kan säga att det gick ändå.

Men Helig Maria, jag måste ju ha nåt fel i skallen ändå. Tänk om det kommer någon! Men det här är ju ett akut- och nödfall utan dess like. Och nöden har ingen lag. Juh. Och nu är det verkligen Big Time nöd här.

Så står jag där med brallorna nere på halva låren. Jag håller mig i handfatet och kvider lite sakta. Det är väldigt oskönt och det är väldigt förnedrande. Jag meckar upp förpackningen med högerhanden – eftersom vänsterhanden ju är upptagen med annat, och så läser jag vad jag ska göra:

Håll kvar avföringen mellan 5-15 minuter.

Men vad i hela helv…e?!

Är de inte kloka?!

Ska jag stå i den här ställningen

med arslet blottat i en kvart!?

Åh, jag måste skärpa mig!!

Börja ta hand om mig lite bättre.

Inte vara med om sånt här tokeri.

Gå på toa efter nått slags förutbestämt schema

eller nåt. Sånt här måste sluta hända mig.

Men alltså allvarligt, hålla mig en hel kvart?!

Det går max 30 sekunder så håller jag på att ja… nu kan du väl ändå sluta läsa, snälla du. Jag ber dig, läs inte mer nu. Jag kommer ju aldrig mer kunna gå ut om du inte slutar läsa nu. Hur ska jag kunna se dig i ögonen om jag vet att du läst texten enda hit, liksom.

Även om jag är med på det mesta och är rätt oblyg av mig, så ja... nånstans här går ju ändå gränsen. Så jag slutar beskriva vad som sker nu. Resten kan ni fantisera ihop själva, eller hur, va.

Summan av kardemumman blev i alla fall 

att jag matt i benen och blek i ansiktet vacklar 

ut från den där äckliga offentliga toaletten.

13 kilo lättare. 

Ps. 

Den fina bilden på Fina Flickan har 

Yvonne Rambring/Exhibibild tagit.