Svenskar eller Polacker?:

Vår nya walk in closet. Fint eller?

Jag har beställt ett stort fett matbord som ska stå precis här. 

Ett bord för 10-12 personer. Som jag ser fram emot att duka!

Ytterdörr. Tegelvägg. Hall. Kök. Låång väg kvar.

Här är vårt nya kök.

Vårt nya matrum.

Vår nya hall.

Vår nya walk in closet.

Allt det här bygger våra fina svensktalande pojkar åt oss.

Jag är mycket, mycket nöjd med våra pojkar. Jag går runt i

byggröran en trappa ner, i det som ska bli ett kök och lite annat.

Jag gör det jag gör bäst. Pekar med hela handen.

Jag har ju skällt lite över våra byggpojkar som dammar och smutsar ner.

Men egentligen så är det det enda misstaget de gjort. Nåt litet ynka fel

måste de ju få göra. De är genomtrevliga dessa pojkar. Me like mycket

våra fina byggkillar. Dessa killar är himla duktiga. Jag ska försöka komma

ihåg att säga det till dem.

Förutom att de gör ett fint jobb så är det en del andra saker

jag uppskattar med dem. Eller som jag nästan älskar dem för.

Som till exempel:

Att vi kan prata med varandra.

Jag har de senaste åren haft att göra med utländska killar.

Polacker. Och det är också genomtrevliga killar. Men de

pratar ju inte svenska. De flesta pratar inte ens engelska.

Sen det här med att de polska killarna kommer och går som de vill.

Så gör inte våra svenska pojkar. De kommer varje morgon. De har

frukost samma tid. De har lunch samma tid. De åker hem samma tid.

Ordning och reda liksom.

Men en del polacker! Jisses! Jag blir galen! Ja, det har jag blivit på dem

många, många gånger. Ibland är de bara borta. I flera dagar. När jag då

frågar vad de håller på med så får jag till svar att de hade ett annat jobb.

-       Jamen så kan ni väl för Guds skull inte göra! Ni fattar väl att ni måste vara här varje dag som vi bestämde från början, ryter jag i. När jag nu har eldat upp mig så kan jag ju lika gärna bränna av hela artilleriet liksom, så jag fortsätter:

-       Sen kan ni ju inte helt plötsligt åka till Polen i två veckor så hela bygget blir stående heller, det kan väl inte vara så himla svårt att förstå! Vad är det med er?

De står helt tysta. De ser helt oförstående ut.

-       Sen skulle jag uppskatta om ni inte kommer på morgnarna och luktar som en jädra spritfabrik heller. Det stinker gammal vodka! Är ni ens nyktra? Och när jag ändå håller på så kan ni ge blanka sjutton i att röka inomhus och slänga fimpar överallt också!

Allt det där VILL jag ju säga.

Men jag KAN ju inte säga det.

För de kan ju inte svenska! 

Och jag kan ju inte polska! 

Eller jo, jag kan polska. Polska svordomar. Grova

polska svordomar. Som ordet kurva och liknande.

Man ser i deras ögon och på deras kroppsspråk att

man sagt något grovt när man säger kurva till en polack.

Så står jag då där och gormar kurva åt dem utan att 

de fattar mer än just det ordet.

Jag kunde ju lika gärna skrika på ett hittepåspråk för

vi förstår ju ändå inte varandra. 

Snacka om antiklimax!