torsdag 27 februari 2014

Nostalgi o Gamla Bilder:

Några fina...

...och nostalgiska...


...gamla julbilder...



...som jag hittade...

...i mitt numer ganska välfyllda fotoarkiv!
Jag ligger hemma och har influensa. 

Och det är inte så himla kul. 
Det är mycket feber- och tyck-synd-om-mig och så. 

Så ligger jag och försöker roa mig lite mellan feberattackerna 
och all hostning med lite bilder och annat. Så hittade jag de här 
gamla bilderna! Jag är osäker på vem det är som är fotografen. 

Men visst är det fina flickor på bilderna! 

Jaja, jag pallar inte att blogga på riktigt just nu. 
Men dessa bilder ska jag väl orka trycka på 
publicera-knappen och få iväg iallafall!

tisdag 18 februari 2014

Er Önskan - Min Lag:

Jag är en fin flicka. En sån som inte bajsar.

Jag har fått önskemål 
om att lägga ut en 
del gamla inlägg. 
Så då gör jag det. 
Allt för er skull!
 
Fina Flickor Bajsar Inte:

Flickor slutar bajsa nån
gång i 8-9 årsåldern.
Pojkar bajsar hela livet.  
Och de berättar gärna och ogenerat om
det också. Som om de presterat något av intresse.
Men nu ska jag berätta något.
Något som du inte borde läsa. 

Så jag ber dig:
Snälla du, läs inte det här.
Jamen skriv inte det här då,
för Guds skull! borde du ju
svara mig.
Nä, just det.
Varför gör jag det? Jag vet inte.
Antagligen nån tvångstanke jag
har, att delge er mina skitproblem.

Men i alla fall:
Jag hade en härlig date med Toy igår. Ni vet hon, som jobbar som PT inne i Malmö. 
Hon som verkligen gör vad hon kan för att få ordning på mina kroppsdelar.
Jag studsar (nåja) uppför alla trapporna (absolut aldrig hissen) till SATS på Entré.
Checkar in vid receptionen. Slänger några ord med trevlige chefen – Rickard. 
Går in på damernas och byter om.
Så blir jag plötsligt illamående. Jag blir yr och fryser som en galning. Jag trampar ur jeansen och kränger tröjan över huvudet och tänker att; äsch det går väl över. Jag fryser så hela jag är som en broilerkyckling i skinnet. Jag tar med mig träningskläderna in i bastun och tänker att jag bara ska värma mig lite och byta om därinne. Jag blir plötsligt så matt så jag måste lägga mig spritt näck på britsen en stund. Kläderna har ramlat i en liten hög på golvet och bastudörren står öppen. 
Så blir jag plötsligt för varm istället. Och jag känner att jag akut måste gå på toa också. Och göra det där jag slutade med när jag var åtta år. Jag håller mig i väggarna ut till toan. Inget nummer två händer inne på toa. Jag svettas och fryser. Jag vacklar tillbaka in till värmen i bastun igen. Kränger på mig träningskläderna och tänker att: nä, minsann, nu får jag ta mig i kragen, klart jag ska träna. Toy står ju och stampar och klockan är 09.59. En hel minut att bli frisk på. 
Jag tar mig i kragen och får på
mig träningskläderna och vinglar ut till Toy.
-         Toy, jag är nog lite kass idag, säger jag.
-         Oj, ja då blir det ingen träning, säger hon. 
      Så är hon så snäll att hon hjälper mig tillbaka.
Jag lägger mig en stund till i bastun. Nu med Toy som sällskap. 
Fast ja, hon sitter ju upp förstås. Hon pratar med mig. 

Vi går ut till mitt skåp.
Och jaja, tillslut får jag på mig ytterjackan i alla fall.
Jag tar jeansen och tröjan och knölar ner dem i träningsväskan.
Jag vinglar iväg till hissen (för nu är det bara hiss som gäller).
Så tar jag mig för pannan när jag
kommer på varför jag mår så himla dåligt.
Jag har ju inte varit på toa på 10 dagar!
När jag räknar efter så är det nog så.
T-i-o dagar utan skiteri! 
Men hur är det möjligt?!
(Ja, jag veet att Fina Flickor inte pratar om sånt här. Men Läs Inte Dårå!)
Jag är nog full av, ja av skit helt enkelt. Jag måste ju vara förstoppad och uppkörd och kanske har jag fått nån infektion också. Kan man inte få det när skiteriet skiter sig. 
Eller ja, inte vet jag. 
Men nu blir jag lite rädd. Eller ja, jag blir väldigt rädd. Jag känner ju att jag har feber och kanske lite infektion också. Kanske har jag till och med nån cancer och lite stroke och nån lättare hjärtinfarkt på gång. 
Jag tar mig ner till Apoteket på entréplan. Köper Microlax. Ni som inte vet vad det är, ni behöver inte veta. Hela den här historien är ju inte klok. Jag fattar inte att jag berättar den för er. Och jag fattar inte att ni är så perversa att ni fortfarande läser! Vad är det för fel på er egentligen?
Jaja, jag får min skitmedicin. Tar mig efter en del möda in på en äcklig offentlig toalett. 
Ålar ur mig ur de snortajta träningsbrallorna. 
Och så gör jag det! 
Jag står där med arslet i vädret och trycker in den där äckliga och hala tingesten in i det onämnbara där bak. Jag har aldrig gjort det förut och det gör för jävla ont! Jag läser efteråt att man skulle smörja in pipen för att det skulle glida lättare. Jag kan säga att det gick ändå.

Men Helig Maria, jag måste ju ha nåt fel i skallen ändå. Tänk om det kommer någon! 
Men det här är ju ett akut- och nödfall utan dess like. Och nöden har ingen lag. Juh. 
Och nu är det verkligen Big Time nöd här.
Så står jag där med brallorna nere på halva låren. Jag håller mig i handfatet och kvider lite sakta. Det är väldigt oskönt och det är väldigt förnedrande. Jag meckar upp förpackningen med högerhanden – eftersom vänsterhanden ju är upptagen med annat, och så läser jag vad jag ska göra:
Håll kvar avföringen mellan 5-15 minuter
Men vad i hela helv…e?!
Är de inte kloka?!
Ska jag stå i den här ställningen
med arslet blottat i en kvart!?
Åh, jag måste skärpa mig!!
Börja ta hand om mig lite bättre.
Inte vara med om sånt här tokeri.
Gå på toa efter nått slags förutbestämt schema
eller nåt. Sånt här måste sluta hända mig.
Men alltså allvarligt, hålla mig en hel kvart?! 
Det går max 30 sekunder så håller jag på att ja… nu kan du väl ändå sluta läsa, snälla du. Jag ber dig, läs inte mer nu. Jag kommer ju aldrig mer kunna gå ut om du inte slutar läsa nu. Hur ska jag kunna se dig i ögonen om jag vet att du läst texten enda hit, liksom.
Även om jag är med på det mesta och är rätt oblyg av mig, så ja... nånstans här går ju ändå gränsen. Så jag slutar beskriva vad som sker nu. Resten kan ni fantisera ihop själva, eller hur, va. 
Summan av kardemumman blev i alla fall 
att jag matt i benen och blek i ansiktet vacklar 
ut från den där äckliga offentliga toaletten.
13 kilo lättare. 
Ps. 
Den fina bilden på Fina Flickan har 
Yvonne Rambring/Exhibibild tagit. 

måndag 17 februari 2014

Inte Riktigt Riktig:


Inga spärrar överhuvudtaget!


Ni tror att jag är rätt normal va?
Ni tycker kanske att jag ser rätt ok ut också?
Ni kanske till och med tycker att jag verkar skapligt vettig?

Men hur kan ni tro nåt sånt?!
Är ni inte kloka?!
Va? Va? Va?

onsdag 12 februari 2014

Before And After Del III:

Rosaprickiga tapeter och ljusgråa golv. Så här ser Astrids rum ut nu...
...och så här såg det ut med fulparketten och tråkfärgen innan.


Här är Bellas rum innan fixandet...
...och så här blev det. En nöjd 13-åring!
16-åringens rum (skåpet ingick då ingen vill bära den tunga pjäsen)...


...och här är det färdiga (och STÄDADE) resultatet.


Mellan sina tre rum har de ett eget tv- och mysrum. Skönt för alla!

Ja, och så några detaljbilder.

Bara för att...

...liksom!



lördag 8 februari 2014

Before And After Del II:

Ut med det gamla köket i vårt hus på Apgränd och in med...

...vårt nya badrum. Bakom väggen finns en dubbeldusch. Nu tickar fantasin igång va!
Bort med högblanka fulparkettgolv och omoderna marmorspisar...
...och in med ljust gråmålade parkettgolv. (Jodå, det går finfint att måla fulparkett!)
In också med mörkgrått målad marmorspis (Det går VISST att måla på marmor.)
Bort med en liten sunkig enrumslägenhet...
...och in med ett stort lantkök i industristil.

Vi gillar köket...

...det är ett skönt place att vara på.

Jag har en hel drös 
med Before And Afterbilder! 

Vill ni ser mer? 

Jamen så skriv er önskan till mig då!
Så att jag inte lägger upp en massa 
bilder som ni sen nästan kräks på.

Finfotografierna är tagna av Bodil Davidson.
Fulfotografierna är tagna med skämsmössan 
på av någon inkognitofotograf.

fredag 7 februari 2014

Before And After:

En vidrig och helt omodern 80-talsbar!? Vem vill ha det år 2014?...

...inte jag i alla fall. Men ett trevligt gästrum är inte så tokigt.  Foto: Bodil Davidson.


När vi köpte vårt hus 
fanns det en bar (!?) där.

Exakt VEM vill ha en bar hemma. 
Ja, inte jag i alla fall. Gräsligt.

Så det blev en Extreme makeover. 

Här blev det ett mysigt gästrum. 

Istället för en sunkig 
80-talsbar blev det:

- En lång, låång soffa.
- Sängplatser för gäster.
- Softad loungefeeling.

Hur det gick till på denna lilla yta?
Joru! Är man inredare så är man.
Vi snackar såklart INTE Ikeas furuvåningssängar här.

Nänä. Det blev ett supermysigt ställe där våra gäster
kommer få ta kölapp för att få en chans att sova över.

Så ni som vet med er att ni brukar kinesa hos oss:
Boka bord… eller jag menar, boka säng.


Under soff/sängarna är det inbyggda lådor
där vi förvarar bäddmadrasser, täcken och kuddar.

onsdag 5 februari 2014

Det Går För Fort Ibland:

Jag utnyttjar skamlöst alla kontakter, 
idéer och uppslag jag kan få för att få ut mitt manus. 
Jag är outtröttlig i den här kampen. Det SKA gå.

Tycker ni att jag är knäpp?
Alltså jag menar på riktigt skruvad i huvet?

Jag drabbas just nu av eftertankens kranka blekhet. 
Ungefär som när man vaknar upp efter en lite för blöt 
natt på krogen och inser med ett stön att man gjorde 
saker man inte skulle ha gjort om man inte hade druckit 
den där sista drinken i baren klockan 5 i 3. 

I alla fall.

Jag skrev ett mejl rätt ur hjärtat imorse. Tryckte på Send
helt och härligt spontant. Men SEN! 
Sen drabbades jag av dagen-efter-tankar.

Jag tänkte att jag kanske borde ha skrivit ett fint och formellt mejl. 
Där jag presenterade mig som en någorlunda vettig människa. 
Inte det här galenmejlet som jag redan har skickat. 

Vad tycker ni?
Kan man göra såhär? 

Eller ja, det kan man ju uppenbarligen eftersom jag just gjorde det.

Åh, shit vad jag ibland blir trött på den där 
spontana galningen som bor i min kropp. 
Kan hon aldrig skärpa sig!

Det här skickade jag. 
Läs och ta dig för pannan:


Hej Fru Förlagschef!

Jag har skrivit ett manus. 
Jag har skrivit ett bra manus. 
Och du snälla, sluta inte läs nu. 
För manuset är bra. 

Och jag kan hantera bokstäver.
Och Calle Mikelssons är min vän. 
Och Calle Mikelssons har läst mitt manus. 

Han sa:
 
- Du ska ta kontakt med Fru Förlagschef på Förlaget IckeNamnGivetHär, 
  hon är rätt för dig. För det här är bra Carola!

Och som jag har tänkt på dig.
Och som jag har tänkt på vad jag ska skriva till dig.
Och som jag har tänkt på vilka bokstäver jag skulle välja när jag skrev till dig.

Jag har skickat mitt manus till Författarcentrum. 
Deras lektörer har läst. Kritiken var översvallande och positiv. 

Så snälla:
Ge ut mig. Jag är bra. Jag är säljbar.
 
Jag skickar med första kapitlet, och 
jag hoppas du vill ge mig den lästiden.

Nu sitter jag här i lilla pittoreska Ystad och våndas.
Jag sitter på Apgränd och jag håller mig i skrivbordet, 
för så darrig är jag nu.
 
Ge mig lite av din tid!

Vänliga hälsningar
Carola Sahlén


Och så bifogade jag en fil med ett kapitel i mitt manus.
Och så förnedrade jag mig igen.
Och så gör jag det ännu en gång när jag låter er läsa.

Skulle DU ta dig för pannan och skaka på huvudet om du fick ett sånt här mejl?
Jag kanske är knäpp på riktigt?
Jag kanske inte har några spärrar?
Jag kanske borde ångra mig?

Fast jag har redan tryckt på Send-knappen.
Åh, shit jag kanske borde ha tänkt ett varv till.

Fy fasiken för mig!

Ps. Förlåt Calle. Är du mycket arg på mig?



tisdag 4 februari 2014

Reportage: Villa Sorriso:

Här är det då. 
Det där reportaget som vi aldrig sålde. Det finns fortfarande ett 20-tal bilder kvar som jag inte lagt ut. Men jag tycker att jag valt ut godbitarna. Hoppas ni ska njuta av allt det vackra. Och jag hoppas alldeles speciellt att just du som ligger med dropp och slangar i en sjukbädd, att just du skall njuta lite extra! Vi ses snart.



Det rustika lantköket är platsbyggt i massivt trä för att vara i minst en livstid.
I taket hänger grytor och kastruller lätt tillgängliga, vilket underlättar matlagningen.

Det är en ståtlig och självklar madonna som står där stadigt i den österlenska naturen.

Väggarna i badrummet är målade i mustigt rött. I taket tronar en vacker kristallkrona
som skänker ett behagligt ljus över rummet. Badkaret i koppar ståtar i all sin prakt
mitt på golvet. Badkar från Qvesarum. På golvet ligger ett massivt stengolv från Sacralis.

På övervåningen har Calle och Rolf valt valnötsbruna trägolv till vita väggar. 
Taket är öppet upp i nock, vilket skapar en härligt sakral känsla. De vackra 
plädarna och kuddarna skapar balans och ger rummet en ombonad känsla.
Vackra stilleben här och var i huset har skapats med hjälp av antika föremål och statyer.
I det som en gång var ett boningshus har det idag blivit en 
pergola där ute möter inne. Här kan man när vädret tillåter 
avnjuta härliga kvällar under den bara himlen.

Genom det handblåsta glaset kan man ana sovrummet. Staty från Galleri Peppinge.
  
I sovrummet ståtar antika järnsängar mitt i rummet.

Calle har inrett en ateljé där han får utlopp för sin kreativitet att både skulptera och måla.


Det är en vacker qvinna med oanade detaljer som får ögat att stanna upp en stund extra.

Att det en gång har varit en ful och trist ladugård från 1970-talet är nästan omöjligt att ana.

Vid stora entrén välkomnas man av olivträd och buxbomklot.

Tänk att sitta här och filosofera medan blicken drömmer sig bort över horisonten.



Här bor:  Calle & Rolf Mikelsons.

Yrke: Calle arbetar som frilandsskribent och stylist. Rolf arbetar som samtalsterapeut och undervisar i konsten att meditera. De driver också Albertslunds gård, en gård där de delvis bor men också har uthyrning av främst sommarboende.
Bor: I Villa Sorriso på Österlen samt på Albertslunds gård utanför Löderup.

Italiensk madonna på Österlen

Att förvandla en sliten och illa medfaren ladugård från 1970-talet till ett vackert boende med starka italienska influenser det kräver sin man. Ett sådant projekt är något som skulle fått den mest envise att tveka. Men Calle och Rolf Mikelsons såg inga hinder. Istället såg de potentialen och det som nu har blivit till ståtliga Villa Sorriso mitt i den skånska myllan.  


De hade länge letat efter det där speciella huset. Ett hus att göra om med tema Italien. Så fick de tillslut nys om den förfallna gården som nu var till salu. Hela gården var dock i ett alldeles bedrövligt tillstånd. Förutom den fallfärdiga ladugården fanns det en hölada och ett gammalt boningshus. Själva boningshuset var i ett om möjligt ännu sämre skick! Vilket gjorde att tankarna ganska snabbt gick till att istället göra om ladugården till ett magnifikt – om än annorlunda boende på 500 rejäla kvadratmetrar.

- Det första som slog oss när vi såg den förfallna gården i mars 2007 var det undersköna läget, berättar Calle.
Det runda medeltida kyrktornet vid Bollerups slott skymtade i landskapet och från höskullen kunde man ana den vita silon långt borta vid Kåseberga och havet.
Stommen på ladugården var av allt att döma välbehållen och med ens kom idén och drömmen om att låta denna gamla ladugård få bli huvudbostaden. Calle fortsätter leende;
- Vi beslöt oss för att köpa och förvandla gården till, ja, en Toscansk dröm på den skånska leråkern helt enkelt!

Och det får man säga att paret har lyckats med. Med storslagna visioner och med högtflygande drömmar som nått till himmelen så har de med bravur lyckats ro projektet i hamn.
Ladugården har förvandlats till ett vackert boende där husets arkitektur har gift sig på ett mycket lyckat sätt med det skånska landskapet runtom. Fasaden har putsats för hand och målats med en kulör i en lätt brytning åt gulockra. De vackra spröjsade fönsterdörrarna är målade i olivgrönt och går alla att öppna för att fungera som dörrar ut mot trädgården. Den gamla cementerade gödselstacken och alla gödselgångar har fått vara kvar och fungerar idag som altaner och pergolor runt huset.

- Vi är båda riktiga medelhavsfreaks och vi älskar allt som har med Italien att göra. Och för oss är ju hela Österlen ett enda härligt och frustande Toscana, skrattar Calle.

- Vi föll båda för det underbara läget och vi såg ju direkt potentialen i den gamla ladugården med det fallfärdiga boningshuset. Det här var vad vi hade längtat efter. Och efter att vi hade fått det avstyckat av bonden som bor nästgårds, och som för övrigt är Per-Martin från Bonde söker fru, så var stället vårt!
Det ursprungliga boningshuset har till viss del rivits. Några väggar har behållits och av dessa har det byggts en pergola med öppen spis under bar himmel. Där har paret tillsammans med vänner tillbringat många sköna sommarkvällar.

- Att bygga en pergola där det ursprungliga bostadshuset stod gjorde vi för att också visa var huset en gång varit uppfört istället för att riva och anlägga gräsmatta över ruinen, berättar Calle.

Trädgården runt huset har på kort tid vuxit upp och ingen som kommer hit kan ana att det för inte allt för länge sedan legat en gödselstack här! Klängande växter såsom humle, rosor och vinstockar samsas med buxbom och perenner och skapar känslan av att detta är en trädgård som tillåtits växa till sig under lång tid.

- Vi såg framför oss det färdiga resultatet i trädgården med pergolor, klättrande rosor och stolta popplar som majestätiskt reste sig mot himlen, och nu känns det som om vi faktiskt är där, konstaterar paret nöjt.

Bygget startade februari 2008 och sex månader senare stod deras dröm färdig.

- Vår tanke var att bygga hela projektet med Italien på näthinnan, säger Rolf.

- Att bygga med ett tema i tankarna är som att skapa teater. Att tillåtas att leka som vuxen. Och vi hade så roligt under tiden! Vi åkte ner till Italien för att där på plats insupa den rätta atmosfären och den där ”italienska känslan” som vi ville fånga, fortsätter Rolf.

Huset har genomgått en fullständig förändring, men lite av den gamla stallkänslan anas här och var. Gamla vackra bjälkar och tegel utgör stommen i inredningen. Och för oss som tillåts vandra runt och insupa den sköna atmosfären är det en sällan skådad ynnest. Vi njuter både jag och fotografen av vetskapen att vi skall få tillbringa en hel dag i all denna njutbara stillhet.

- Vi hade turen att komma över flera hundra år gamla pelare från en riven kyrka som vi har använt som takstöd i vardagsrummet, berättar Calle vidare.

Huset andas på samma gång både en rå känsla av lyx men också med en touch av den enkla men vackra stillheten som material som sten, trä och glas inger. Och själva lyxen består i den rymd och den sakrala stämning som genomsyrar huset, där utplacerade katolska madonnor håller ett vakande öga över oss. Här sänker man gärna sin röst och blir lite andäktig om än inte troende.

- Att ta in det kyrkliga i ett hus skapar för oss ett lugn för själen utan att man för den delen måste vara speciellt kyrklig, säger Calle. Om man inte har frid och känner ro i sitt hus var ska man då finna sitt lugn, filosoferar Calle vidare.

 - I vårt fall blir det en rolig paradox just med de kyrkliga detaljerna eftersom varken jag eller Rolf är speciellt kyrkliga av oss, fortsätter han skrattande.

Huset bygger på ett genomtänkt symmetriskt sätt att tänka, och att samtidigt finna det vilsamma i symmetrin och i balansen mellan de stora ytorna. Därför har man valt att ha två parallella stentrappor till övervåningen. Eller som Calle själv säger,
- Två trappor bara för att man kan!

Vi tassar med strumpklädda fötter uppför den tegelstensbeklädda trappen. Känslan är robust under fötterna och hela huset andas tyngd och kraft. Takhöjden på ovanvåningen är nära fem meter, vilket känns mäktigt och knyter åter an till den sakrala känslan. Det stora allrummet med öppen spis i mitten delar på ett trevligt sätt av mellan de två sovrummen på gavlarna. Det ena av de mindre rummen har inretts till en ateljé där Calle får fritt utlopp för sin kreativitet att både skulptera och måla.

Att påbörja ett sådant här projekt är kanske inte så långt bort i tanken om man som Calle har arbetat med att bygga scenarier om än i en annan miljö.

- Jag har arbetat i tjugo år som skådespelare, regissör och pedagog men tröttnade på mer eller mindre obetalda arbeten och bestämde mig för att prova något helt annat, berättar Calle. Jag vidareutbildade mig till samtalsterapeut och arbetade under några år som konsult på olika företag med presentationsteknik och rollspelskommunikation. Via det här huset har jag dock närmat mig teatern igen.

 - Jag känner igen processen med huset från tiden på teatern fortsätter Calle; först visionen, sen planeringen och därefter byggstart eller repetitionsstart. Hela processen fortgår sen med att lägga scenarier, göra ändringar, kill your darlings, oroa sig för ekonomin, få utflippade idéer klockan 05.00 på morgonen, följa den dramaturgiska kurvan, öppna repetitioner med publik, ändringar, stress, konflikt, konfliktlösning, kompromisser, publikgenomdrag, genrep och så slutligen premiär eller i vårt fall äntligen ett färdigt hus!


Av: Carola Sahlén Foto: Pernilla Wästberg 






måndag 3 februari 2014

Hemma-Hos-Någon:

Jag och en duktig fotograf vid namn Pernilla Wästberg, 
gjorde för länge sedan ett fantastiskt hemma-hos-reportage 
som vi aldrig sålde av olika anledningar. 

Så satt jag och gick igenom gamla bilder. 
Och så hittade jag det. Jag har massor med 
bilder från just det jobbet. 

De som genomförde projektet med den helt makalösa gården de läser min blogg. 
De kommer känna igen sig. Om ni vill så lägger jag ut alla bilderna här. 
Ja, jag måste såklart kolla med Pernilla. Men det är upp till er som 
äger/ägde gården om ni kanske inte vill "hängas ut" här. 

Nu lägger jag bara ut en liten, liten förhandstitt. 
För som sagt, hemmet är fantastiskt och bilderna 
är trolska, vackra och helt hänförande. 

Och om jag får tillåtelse så lägger jag gärna upp allt till er. 
Så ni också får njuta av detta vackra!


Det är ju nu man bara måste skriva om den sakrala (kyrkliga) känslan i rummet!


Vem kommer på att det ju såklart är dubbelt så snyggt med dubbla trappor!

Faktiskt mina bestick, och mina kristallglas.

Här vill man ju gärna tillbringa en trevlig 
kväll i glada vänners lag. Eller hur?