ReklamFoto - Inget Kontor:

Jag har hyrt ut huset för reklamfotografering 
under några dagar. Det blir lite rörigt överallt då. 
Det är ett inredningsföretag som fotar sin kommande produktkatalog.

Jag kan inte vara hemma på kontoret, så jag fixar 
snabbt ihop ett ambulerande kontor...tar det under 
armen...och åker till Olof Viktors såklart! 

Så idag kommer jag sitta där 
tills de kastar ut mig...eller nåt!

...Är du trevlig?
...Kan du roa mig?
...Har du vägarna förbi OV?

...Kom då och håll mig sällskap!

Det fotograferas i flera dagar...

...och då blir det lite...

...upp och ner...

...i hela huset. Men vad gör väl det!

Välj Själv:

Och...

...så...

...var...

...det...

...dags...

...igen. Alla bilder ägs av:

Skeppsholmen Sotheby´s

International Realty

Med tanke på alla som läser den här bloggen

och med tanke på alla som har synpunkter och

åsikter om det liv vi lever, så har jag lite olika alternativ till er.

Eftersom ryktet går om flytt och försäljning och alla

frågor om hur och varför som följer i de spåren, så har jag

snickrat ihop lite olika svar på alla era frågor här.

De här svaren är till er som tar er för pannan,

suckar, förfasas, ojar er och säger:

- Men Herregud ska de nu flytta igen!

Och så säger ni i nästa mening:

- Stackars barn, ska de nu ryckas upp igen. Och ska de där tattarna aldrig slå sig till ro, och vad är de för fel på vissa människor som flaxar runt i tillvaron som om de hade en blåslampa i röven för jämnan.

Det här blogginlägget är till er.

Alldeles speciellt till er är det.

Alla spekulationer som jag bara inte pallar med.

Så då tänkte jag såhär:

Välj vilken version du vill. Det är ju skitbra.

Så kan ni fortsätta, prata, fundera och undra.

För vet ni vad?

Ibland orkar man bara inte med alla frågor.

Ibland har man bara fullt upp med att leva.

Så för de av er som är lite skvallerbyttabingbångiga av er,

har jag då gjort några alternativ som ni kan välja på.

Så kan ni ta den version ni gillar bäst. Bra va!

Alternativ: 1

Vi ska skilja oss.

Alternativ: 2

Vi vantrivs i Ystad.

Alternativ: 3

En dotter blir svårt mobbad.

Alternativ: 4

Det här är en del av mitt jobb. Renovera, sälja, tjäna fett med deg.

Alternativ: 5

Barnen vill in till Malmö.

Alternativ: 6

Vi ser det som en ren investering och ett sätt att tjäna en miljon eller två eller kanske fler på bara ett endaste år. Det är ju inte pengar man pissar på det inte.

Jaha. Och vilket alternativ gillade du? Vad väljer du?

Eller kanske är det som så att det är flera av dessa som stämmer in.

Kanske, kanske handlar det om både pengar, trivsel, mobbning och logistik.

Sånt kan man ju inte så noga veta. Eller hur?

Ni som nu inte vet, och ni som

nu inte sitter inne med facit.

Ring nu inte och fråga, mejla nu inte och undra, skriv nu inte ett personligt meddelande på facebook för att få ett svar. För det fullkomligt rasar in nyfikna förfrågningar om hur och varför. En del kanske är uppriktigt bekymrade och undrar om det har hänt något allvarligt.  Och det är ju jättegulligt av er.

Men vet ni vad, de allra flesta är nog bara nyfikna.

Och vet ni vad mer, det kanske inte går att skriva om.

Och vet ni vad ännu mer:

- Kanske gör det ont denna gång.

- Kanske vill jag inte alls sälja ett hus fullt med kärlek.

- Kanske skaver det ända in i själen på mig.

- Kanske skulle jag önska att det fanns en annan lösning.

- Kanske är pengar inte meningen med livet (om nu någon trodde det).

Jag avslöjar och berättar saker här som antagligen får er att ramla baklänges i stolen.

Och kanske måste ni ta er för pannan i pur förvåning och kanske måste ni svimma

en liten stund över det ni får veta här. Och det är ju ok. Men ibland, och bara ibland

är mitt liv och mina göromål alldeles FÖR privata. Vissa saker vill, och kan man inte

prata om.

Varför?

För att det inte går helt enkelt. Hej hopp på er!

Ps.

Och du tänk på det där med:

”Tro inte allt du hör.

Säg inte allt du vet”.

Ni som nu håller på att dö av nyfikenhet och som jag vet 

kommer googla ni får gratishjälp här, så slipper ni leta:

Skeppsholmen Sotheby´s

International Realty

www.skeppsholmen.se/sv/object/index/apgrand-12-342977/

Att Lyssna På P1:

 

 

 

En bättre människa ska jag bli...just you wait...

Ni vet ju att jag har kontakt med en ”stor Elefant”.

Det vet ju han också. Han kan ju liksom inte undgå

att märka att jag ”ligger på honom” so to speak.

Men i alla fall, han måste väl se något slags uns av intelligens i mig ändå.

Annars skulle han väl ha bett mig fara och flyga för länge sedan. Och du

Elefanten, jag tror mig veta att du läser de här raderna. Och jag är glad att

du och jag har fått den här kontakten. Jag gillar dig. Jag tror dessutom att

du kanske gillar mig lite också. Att du gillar att jag är lite vild och galen.

Elefanten tycker att jag är begåvad. Att jag skriver bra.

Att jag skriver med hjärteblod och andra fina ord som jag får.

Han har också lyckats tuta i mig att jag ska bli en bättre människa eller vad man nu ska kalla det för, eller kanske en mer kulturell person i alla fall. Han tycker på fullt allvar att jag ska sluta lyssna på skitradio och istället sätta på P1. 

Jamen, vet du Elefanten, jag FÖRSÖKER ska du veta!

Jag HAR börjat sätta på den där helt nya kanalen. 

Jag gör det när jag dundrar igång min lilla Porsche. 

MEN! 

Det är något med den upphetsande känslan av snabba bilar, 

den smäckra svarta plåten som blänker i solen, min stjärt som 

sensuellt gnider sig mot det mjuka lädret och P1 som INTE passar ihop!

Jamen, förlåt mig, men jag får inte ihop det i mitt huvud.

Jag VILL lyssna på lättvindigt skit på hög volym när jag kör bil, 

såsom Mix Megapol, Guldkanalen eller möjligtvis Retro.

Men aldrig får jag liksom lust att dundra igång bilen, höra hur motorn 

tickar igång, kanske cabba ner och låta vinden ta fatt i mitt hår, fälla 

ner de mörka solbrillorna och sen sätta på P1!

Det går inte! Dessa saker är inte i paritet med varandra. Det bara ÄR så!

Men du, jag lyssnar på din kanal hemma ibland. 

Jag håller på att vänja mig, mina öron är på gång. 

Jag är inte helt förtappad, så du, det finns hopp för 

en sådan här sköka som mig också. Jag måste bara få vänja mig lite.

Don´t give up on me!

Må Fan Ta Mig:

Ja, jag vet! Jag är till och med så pervers att jag för någon slags 

sjuk statistik över hur många tangentnedslag jag klämmer ur mig 

varje dag. Vilken normal människa håller på med sånt överhuvudtaget?!

Så här är det:

En skapligt normal bok innehåller 

någonstans mellan 200 000 – 800 000 tangentnedslag. 

Om den har uppåt 800 000 nedslag så är det 

en tegelsten (en tungläst jävel med andra ord!).

På bara några ynka dagar har jag 

nu skrivit 88 000 tangentnedslag! 

Ja, jag vet! Det bara brinner i huvudet på mig! Det måste ut. Nu och på en gång. 

Som om jag inte har nog med huvudbry med det förra. Det som är…ja, det kan 

jag ju inte skriva om. Men ja, jag skulle ju för fasiken kunna lugna ner mig innan 

jag fullkomligt kastar mig ner med huvudet i spyhinken och kräker ur mig ett nytt. 

Men tror ni att jag gör det? 

Nä, just det! Och fattar ni hur 

ont det gör att spy ur sig detta nya.

Som om jag hade ett öppet sår rakt in i magen. 

Det är varigt och blodigt. Där ska min hand in 

och gräva och peta i allt det onda. Ibland kommer 

jag åt något inre organ med mina fingrar och det 

gör så in i helvete ont så jag tänker att det på allvar 

hade gjort mindre ont om det där hålet i magen faktiskt 

hade funnits där på riktigt, och om jag faktiskt kunde ha 

stoppat in min hand där och petat där istället för på det 

här onda som jag nästan inte ens orkar tänka på. 

Och så är det precis det jag gör. Petar och gräver i det här onda. 

Jag tänker på det onda hela tiden. Jag somnar med det och jag 

vaknar med det. Vi äter frukost ihop och vi duschar tillsammans. 

Fy fan, det är som att umgås med sin värsta fiende dygnet runt!

Det lever med mig nu, dag som natt. 

Precis som det förra gjorde, och då när jag äntligen hade slagit ner det sista 

tangentnedslaget på det förra och kände att jag kanske kunde luta mig tillbaka 

och tänka att nu är det över. Och vara lite nöjd med det jag åstadkommit. 

Det är jag aldrig. 

Jag är fan ta mig aldrig nöjd 

med något som jag åstadkommer. 

Ständigt denna undran: 

Duger det…? 

Duger jag…? 

Varför skulle någon vilja…? 

Men inte kan väl jag…?

Det är så jävla jobbigt så om det fanns någon annan 

väg att gå så hade jag slirat in på den utan att blinka.

Det är inte det här som jag vill. Jag vill inte skriva något mer sånt här. 

Det bara kommer. Det bara brinner i huvudet och det måste ut. 

Fingrarna lever ett eget liv och de dansar ner med nästan 2 000 tangentnedslag i minuten – och det är ju en vansinnig takt att skriva i, och hårt slår jag ner på tangentbordet också. 

Arg är jag, och jävligt ledsen och fan och jävlar står det i var och varannan mening. 

Och inget tar jag bort nu i första skedet. Det får komma sen. När jag är färdig med 

allt mitt kräkande. Då måste jag lugna ner mig. Gå tillbaka i texten och stryka alla fan 

och alla jävlar i meningarna. För sånt kan man inte ha med, men det måste med nu 

när jag skriver för jag är ju så jävla upprörd och det går inte att skriva om jag ska hålla 

på och censurera mig, för då stannar hela processen upp.

Och när jag går därifrån för dagen så är jag helt slut. Som om jag sprungit något jävla maraton. Eller avverkat milen på under timmen. Det har jag förövrigt bara gjort några få gånger. Det är faktiskt en bedrift att springa milen på under timmen. Och det klarar jag av. Så snabbare än så tänker jag inte försöka. Men just det hör ju inte hit överhuvudtaget. Glöm att du läste det. Dessutom var det ett tag sedan jag gjorde en mil.

Jag blir bara så jädra trött på den där personen som är jag. 

Hon som aldrig vet vad ordet lagom är. 

Jag ska skriva en jävla lapp åt henne. 

Den ska jag sätta upp på hennes kylskåp. 

Och där ska det stå:

”Lugna ner dig. För annars må tusen flatlöss 

hemsöka ditt sköte, din vilda galning”. 

Typ.

Jag Kan Inte Mer:

Jag tror att jag måste lägga

den här bloggen på is en tid.

Och om jag kunde berätta så skulle jag göra det.

Men jag är en jävel på att inte berätta det som inte får berättas.

Och ni som känner mig, ni vet ju att jag är att lita på. Så jag håller

tand för tunga. I alla väder.

För även om jag verkar både vild och galen här på bloggen – och det är jag ju också privat ibland, så har jag en helt annan sida också. En som är både djup, seriös och djupt mänsklig. En som inte backar när livet är i otakt, eller när det skakar till i själen. En som faktiskt driver företag, skriver på heavy stuff och som kan tänka fast hon är blond.

Ni som hänger med här varje dag ni känner kanske mig lite, lite vid det här laget.

Och jag ….eller mitt liv ….eller ja, jag vet inte hur jag ska säga det här UTAN att säga det här.

Men jag måste nog lägga det här bloggeriet på is ändå.

Utan vidare förklaringar till er.

Jag är ledsen om jag gör er lite besvikna.

Men vi ses igen, fast jag kan inte säga exakt när bara.

Jag för ofta höra att många av er ”börjar dagen” med

att läsa mitt blogginlägg för dagen. Och jag blir väldigt

glad och tacksam för det. Och lite rörd också. När ni faktiskt

kommer fram till mig på stan, vilt främmande människor och

berättar att ni följer mig varje dag här. Jag vet att ni kommer bli

lite ledsna på mig nu. Men jag kommer tillbaka om en tid.

Jag lovar er det!

Sen om den tiden blir kort eller

om den tiden blir lång, det vet jag inte.

Det är ju också såhär att jag ”utnyttjat” er lite. Förlåt mig för det.

Jag har försökt känna av marknaden och hur många läsare jag har per dag.

Jag har gjort det av en enda anledning:

Den här bloggen skulle vara min väg ut för att kunna släppa bokmanus. Och då har ni varit den ”testen” jag behövde för att se om någon ville läsa mina bokstäver. Och det har ni velat! Jag har fått privata mejl från vuxna män som skriver att jag fått dem att fälla en tår. Jag har fått telefonsamtal om känslostormar som rivits upp av mina ord. Jag har fått skratt och ryggdunkningar i massor av alla tokerier ni har fått läsa om som jag har gått igenom.

Men jag har ALDRIG hängt ut någon (hoppas jag), eller gjort min blogg till någon slags personlig vendetta mot gamla antagonister.

Jag ville helt enkelt bara ha bloggen som en dörröppnare in i förlagsvärlden. Jag vill väldigt gärna kunna skriva på heltid. Och ok, jag kan sitta och skriva på heltid nu rent ekonomiskt. MEN jag vill bli utgiven också. Inte bara som nu, då jag skriver och skriver, ibland tiotusentals tangentnedslag på sena nätter till ingen nytta. Jag vill NÅ UT!

Ge ut mig!

Jag är bra!

Ta mig!

Allt sånt vill jag ropa ut till hela den där tunga förlags- och bokvärlden. Men det fungerar inte så. Jag vet det. Man måste ha tålamod, energi och en obotlig tro på sig själv. Och jag har de två sista, men det där TÅLAMODET. Jag vet inte ens vad det är. Vad betyder det ordet?

Så om det går som jag hoppas så kanske det blir något av mina drömmar. Och om det inte går som jag hoppas så kommer jag antagligen ligga i fosterställning under täcket och yla en tid. Men jag kommer ju resa mig igen. För vad är alternativet? Att INTE resa sig igen?

Men just nu är som sagt delar av livet i lite otakt. Och…ja, jag hade

önskat mig mer av det där ordet som jag inte vet vad det betyder.

Men vi ses om en tid igen. 

När livet slutar gunga. 

Då skriver jag till er igen.

...och till dess, ha det så fint!

Kram Carola