Magen till fräckhet:

Någon har frågat mig om hur 

jag vågar hoppa på allt möjligt. 

Men det är ju just det. 

 

Om man tänker för mycket på allt man kanske inte behärskar 

eller som någon annan nog säkert gör bättre än jag gör, så 

kommer man ju aldrig någonstans här i världen.

Om man nu vill komma någonstans här i världen vill säga. 

Kanske är man nöjd med att plöja på i samma spår. Och 

det är ju ok det också för dem som gillar det. 

En sådan person är nu inte jag.

Jag tänker att:

So what, jag kanske är en bluff som inte kan skriva 

om jag nu trodde det. Och kanske är jag en bluff som 

inte kan inreda till privatperson heller om jag nu trodde 

det också. Och att försöka lära mig att fotografera, hur 

kan jag bara tro att jag kan det också. 

Bah! Vem tror jag att jag är liksom.

Jag är ju bara en stor bluff hela jag.

Men det är ju alla människor i så fall, tänker jag.

Jag har pratat med fint folk som har kommit högt 

upp i vår hierarkiska värld.

Vid ett flertal tillfällen har dessa personer 

yppat att de också känner sig som en bluff.

De tänker tydligen också – jag är en bluff och 

snart kommer de på mig. Då snackar jag både 

företagare, chefer, mäklare, fotografer, journalister, a

dvokater och annat lite löst folk.

Jag brukar försöka tänka när jag funderar på de där 

andra som sprätter runt och är överpretientiösa och 

tycker att de är liite mer och liite bättre än alla andra. 

Att jösses människa du fiser och pillar dig i näsan precis 

som alla andra. Så kom inte och snacka en massa med 

mig om hur mycket bättre du är än någon annan. 

Just den pretentiösa stackaren har ju bara gått på myten 

om sig själv. Och på kuppen blivit både avtändande, osexig 

och helt ointressant.