Ordbajseri Is Da Shit:

 

En sekvens ur boken: ”Är det inte trots allt så att rättighetsetikern 

i långa loppet tror att individens autonomi är det enda som ger 

godtagbara konsekvenser?....

”….Och hamnar därmed ohjälpligt i konsekvensetik, 

en form av regelutilitarism?” 

Ja, inte vet jag. Men man kanske helt enkelt inte VILL bli läst 

när man väljer att använda ett språk som exkluderar en stor 

del läsare. Hur många har koll på vad en utilitarist är liksom?

Igår köpte jag Augustprisvinnarens bok.

Jo, för jag är ju en väldigt fiin

och en väldigt kulturell människa.

Visste ni inte det?!

Nähä. Det visste ni inte.

Men nu vet ni.

Så gick jag in på fina Akademibokhandeln i Malmö och köpte det allra sista exemplaret av boken. Jag kände mig som en väldigt viktig person som köper väldigt fiina och väldigt kulturella böcker som många litteraturkritiker och andra förståsigpåare har höjt till skyarna. Nu skulle minsann jag också få lite högkultur inbankat i min arma skalle.

Jag fick fråga efter boken för jag hittade den inte på de vanliga hyllorna. Den var ju såklart nästan helt slut. Så dumt av mig. Att komma så sent som 24 timmar efter att priset redan delats ut. De som är nominerade blir ju också sålda innan det avgörs. För att de nästan är på gång att vinna något pris. Att jag inte någonsin kan fatta såna enkla saker.

Jaja. Nu hade jag ju tur som en tokig.

Jag fick ett undanlagt ex som inte hade hämtats ut. Det sista då. Det är ju en eftertraktad bok. Av en Augustprisvinnare liksom. Så böjer expediten sig fram och tar fram den hett efterlängtade boken från sin lite gömda plats. Så lägger han fram den på disken åt mig. Jag stirrar helt stumt ner på det som ligger där. Jag blir helt paff. Vänta lite här nu! Det måste ha blivit något fel här lilla expeditmannen, tänker jag. Den där lilla, lilla klena tingesten är inte vad jag frågade efter.

-         Jag skulle ju ha Augustprisvinnaren, säger jag med ynklig röst.

-         Ja, men det är den här, säger expeditmannen vänligt.

-         Jaha, men borde den inte vara mer… tjockare? Mer som en riktig B-O-K? Jag fortsätter med en dåres envishet visa upp min dumhet i all sin glans. Jag kan liksom inte hejda mig. Jag är mäkta förvånad och mäkta besviken. Jag tänkte att fiina nominerade och till och med Augustprisvinnarböcker ska vara som mastodonter. Det ska vara praktfulla och pompösa V-E-R-K. Det här är ju mer ett häfte eller något slags mellanting mellan riktig bok och tjockare häfte. Det säger jag högt till mannen.

-         Jo, jag håller med dig, säger mannen, man blir lite förvånad.

-         Jaha, säger jag snopet.

Jaja, hursomhelst så hivar jag väl upp de 269 riksdalerna som den dyrbara och tunna pappershögen kostar.

Så är jag ju ändå så nyfiken på hur bra det här förstås måste vara. En Augustprisvinnare liksom. Varje mening måste ju vibrera av … av … ja inte vet jag. Men av häpnadsväckande och makalöst ihopsatta bokstäver och meningar. Åh, det ska bli så spännande. Jag är nästan lite prillig i brallan. Ja, jag vet vad du tänker. Är hon inte riktigt klok? Gå igång på ett torrt bokskrälle. Ja, jag vet. Jag är besatt av det här med ord och bokstäver. Jag älskar det. Det är som en drog. Att ta del av hur andra hanterar ord är för mig som att tjuvkika på någon som är naken. Fattar du hur jag menar? Sånt som du kanske blir prillig i brallan av.

Så går jag ut på en bänk efter att jag har haft ett möte. Jag är nästan lite darrig av förväntan över det här stora. Såklart är den extra fantastisk och att den är tunn har ju såklart ingen betydelse och storleken har ju såklart ingen betydelse heller. Gud så dum jag är. Nu ska jag läsa den helt förutsättningslöst och jag ska inte vara kritisk. Jag ska bara njuta. Som den fiina kulturmänniska jag nu är. En som köper Augustprisvinnare och allt.

Och det är någonstans efter sidan 50 som det händer. Jag tänker – och kanske är jag bara bitter och besviken för att det inte går så bra med mitt eget manus. Säkert är det så. Men jag kan inte låta bli att tänka lite snopet:

Jaha. Var det inte bättre än såhär?

En liten ynklig bok, som knappt är en bok och som har fått pris och som är både utsåld och slutsåld överallt. Jag antar att jag är på tok för okulturell för att begripa bättre. Att det är på grund av min egen dumhet som jag inte fattar storheten. Men det gör jag verkligen inte.

269 spänn till ingen nytta.

Så kommer det lite smygandes. Jag kan inte hjälpa det. Bitterheten. Varför i hela helvete kan hennes bok få ett fint Augustpris när min inte ens kan bli ANTAGEN?

Jag antar att jag har missat något i den fiina bok- och förlagsvärlden. Att det är något som jag inte kan se. Att det såklart är därför mitt manus ratas. Jag fattar bara inte VAD det är jag missar.

Ps.

Orkar du höra en förklaring?

Utilitarism (ja, alltså nu råkar jag veta vad det är, för jag har pluggat filosofi, men det har ju inte alla) men skit samma, en utilitarist är kan man säga en person eller mer en slags teori som säger att det rätta agerandet är det som maximerar nyttan. Det vill säga: maximera utfallet av lycka och minimera utfallet av lidande.

Så, nu när du också vet vad en utilitarist är så kan man ju säga att vem är INTE en utilitarist? Vill inte ALLA ha maximal utdelning till minimal insats? Så skulle man ju kunna skriva om man ville göra det lite enklare för sina läsare. Då hade många fler kunnat ta till sig boken. Man behöver ju inte drämma till med svåra ord som man ganska säkert vet att inte alla hänger med på. Bara för att göra sig märkvärdig. Kanske har författaren ett stort behov av just det. Tänker jag.

Eller kanske är jag bara jävligt bitter över mina 

egna tillkortakommanden. Utilitarist my ass, liksom.

Facebook-Äckel-Lycka:

Ni vet hur det är på Facebook.

Där är alla lyckliga nästan jämt.

Och jävlars vad det bakas där.

Och jävlars vad det plockas svamp där.

Och jävlars vad det är lyckliga förhållanden där.

Och jävlars vad…ja men ni fattar.

Varför håller folk på så?

Varför ska allt vara så fint och så snällt. JÄMT.

Och man älskar varandra till höger och vänster där på Facebook.

Det skickas cyberkramar och det skickas cyberhjärtan hit och dit.

Jag kan inte göra cyberhjärtan och kanske är jag bara bitter och 

avundsjuk på dem som kan. Fast kom inte och försök lär mig sånt 

trams. Jag hatar cyberhjärtan.

Men allt är väldigt fint där. 

Och bra. 

Och lyckligt. 

Och happy. 

Och man är såklart en underbart lyckad individ också.

För att man ju är en så jädra snäll människa.

För att man ju är en så jädra fin människa.

För att man ju älskar allt och alla och vill allt och alla väl.

Och det är ju bra. Att man tänker så, menar jag. 

Om man nu verkligen tänker så. Och inte gör all 

den här teatern för att måla upp en bild av en 

verklighet som sällan finns.

Men nu ska jag tala om en sanning för dig som älskar allt och alla.

Och för dig som ALLTID har superhappyhappy statusuppdateringar:

– Du är så jäkla taskig mot dina vänner!!

– Lägg ner den här teatern du håller på med!!

Det är inte snällt att måla upp en totalt sprickfri fasad för sina vänner.

Det är inte snällt att låta påskina att ni har det fantastiskt i er familj jämt.

Det är inte snällt att bara och alltid lägga ut de mest fantastiska bilder

(gärna i motljus) på allt du gör, där du själv alltid ser perfekt ut också.

Ta och tagga ner.

Var SNÄLL mot dina vänner på RIKTIGT istället.

Lägg ut den bistra sanningen. Om du vill berätta och

dela med dig av ditt liv till dina vänner så är ju det bra.

Men var då för Guds skull ärlig!

Låt dina vänner som du skickar så mycket kramar 

(eller kanske skickar du till och med Kramizar) och 

hjärtan till dina vänner, låt dem få andas ut.

Låt dem få tänka att: 

- Åh Herregud, vad skönt det är inte bara 

jag som har ett miserabelt liv emellanåt.

DET är riktig kärlek till sina vänner och

DET är riktig omtanke om sina vänner.

Tycker jag.

Så sänk garden.

Så sluta putsa på fasaden.

Så slappna av lite.

Att Våga Släppa Taget:

Vi höll varandra i händerna och hoppade!

Vi gjorde det tillsammans! Jag älskar min familj.

Om man är modig nog att våga släppa allt. Som vi gjorde.

Vi sålde vårt förra hem. Det vet ni säkert redan.

Vi sålde det tillsammans med alla våra minnen.

Vi sålde precis alla våra saker som fanns i hela huset.

Den fina tavlan som våra vänner gjort till oss. Alla plantorna som jag grävde ner i trädgårdslandet. Alla våra möbler. Alla våra tallrikar som vi dukat med till alla fester och till alla måndagsmiddagar. Alla mina blommor och de fina krukorna som jag ropat in på auktion. De sköna gamla träfåtöljerna med sniderier i ryggarna. Den charmiga stora skänken från järnaffären i min gamla hemstad. Allt fick stanna kvar.

Om man vågar göra en sådan sak.

Om man vågar släppa relingen som vi gjorde med våra barn.

Vi höll varandra hårt i händerna alla fem.

Så tog vi sats. Och så hoppade vi tillsammans.
Då är man modig. Då är man galen. Då är man orädd.

Jag kommer aldrig mer vara rädd. Jag känner mig fri.

Jag bryr mig inte om saker. Det är bara saker. Jag är modig.

Vi är fem stycken modiga tillsammans.

Jag älskar mina flickor. Jag älskar min man.

Tillsammans kan vi göra vad som helst!

Vi är nästan helt oslagbara!

Inredning Till Er:

Några bilder från vårt sovrum! Att alltid hålla en enhetlig färgskala kan...

...låta trist. Men det skapar en harmonisk känsla och en skön hotellfeeling. Me like sånt!

Ska du satsa på något i inredning, så lägg pengar
på många och dyra kuddar. Det kan rädda mycket!

Lite smådetaljer i samma färgskala är också...

...ett enkelt sätt att hålla ihop en inredning.

Din Äckliga Tjockis:

När jag var liten fanns det någon i min

närhet som påpekade att jag var äckeltjock. 

Det missades aldrig ett tillfälle att 

klämma till den lilla feta mesproppen.

 

Jag var en FetStina. 

En ÄckelUnge. Jag borde ju inte 

ens få äta så äcklig som jag var.

Det lustiga med det – eller det är ju inte lustigt alls, det är tragiskt och hemskt. 

Men det jag skulle komma till var att alla orden sitter kvar! Jag är än idag, om 

inte besatt så i alla fall osunt intresserad av vad vågen visar. Alltid.

Jag tänker mycket på det här. Jag smeker på Astrid och säger till henne hur fin hon är. 

Hur söt liten mage hon har. Hur underbar hon är. Som för att försöka ändra på historien. 

Ni vet, hur barn som växer upp med alkoholister inte sällan själva väljer en alkoholist till partner. För att få till ett annat slut på sin egen historia. Det är lite vanlig psykologi.

Men ändå. Det här med hur tjock och äcklig jag var.

Alla tjockisorden sitter kvar. Jag vet ju med sunda förnuftet 

att jag inte är tjock. Och jag har aldrig varit speciellt tjock heller. 

Jag var bara en helt vanlig unge när jag var liten. 

Varken tjock eller smal. Jag såg ut som vilken unge som helst.

Det var bara under något år när jag var liten som jag hade lite för mycket 

av mig själv runt midjan. Sådär så att mamma fick sy om alla mina byxor och 

lägga till tyg i sidorna för att min mage skulle få plats. Och kanske var jag lite 

rundare än vad ungar brukade vara på 70-talet. Men när jag ser bilder på den 

lilla tjejen idag, när jag bläddrar i fotoalbum så ser hon helt vanlig ut. Knappen 

är uppknäppt i mina jeans på något gammalt foto. Och jag minns att det skar in 

i det mjuka i magen.

Så tänker jag på alla dem som blir mobbade i skolan. 

Från tidig ålder får de höra att det är något fel på dem. 

Någon löjlig ”defekt” som att man har tandställning, eller 

fult hår eller sneda tänder eller vilken löjlig skitsak som helst. 

Så tänker jag på att jag som inte blev mobbad eller så, men 

ändå sitter det en liten äcklig tjockis kvar långt därinne hos mig, 

som fortfarande efter alla dessa år inte helt har kommit över alla orden. 

Hur ska det då inte vara för dem som har det såhär varje dag. 

Kanske år efter år. Kanske går de sönder för alltid.

KonsekvensPedagogik:

Vilken respons på gårdagens inlägg!
Besöksräknaren slog alla rekord igår.  

Många har hört av sig till mig på olika sätt. 
I mejl, personliga meddelanden, telefonsamtal 
och på annat sätt. Det här berör uppenbarligen!

Jag var rädd för att ni skulle vara 

upprörda för att jag skrev om det förbjudna: 

Att man blir jävligt trött på sina ohängda ungar. 

Men vet ni vad?:

Alla, alla, alla säger samma sak.

Våra ungar har tagit över våra liv. 

Och nu är det NOG!

De flesta knyter handen i byxfickan och tror att det bara är dem själva 

som har det såhär. Att jag är modig. Att jag satte ord på deras egna tankar. 

Jag fick en del alldeles extra bra tips som jag delar med mig av här. 

Jag vill att ni ska läsa en mejlkonversation jag 

hade sent igår kväll med en mycket god vän till mig.

Jag har tagit mig friheten att ändra lite i texten så att du

som skrev inte ska bli igenkänd. Men det här är konkreta 

råd från en mycket klok kvinna. Jag kan lova er att hemma 

hos oss är det nya regler. Jävligt nya regler. Jag ska skaffa 

mig hård hud och extra bra öronproppar. För det kommer bli 

protester. Men gissa om jag är redo för en rejäl fight.
Det här är konversationen. Min förhoppning är att fler tar dessa ord till sig.

Brevskrivaren: 
Hej! 
Jag tycker du ska ta tillbaka kontrollen som vuxen. De är barn och du är vuxen. De behöver lära sig att det är ni vuxna som ordnar tak över huvudet åt dem och ger dem alla fördelar de faktiskt har. En vuxen får jobba rätt hårt för att få sin lön varje månad! Jag skulle omgående dra in barnbidrag, bankkort, fickpengar mm. Resor till Malmö är ingen mänsklig rättighet även om föräldrarna har flyttat!            
När de sen förstått budskapet, låt dem då böla och gapa och skrika. Men ekonomiskt bidrag och att köpa kläder och smink mm, det är det slut på tills du ser ett ändrat beteende. Den dagen de visar respekt och hänsyn mot dig och resten av familjen, kan reglerna se annorlunda ut.  
Jag lovar dig att ekonomin gör underverk att dra in. Börjar de då med hot om att dra, så säg bara:

- Varsågod,  jag ringer polisen så kör de hem dig igen, eller de kör dig till ett fosterhem om du tror det är roligare! Ta kommandot Carola! Du gör dem ingen tjänst genom att du bölar och blir svag! Ta i med hårdhandskarna genom ekonomin till att börja med!

Carola:

Jag är så slut så jag gråter lite när jag läser dina ord. Allt är så självklart när jag ser vad du tycker. Jag skulle önska att jag fick en sådan här verbal spark i baken oftare. Tack! Tomas och jag har läst det bägge två.

Vi har till och med kollat in olika internatskolor som alternativ. Lundsberg med deras metoder skulle vara bra. Har även kollat Grenna Riksinternat. Vi är sugna. Men du, verkligen TACK för dina ord! Jag tar gärna en sådan här verbal spark i baken med jämna mellanrum! När man är så slutkörd är det svårt att se allt klart.

TACK TACK TACK.

Brevskrivaren:

Ja jag hoppas du inte tar illa upp, för det är bara av välvilja och för att du ska må bra! Ens älskade ungar måste lära sig "veta hut" ibland! Och tro mig, det som svider mest är pengar. Så dra i handbromsen, du bestämmer reglerna så länge de förväntar sig att bo kvar hemma.

Carola:

Skulle ALDRIG ta illa upp. Du säger sanningen. Det du skrev är så självklart. Vi har bara varit blinda. Men nu!

Brevskrivaren:

Ja jag tror det är bra för alla parter (alla klarar inte ärlighet, men det är en stor mognad att klara det).

Konsekvenspedagogik funkar på de flesta. Det är tydligt, det gäller bara att ni inte ger er när ni bestämt något, då kommer ni snart att vara chef över era liv igen.

Jag Säger Upp Mig:

- Hur mycket ska man orka?

- Hur mycket är det meningen att man ska stå ut med?

- Är det bara jag som känner att tonårsbarn tar för stor plats i en familj?

När jag och Tomas träffades för många år sedan var jag en ung och väldigt naiv 23-åring. 

Vi var galet förälskade i varandra. Vi är fortfarande galet förälskade i varandra. Vi lyckades efter många sorger och bedrövelser få tre underbara flickor. Och ja, vi var lyckliga över våra fina barn. 

Men nu. 

Jag är så trött. 

Jag är så sliten. 

Jag är så urbota less på 

tonåringar som inte beter sig snällt.

Är det bara jag som blir så ledsen att jag gråter över deras beteende.

Är det bara jag som tänker desperata tankar.

Är det bara jag som känner att jag vill ut från det här. Att jag inte vill och orkar mer. Är det bara jag verkligen. Eller är det bara jag som vågar säga det som ni andra ibland tänker.

Jag är ganska sliten mentalt. Och ja, säkert har det att göra med att Tomas och jag har varit ensamma om att ta hand om våra barn i 15 år. Och då menar jag verkligen ensamma. Aldrig har vi fått spontan barnvakt. Aldrig någon som kommer och avlastar oss. Det har hänt (jag har dock slutat beklaga mig eftersom det inte får önskad effekt) det har hänt, att jag sagt något till någon som jag trodde stod mig nära. Att jag har sagt att jag är så sliten. Svaret?:

 – Men ni som har det så bra, och som har så gott ställt och allt!

Det handlar för Guds skull inte om pengar!!

Det handlar om allt annat än just pengar!!

Jag har slutat säga något. 

Något dog inuti mig av svaret jag fick.

Jag menar inte att klaga. Och jag älskar våra barn. Tro inget annat.

Det är ju vårt val, det är ju våra barn. Men att det kunde bli så här jobbigt.

Att mötas av sura blickar. Av snäsiga svar. Av ständiga påhopp om alla fel vi gör. Att väldigt, väldigt sällan få någon som helst uppskattning. Att bråka, skrika, gråta, argumentera och tjafsa om allt från busstider, till när man ska vara hemma, till skola, kompisar, hur man beter sig mot andra i en familj, hur man behandlar en 6-åring, hur man tar hänsyn och visar uppskattning.

Att inte få uppskattning när man kör 15 mil för att hämta tonåringar. När man hämtar från skolan för att det regnar. När man låter barnen ha det avgörande svaret om vart vi ska flytta. Och sen får man det slängt i ansiktet att det inte är deras fel att de kommer hem på tok försent eftersom alla kompisar bor i Malmö. Att Ystad suger. Att allt är fel, när det var de själva som fick vara med och besluta. Jag vill inte, och jag orkar inte vara nån slags mental spypåse längre. Jag har gjort så gott jag har kunnat. Och det har inte räckt till. Ingen kan göra mer än sitt bästa ändå.

Kanske är det vårt eget fel. Kanske har vi missat något i deras uppfostran. Vi missade kanske det här med hänsyn, vänlighet, omtänksamhet och snällhet. Snällhet är underskattat.

Hur man är snäll. Att vara snäll verkar inte vara så himla vanligt längre.

Jag vill inte mer.

Jag orkar inte mer.

Jag tänker ibland – och det har jag sagt till Tomas,

-         Du, vi skiljer oss. Så skaffar vi en lägenhet som vi kan växelbo i.

Så får vi bägge lite semester från bitchblickar, från elaka kommentarer, från ständiga bråk, från allt. Så kan vi träffas på sidan om du och jag. Som allt var när vi träffades. När vi var galna i varandra.

Jag har tänkt på det här.

Jag tänker att jag ska säga upp mig. Jag ska säga upp mig

som projektledare för det här omöjliga uppdraget.

Tjänsten som projektledare, piga, städerska, kassako, 

chaufför, kokerska och mental spottkopp är härmed ledig.

Vill du söka tjänsten?

Glömde jag säga att det är obetalt arbete.

Glömde jag säga att det är ideell verksamhet?

Glömde jag säga att du kommer få slita arslet av dig?

Vad Skulle Du Säga?:

Udda. Ängslig. Tyst. Inbunden.

Om du hade möjlighet 
att träffa dig själv som barn.
Vad skulle du säga till dig själv?

Om jag fick träffa en 9-årig Carola 
skulle jag sätta mig på huk framför henne. 

Jag skulle stryka 
henne ömt över kinden. 

Så skulle jag säga till henne:
- Det blir bättre.

No Blondes:

Jag har inga gråa hårstrån.

Jag har inga gråa hårstrån.

Här är min gulliga men 
tyvärr ack så färgblinde frisör!

Jag har inga gråa hårstrån.
Jag har inga gråa hårstrån.
Jag har inga gråa hårstrån.

Jag säger det som en affirmation.
(En affirmation är en fras som upprepas i tal och skrift 
i syfte att förbättra sin livssituation, för er som inte vet).

Jaja. I alla fall:
Jag var då hos min egen härliga frisör Rebecca på 
Budoir i Malmö igår. Hon är en liten ljuvlig pärla här i tillvaron.

Jag var där och tog bort en del av mitt ljusa hår. Ja, jag vet att jag är blond. 
Men jag vill inte vara fullt så blond som jag då tydligen är.
Hon brukar säga att jag är en av väldigt få blondiner som 
faktiskt är en riktig blondin.

Men jag vill då alltså inte vara fullt så blond som jag är. 
Så då går jag till Rebecca och så tonar hon ner det blonda. 
Och det var det jag gjorde igår.

Men jag tror kanske att jag måste sluta gå hos henne. 
Hon säger att jag har fått ett par gråa strån mitt i allt det blonda?!

Va!?
Man kan ju bara inte fortsätta gå hos en 
frisör som är uppenbart FÄRGBLIND!

Before And After:

Nu är grovarbetet färdigt i vår trädgård.
Nu är det bara att vänta till våren.
Nu vill vi ha vår. Alltså NUU vill vi ha vår!

Jag vill se hur allt som är planterat och löjligt litet nu, blir sen.
Jag vill se hur allt exploderar av en massa fina gröna växter.
Jag vill se när den skitfula poolen blir gömd bakom 
en rund vägg av härlig, täckande murgröna.

Jag har sagt till om enbart grönt i trädgården. Gärna vintergrönt.
Jag har sagt till om att OM det ska vara blommor ska de vara vita.
Jag har sagt till om att någon annan färg gillar jag INTE.

Storleken på gräsmattan?
Den är precis lagom!

Har du en stor gräsmatta?
Det har jag också haft. 

Men handen på hjärtat:
Hur ofta är man på hela? 
Ja, förutom när man klipper den jäkeln då.
Våga Vägra Stor Gräsmatta, säger jag!

Hur som helst. Du får ha hur stor gräsmatta du vill för mig, 
och du kan slita med den helvetesplätten en gång 
i veckan också, om du tycker det är kul. Jag gillar andra saker.

Det ska bli så kul att se hur det blir till våren nu!!!

Så här såg det ut förra veckan...

...och nu är det...

...snart klart...

...det var många plantor... (och nej, det var inte jag som gjorde det jobbet)

...som levererades för att komma ner i jorden...

...och när våren kommer...då kommer ALLT explodera.

Ser fram emot att plantera nytt i fina krukor...

...ställa ut lyktor, utemöbler och annat fint! Och äkta gammal gatsten är ljuvligt.

Köket Hemma Hos Oss:

Bulleri Bulleri Bock!
Hur många horn står opp?
- Inredning ni sa.
- Inredning det va.
Bulleri bulleri bock.

Har ni aldrig lekt den leken?
Med horn som står opp?
Det borde ni.

Man kan leka leken med små barn.
Dom tycker det är jätteroligt.
Man kan leka bockleken med stora farbröder också.
Dom tycker också det är jätteroligt.
 
Här kommer lite av det ni ville ha
i bloggen! Lite inredningsbilder från vårt kök.
Ha det fint idag!

Alla våra egenodlade valnötter står och väntar på julen.
Visst är de fina som prydnad också! Man borde kanske baka något. Eller inte.

Att använda hela köksväggen som konstgalleri
blir enkelt, roligt och är snabbt utbytbart. När den lille
konstnären kommer hem med nya fina verk.
Vi har satt upp allt från biljetter på museer,
fina kvitton och ja, allt som man gillar kan lätt tejpas upp.
Ta en SNYGG tejp! Så blir den fina väggen ännu finare!

Vi har kaklat alla väggar i köket.
Det är både praktiskt och ger lite
storkökskänsla i stilen.
Jag gillar mycket just den känslan av industrikök! 

Tänk på alla små fina ljuskällor som skapar just den där myskänslan
som man vill ha, nu när det börjar bli mörka kvällar.

Vanliga enkla blockljus som står i glaskrukor är både säkert och snyggt.
De fina keramikskålarna med silverkant kommer från SidSid i Ystad.

För Att Jag Måste:

Hej på er!

Har ni saknat mig lite?
Det har ni va?
Men det är ju inte MITT fel!
Jag har haft datahaveri här sen i fredags typ. 

Jävla skitTelia, eller ComHem eller Televerket (som inte ens finns längre) 
eller nån gammal parabol eller ja, inte fasiken vet jag vems fel det är att 
datorhelvetet inte fungerar! Men det är i alla fall inte MITT fel. 
Det är sällan något som är mitt fel. 
Väldigt sällan. Faktiskt aldrig.

Men jag har funderat på en sak. Det här med min blogg. 
Om jag nu bloggar en stund till så vill jag gärna veta lite 
mer vad ni vill ha. Jag ställde frågan för en tid sedan. Och 
fick svar som att det var bra med blandningen och att kör 
som du har gjort och sånt.

Men jag vill faktiskt veta mer exakt vad ni vill ha! 
Vill ni ha seriösa hur-tänkte-hon-nu-funderingar? 

Alltså jag ÄR ju inte fullt så galen och fullt så blond 
som jag ibland kanske framstår här. Vill jag tro.

Jag ÄR ju eller jag vill tro att jag faktiskt är skapligt vettig. 
Att jag faktiskt har skapligt sunda åsikter. 
Att min hjärna faktiskt är skapligt användbar.
Att jag faktiskt kan tänka.

Du kanske undrar VARFÖR 
jag bloggar överhuvudtaget?:

Jo, serru. Såhär:

Jag skriver ju på det här mastodontprojektet. Det vet ni säkert vid det här laget. Varje dag skriver jag på det. Det är känslomässigt tungt. Det är väldigt tungt. Det gör ont. Det gör väldigt ont. Det skaver och det sliter i min själ. 

Jag håller statistik (ja jag vet, aptrist!) på alla mina bokstäver i mitt manusprojekt. Jag vet därför att jag aldrig skriver under 3 000 st ord om dagen. Det är ändå ganska mycket. Det är heavy stuff jag skriver. Det är inte så mycket som är som min blogg. I bloggen är det mycket slang, trams, svordomar och ja, allmänt lättsmält rappakalja. För att jag behöver en motvikt mot det här andra. För att orka.

Men då kanske din följdfråga blir:
Men varför skriver du på det andra 
om det nu är så himla jobbigt för dig?
Bra fråga!

Svaret är:
För att jag måste.

Mustasch?!:

Ser du den? Ser du den? Ser du den?

Nä, just det! Jag HAR ju ingen!

Jag var på en njutningsfull 

ansiktsbehandling för en tid sedan. 

Ni vet en sån där extra bra där man får AHA-syra som 

fräter lite och snyggar till en extra i hyn. Det plockas 

ögonbryn så tårna krullar sig, och det kläms pormaskar 

så ögonen tåras. Ja, i alla fall.

Så säger den lilla 25-åriga 

snärtan med sin allra vänligaste röst:

-         Ska jag vaxa bort mustaschen åt dig?

-         VAFALLS!??

Mustasch??

Jag har väl aldrig hört på maken.

Jag har väl ingen mustasch.

Jag ska be att få tala om att jag har några ljusa

FJUN på överläppen! Som dessutom är en del

av min oemotståndliga CHARM!!

Så vaxar hon bort den i alla fall.

Den som jag inte hade.

Så fortsätter hon helt 

obekymrat att babbla vidare:

-         Du vet att man ofta får lite mustasch när man börjar bli lite äldre.

Nämen nu får hon väl ge sig!!

JAG!?

Lite ÄLDRE!?

Downsiza Ner Livet:

För er som roas av det så kommer...

...här en hel drös med bilder...

...på hur vi bodde förut. I det som var too mutch till hus.

Vem behöver ett barnrum på 30 kvm?

Vem behöver ett badrum på 22 kvm med rund dusch?

Vem behöver ett nedsänkt badkar i granit?

Vem behöver 100 meter i takhöjd?

Vem behöver lampor för 5000 kr stycket? Lyser dom bättre då eller?

Vem behöver inbyggda spotligts och en hängbro inomhus?

Vem behöver...Ok då. Det här BEHÖVER små söta flickor!

Vem behöver högblank granit så man får putsa arslet av sig?

Vem behöver ett sovrum stort som en kyrksal?

Downsiza.

Vet du vad det är?

Nähä.

Men du har säkert hört talas om det.

Men i alla fall.

Om du inte vet:

Det betyder att man storleksbyter ner sitt liv helt enkelt.

Alltså hela livet. Det har vi gjort. Vi bytte till en avsevärt mindre bostad.

Och livet blev avsevärt mycket bättre. Låter det konstigt? Nu bodde vi ju

skryt och äckelstort förut. Vilken vettig mänska sätter sig i över 500 kvm?

Nä, just det. Det gjorde vi. Ovettiga galenpannor som vi var.

Fattar ni att vi aldrig trivdes där!

Fattar ni att vi hade utgifter på i runda slängar

40 000 onödiga bagis varje fucking månad.

Och ingen trivdes! Så mycket pengar i onödan.

Vi bor stort nu också. Men från 500 till 300 är ändå 200 mindre, 

och det är ju mer än en normalstor villa. Som vi bor MINDRE. 

Om man jämför alltså. Så för oss ÄR det mindre.

Pengar, stora ytor, lyx och flärd hänger väldigt sällan ihop

med lycka, välmående och allmän må bra känsla. Det vet vi nu.

Att bo så stort. Ja, jag vet, det är ju så jäkla dumt så klockorna stannar.

Men vi hade fett med tur och vi gjorde en fet och fin affär på vår idioti ändå.

Men det jag skulle komma till var att nu är vi vuxna och kloka och

då har vi downsizat. Och jag mår bra av det. Vi mår alla bättre av det.

Även om det tar lite tid att återhämta sig från äckellyx till mer normalliv.

Även om jag får lätt ångest bara jag TÄNKER på vårt förra liv. 

Det som jag ALDRIG någonsin mer vill ha tillbaka. 

Tack Gode Gud att vi inte sitter där fortfarande.

Jag orkar knappt se på bilder från det gamla äckelskithuset 

och all otrivsel som hade murats in så hårt i väggarna där.

Så tänker jag på ER:

Jag tänker att det minsta jag kan göra är att dela med mig av mina erfarenheter till er.

Så att ni inte för ett endaste ögonblick tror att man blir lycklig av pengar, stora hus och allt det där äckleriet. Jag tänker att kanske, kanske kan mina ord få någon stackars stressad upsizare på andra tankar. Det är min förhoppning!

Så ja, jag tänker på alla de där som fortfarande håller på och upsizar sig.

Ja, jag vet att det inte finns ett sånt ord eller ett sånt begrepp – tills nu!

Jag tänker på alla de som håller på och jagar och beter sig som idioter.

De som på fullt allvar tror att bara vi köper en lite dyrare kyl och frys, och bara den har en ismaskin, och bara vi har råd att köpa den där sommarstugan, då jäklars då kommer vi att bli så lyckliga och våra barn kommer må så bra och vi kommer ha fantastiska middagar och underbar sex och ja allt lurendrejeri som finns kommer hända då.

Men alltså på fullt allvar:

DET FUNGERAR INTE!

Jag har varit där. Jag har provat.

Gå inte på den idiotmyten att man kan köpa lycka för pengar.

Shit, vilken jätte-välfärds-skröna som västvärldens konsumtionssamhälle

har lyckats lura i oss. Gå inte på det. Du blir bara mer och mer olycklig.

Jag lovar dig. Jag har varit där. 

Och du: 

Vad du än gör när du ser bilderna: 

Bli inte avundsjuk!! 

Vi lämnade ALLT du ser på bilderna (utom vår älskade säng!). 

Och ingen saknar något. Saker är just bara saker!!