Det mest förbjudna:

Jag har gjort det mest förbjudna.

Alltså, man får ju inte köra bil utan körkort.

Eller kissa på offentliga platser. Eller ja ni vet,

man ska ju hålla sig till lagen och allt sånt.

Såklart.

Hur skulle det annars bli här i världa?

Men sen finns det en hel hög med oskrivna lagar.

Sånt man inte heller får. Fast det inte står skrivet

någonstans. Jag har gjort en sån grej.

Jag har gjort slut med en vän.

Ja jag vet.

Det är verkligen helt tabu. Det tog mig många år att göra det.

Först att ens inse och våga tänka tanken att man faktiskt kunde.

Sen tog det lika många år innan jag gjorde det. Jag menar inte

på det vanliga fega sättet, som man kanske gjort någon gång när

man insett att man inte passade ihop. Ja, ni vet då när man bara

drar sig undan lite snyggt och låter vänskapen rinna ut i sanden.

Nej, det här var mer som när man gjorde slut med

någon gammal pojkvän. It´s over and slut liksom.

Det var mer: Jag-vill-inte-vara-mer-med-dig-slut.

Jag känner en klok och vacker kvinna – tillika

psykolog, som sa de förlösande orden till mig:

–     Varför låter du en vän trycka ner dig?

–      Nej, men så är det inte, försvarade jag. Hon mår bara inte så bra.

Jag försvarade min vän med näbbar och klor.

–      Som du berättar så är hon elak, hon säger elaka saker, hon är vass och bitter mot dig.

Vad är det som gör att du tycker att du är värd att ta emot sådant?

–      Ja, jo men så farligt är det nog inte. Hon är bara lite besviken över

att hennes liv inte blev som hon tänkte. Och ja, jag vill inte göra det

värre genom att säga ifrån. Ja, sen vågar jag inte heller, erkänner jag.

Hon blir så himla arg jämt.

–       Så du tar alltså ansvar för hennes liv och hennes beteende?

–       Neej, eller ja, eller jag vet inte. Vi är ju vänner sen länge.

Jag tycker egentligen mycket om henne. Hon har faktiskt

många fina och bra sidor, också, försvarar jag.

–       Ok, då kan väl du räkna upp tre bra saker som du tycker om hos henne för mig.

–       Jaa, ehh, jo, hon är snäll med mina barn.

–       Fast du har sagt att hon brukar vara både

 sarkastisk och elak mot dina flickor ibland.

–       Ja, jo, men hon menar inte så mycket med det. Det är bara som hon är.

–       Ok, en sak till som är bra med din vän, fortsätter hon envetet.

–       Hm. Hon är rolig och trevlig att vara med, säger jag.

–       Andra vänner till dig har reagerat på att hon är ganska

 vass mot dig, säger min kloka psykologvän provocerande.

–       Ja, men de känner henne inte som jag gör, hon menar inget med det.

–       Så du blir alltså inte ledsen när hon är bitsk mot dig då?

–       Ehh, jo det blir jag nog. Fast jag säger ingenting.

–       Varför gör du inte det?

–       Ehh, jag vågar nog inte. Hon blir alltid så arg. Det blir så obehaglig stämning då.

–       En sista bra sak med din vän vill jag också gärna höra.

–       Jag kan berätta saker för henne, det mest privata och jag vet att jag kan lita på henne.

–       Ett sådant förtroende och förhållande kräver lika mycket tillbaka, säger min vän.

 Att hon berättar privata saker för dig. Ett slags ömsesidigt ge och ta.

–      Ja, fast det gör hon aldrig.

–      Hon berättar inget om sig själv tillbaka menar du?

–      Aldrig.

–      Tycker du det känns ok, att du öppnar upp dig men du får inget tillbaka?

–      Jag vet inte. Åh, det är så svårt. Hon har varit min vän länge, och den hon

var är som liksom på väg bort. Och jag saknar den hon var.

–      Så du fortsätter vara vän med en vän som inte är densamma.

Någon som är bitter och elak mot både dig och dina barn.

–      Ja, eller nä, eller du får det att låta så svart eller vitt.

Allt är så mycket mer invecklat än så.

–      För mig låter det enkelt. Du och jag pratar.

Du blir som jag hör det, illa behandlad av

någon som du kallar för en vän. Vad är det

som gör att du tycker du är värd att behandlas så?

–      Jag vet inte. Jag är rädd om mina vänner. Jag vill behålla dem jag har.

–      Om du vågar tänka tanken att avsluta den här relationen, så kommer det,

när du stängt den dörren – öppnas en massa nya dörrar för dig.

Nya kontakter och nya vänner.

–      Nej, men snälla du, utbrister jag. Så fungerar det väl ändå inte.

Du menar att hon håller mig tillbaka och liksom kväver mig så

jag inte ska träffa nya människor.

–     Precis så tänker jag, Carola.

Det gick lång tid efter vårt samtal. Jag tänkte på det ofta.

Jag började lägga märke till saker på ett helt annat sätt.

Hur jag blev trampad på. Elaka ord. Sarkastiska kommentarer.

Sånt som jag förut bara låtit passera. Sånt som jag förut alltid

hade en ursäkt för.

Ett galet argt telefonsamtal slog i den sista spiken i kistan.

Min forna vän ringer mig och fullkomligt skriker en massa

arga ord i mitt öra. Hon svär åt mig och hon avslutar med att

dänga på luren rakt i mitt öra.

Där stod jag i köket med tårarna rinnande och med telefonluren i handen.

Och just då bara kände jag det. Nu orkar jag inte mer. Jag blev så ledsen.

Samtidigt var det befriande. Så lätt och enkelt när jag väl bestämde mig.

Jag skrev ett långt brev till henne där jag förklarade att jag inte ville mer.

Att vi, om vi skulle fortsätta vår relation var tvungna att prata ut om hur

det kunnat bli såhär. Att jag säkert hade skuld i det här jag också. Att jag

tyckte mycket om henne och att hon betytt massor för mig.

Hon hörde aldrig av sig.

Nu har det gått flera år.

Precis som min fina psykologutbildade vän sa, så öppnades

som genom ett mirakel en massa andra dörrar. Kanske borde

jag stängt den första dörren för många år sedan.