Men skriv nåt till mig. Dårå:

Jag tänkte såhär när jag började att blogga – 

ja, jag vet, jag började ju typ häromdagen. 

Men jag är ju en sådan där jobbig, otålig och 

rastlös människa som vill att saker och ting ska ske:

På en gång. Omgående. Nu. Genast.

I alla fall, det här med bloggeriet. Jag tänkte som så här:

Att det här med bloggeriet skulle vara ungefär som att facebooka. 

Folk skulle kommentera trevligt (eller otrevligt) och man skulle få 

lite skön respons på sina inlägg. Kanske också få några roliga svar 

tillbaka. Ja, helt enkelt lite vanlig trevlig bekräftelse bara. 

Det gillar väl alla, gissar jag.

Men ack vad jag bedrog mig.

Jag skriver inlägg på inlägg här i min lilla blogg. 

Men nästan ingen kommenterar. Juh! Det känns som jag skriver rätt 

ut i cyberspace till ingen alls. 

Det. Är. Inte. Roligt.

Jag hinner ju tröttna innan jag börjat. Känns meningslöst. 

Eller så är det bara jag som inte fattar grejen med hela det här bloggeriet. 

-         Ska det fortsätta på det här viset, 

        då vill jag inte vara med, sa Karlsson På Taket.

Kan jag bara ta bort bloggen hur som helst. 

Eller ligger den där ute nu och surfar runt forever and ever 

i cyberspace och lever sitt eget liv.