Ni vet såna där knivar
med vassa hullingar på.
En sån har jag inkörd i bröstet.
Och det gör ont.
Och då har jag tre livlinor att välja på.
Jag valde: ring en vän. Eller egentligen
var det "ringenvän" som ringde mig.
Som om han visste hur han skulle hjälpa
mig att försiktigt lirka ut den där vassa kniven.
Nu sitter det ett stort plåster på det onda.
Han är en fin livlina. Jag undrar hur jag har
kunnat leva ett helt liv utan honom innan.
Ibland vet man inte vad man
har saknat förrän man har fått det.
Jag tror att du läser fast vi aldrig pratar
om min tramsiga blogg. Vi pratar om viktigare
saker.
Men du:
Tack för timslånga, kloka,
vackra och livsviktiga samtal.