Mitt Ratade Manus:

Jag vet ju att alla, 

ja i stort sett alla blir ratade. 

Gång på gång. 

10-20 gånger är visst helt normalt att få nej. Och nej. Och nej. 

Men det hjälps inte. Jag är lika oförberedd varje gång. Jag blir 

lika jäkla knockad varje gång. Ganska nyligen hände det igen. 

Nu var det andra gången.

När det skriftliga feta äckelordet NEJ stod där.

Först blir jag ledsen.

Så väldigt ledsen.

Sen blir jag arg.

Så väldigt arg.

Sen blir jag revanschsugen.

Så in i helvete revanschsugen blir jag.

Och så tänker jag att jag ska minsann…

jag ska minsann… ja, sen vet jag inte vad

det är som jag minsann ska.

För jag är så sårad.

Och jag är så förnärmad.

Och jag är så förbannad.

Och ja, det blir lite som Per Gessles:

”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”, om ni fattar.

Det bubblar ur mig som ett dundrande och hett vulkanutbrott.

Hettan i känslorna är enorm. Jag blir lite rädd för mig själv.

För ilskan. För drivet. Jag vill säga till mig själv att jag ska lugna ner mig.

Sen går det några dagar och jag är ömsom ledsen och ömsom arg.

Jag svär i huvet åt de där idioterna som ratar mig. De som inte vill ha mig.

De som inte tycker om mig. De som framför allt INTE tar sig an mitt manus!

Sen lugnar jag ner mig.

Efter några dagars sorg.

Och det är DÅ det händer!

Jag öppnar mitt Word-dokument igen.

Sakta och nästan vördnadsfullt hämtar jag upp det igen.

Allt är förlåtet. Vi är vänner igen. Jag och manuset.

Nu har jag plötsligt lite mer distans till alla orden.

Nu är jag lugn och saklig.

Nu beter jag mig som en normal människa.

Jag synar alla de hundratals sidorna.

Jag är kritisk. Jag är dömande. Jag nagelfar allt.

Så ser jag vad mina kritiker redan har sett:

Det FINNS saker att jobba på.

Det ÄR ställen som behöver utvecklas.

Det FINNS avsnitt som behöver en mer utförlig förklaring.

Och då förlåter jag dem i mitt huvud. De som ratade mig.

För jag förstår dem. Jag hade OCKSÅ ratat mig själv i det läget.

Så biter jag ihop och börjar metodiskt

och lugnt jobba mig igenom manuset igen.

Alla de 420 998 tusen tangentnedslagen får sig en skärskådning igen.

Varenda förbannande mening tittar jag på. Jag vänder och vrider på orden.

Flyttar ett kommatecken här, lägger till en extra rad där. Byter plats på meningar.

Ändrar ett OCH till ett MEN. Ändrar ett MEN till ett OCH. Så håller jag på. Timme efter timme. Jag är intensiv när jag gör det. Timmarna tickar förbi.

Jag tar iskallt bort ord som: ju, så, liksom. Letar ännu mer noga efter stavfel.

Jag går ut i köket och rafsar snabbt ihop nåt gammalt skit att äta. Som jag oftast äter kallt och direkt ur byttan också. För jag har inte tid att värma maten och ännu mindre tid att hålla på och snyggäta och lägga upp det på fat och äta med kniv och gaffel och sånt trams. Nänä, ner med skiten bara så jag kan fortsätta dunka fingrarna i tangentbordet.

Jag äter och skriver på samma gång. Som den värsta svinstia ser det ut framåt eftermiddagen. Jag skriver kanske 4-6 timmar i ett enda svep. Tid finns inte. Bara hårda, arga och vansinniga fingernedslag som metodiskt dunkar i tangentbordet.

Jag ska minsann visa dem!