Jag Tänker Göra Slut:

Börjar så sakta tröttna. Så: Snart...snart...snart...

...är jag nog på väg bort. Så jag Silvia-vinkar lite till er i förväg. Just in case.

Ni vet hur det är när

man är på väg att göra slut.

Man VET att man inte vill längre.

Man VET att man kommer säga orden.

Man VET att man kommer såra någon.

Så drar man ut på det. För att man är lite rädd för det nya singellivet. Och lite bekväm för det är ju ändå lite tryggt – om än tråkigt, och invant med det gamla förhållandet. Och lite obekväm är man ju också, för man vet att man kommer att såra någon som man faktiskt fortfarande tycker om. Fast man tycker mer om den där andre ungefär som man gillar grannens katt.

Man känner tydligt ända in i ryggmärgen att man inte vill längre. Du har kanske varit där och då vet du i så fall vad jag menar. Sånt som också kan kallas magkänsla, tänker jag.

Så har det i alla fall varit för mig. Många gånger.

Jag har dumpat pojkvänner på löpande band. Och

om just du som läser nu råkar vara en gammal pojkvän

från förr, och om just du råkar vara den där pojkvännen

som jag dumpade på ett väldigt osnyggt vis, så FÖRLÅT.

Jag kan få så otroligt dåligt samvete idag när jag tänker tillbaka på hur jag valde att bara öppna dörren och ta den stackars pojkvännen – som snart skulle bli en stackars expojkvän, hur jag tog honom i byxbaken och nackskinnet och liksom hivade ut honom genom ytterdörren. Så fick han ligga där i gruset och smutsen och jag stängde bara nonchalant dörren och gick vidare på nya roliga äventyr. Hugaligen som jag var okänslig, dum, elak och ja alla negativa ord du kan komma på kunde du ha kallat mig för då. Och du hade ju haft rätt i det.

Men sent ska syndaren vakna. Och jag har på senare år vaknat till.

Och det dåliga samvetet kommer över mig ibland. Så förlåt. Otroligt taskigt av mig.

Men nu är den där ”jag-kommer-göra-slut-känslan” på gång igen i min ryggmärg i alla fall. Ja, alltså inte med Tomas. Nänä, honom byter jag ALDRIG bort. Om nu inte HAN tröttnar på den där vilda frun han har förstås.

Nej, det är mer det här med bloggen. Jag KOMMER göra slut med bloggen. Jag känner det tydligt. Jag känner att det måste in ny luft. Ny energi, eller bara nått nytt i bloggen om jag ska vilja vara kvar i det här bloggförhållandet liksom.

Och det kommer ju antagligen inte att hända. Och inte vet jag exakt vad det är jag vill ska hända heller. Men det jag VET med bestämdhet det är att jag är på väg att göra slut. Jag ska bara fundera lite till.

Så dina och mina vägar kommer att skiljas åt. 

Det kan inte hjälpas. Det är tyvärr snart över, vårt förhållande.

Om nu inte någon av ER kommer på 

någon mirakelmedicin på hur man blåser 

nytt liv i det här gamla bloggförhållandet!

Har ni nån finfin medicin till mig 

som gör att jag vill stanna kvar?