Lurad:

Jag har blivit lurad.

Big Time.

Ja, det är ju några år sedan.

Men jag kan inte släppa det här.

Jag har fått rätt i alla instanser. Men vad sjutton hjälper det.

Eller som min advokat sa:

-         Man kan inte lugga en skallig.

Nä, tror fan det. Men den här jäveln han ÄR ju inte skallig.

Jag skulle kunna lugga honom på alla pengar som han luggade mig på.

Jag blir lika förbannad varje gång jag tänker på det. Fy fasiken jag kunde

ha köpt några jordenruntresor, ett par feta cabbar eller ett helt hus i min

gamla hemstad för den summan som den här jäveln har snott av mig.

Så pratade jag med en mycket intelligent man (en advokat som heter Herr Slipad).

Han tog mig diskret åt sidan och kom med ett förslag som en del av hans klienter

ibland använde sig av. Det finns, berättar han med sänkt röst och mellan fyra ögon,

det finns företag som har 98 % återbetalning på att driva in skulder.

Det kostar då 50 % av den indrivna summan. Jag vaknar genast till

och är snabbt med på noterna. Inte så mycket för pengarna, utan mer

för att jag blir så jädra förbannad. Och för att rätt ska vara rätt.

Jag vet ju i vilket land han bor. Jag kan ganska lätt ta reda på hans adress, tror jag.

Jag tror minsann att jag ska åka dit helt själv och ta och ja, inte vet jag.

Jag blir nästan aldrig rädd för något eller någon nuförtiden. Jag blir bara jädrigt arg.

Jag VAR väldigt rädd av mig när jag var liten, och nu finns det liksom inget räddigt

kvar i kroppen längre. Nuförtiden blir jag bara heligt förbannad istället.

Det är inte alltid så bra det heller.

Men, jag blir galen av att ha blivit lurad. Dragen vid näsan.

Av en himlans… ja, just det kan jag inte skriva. För då får ju

nån lättkränkt stackare för sig att anmäla mig för diskriminering

och rasism och för nåt annat trams.

Ja, så jag tog och ringde ett samtal till en long lost friend för att höra hans åsikt.

Han har bra kontakter i olika världar min gode vän. Han är en mycket god vän

sen många, många år tillbaka. Jag litar blint på honom. Jag kan hans nummer i

huvudet. Ja, så jag inte har hans nummer bland mina vanliga telefonkontakter.

Jag tror inte det vore bra, för varken honom eller mig.

Han meddelade för det första att han inte ville ha sådana här samtal över telefon.

Sen rådde han mig att tänka över mitt beslut en gång till. Sen rådde han mig vidare

att fundera på om jag verkligen ville tillbringa resten av mitt liv med att kolla mig

över axeln. För det finns ett ord som heter: Vedergällning.

Det var kloka råd.

Det är en klok man.

Jag tycker om honom.

Jag känner honom väl.

Jag vill inte kolla mig över axeln resten av mitt liv.

Jag tänker att jag ska lobotomera mig så att jag glömmer bort den där jäveln som gör mig galen istället. Jag ska ALDRIG mer sätta min fot i hans äckliga skitland. Hans äckelland som kryllar av skojare och lurendrejare. Jävla patrask bor det där. Ja, såklart inte alla. Jag känner en massa från just det landet som är ärligheten och snällheten personifierad. Men det är ju såna dårar som den här mannen som ger alla de andra dåligt rykte.

Nu kanske du tänker att jaha, men det drabbar väl ingen fattig att hon har blivit blåst. Nä, det kanske är så. Men det är själva PRINCIPEN som gör mig galen. Och själva KÄNSLAN av att ha blivit blåst som gör att jag känner mig så… så… blåst helt enkelt.