Knockad och lite Groggy:

Det händer att jag kroknar. Att jag ramlar ihop i en liten blöt pöl.

Men jag reser mig på nio.

Vad trodde ni? Att jag skulle ge upp?

Nänä, jag håller bara på att lära mig:

Vilka man kan lita på.

Vilka som sträcker ut en hand.

Vilka som bär mig framåt.

Några dagars självömkan var vad jag behövde.

För jag HAR självinsikt. Jag vet att jag har en bräcklig själ.

Jag VET också att jag överreagerar.

Jag VET också att jag måste skaffa mig tjockare skinn om jag ska orka hålla på att skriva.

Jag VET också att jag måste lära mig hantera min sårbarhet bättre.

Jag VET också att jag älskar er (lite i alla fall!) ni som bär mig framåt när det gör ont.

En klok vän sa såhär till mig:

-         Jamen snälla du, om du ska skriva så att du

  tillfredställer alla. Då tillfredsställer du ingen!

  Då blir det så platt och tråkigt så då får du inga läsare alls.

Och lite så är det ju.

Om jag ska skriva blogginlägg som absolut ingen ska ta illa upp av.

Då kan jag lika gärna lägga ner det här med bloggeriet.

Då får jag ju inte svära när jag skriver. Det är kul att svära!

Inte heller får jag ju berätta saker jag har varit med om, för den

som har varit med kan ju ta illa upp. Jaha, men då får väl den som

varit med, och som bökar runt med sitt periskop i mitt skrev när vi

dansar sluta upp med det, dårå.

Och inte heller får jag skriva om den som serverar äckliga

blaskgroggar och kanske borde gå en bartenderutbildning.

Och kanske en charmkurs när den sura ändå sitter i skolbänken.

Jag får i så fall inte heller skriva om den som ringer mig och säger

elaka saker och kanske borde den som ringer tänka på hur de sagda

orden landar i mottagarens huvud.

Så hur ska vi ha det?:

Ska vi ha en blogg som är slätstruken och snäll – som snart ingen kommer att läsa.

Eller:

Ska vi ha en ärlig blogg som inte är så himla snäll – men som har 15 000 läsare varje månad.

Va? Va? Va?