S-P-R-I-T och Groggar i Lindesberg:

Ingen Mojito...

...ingen Margarita...

...ingen Cosmopolitan!

Jag var på en trevlig liten happening i min 

gamla hemstad för en tid sedan. 

Först en privat fest där det var underbart 

kul att se en massa kända ansikten. 

Ansikten som man har en historia ihop med. 

Ansikten som man har arbetat på samma ställe som. 

Ansikten som man har tränat på samma gym med. 

Eller kanske är det bara kända ansikten i största allmänhet. 

Som man blir glad av att se. För att man inte har sett just det 

ansiktet på väldigt länge.

Jag gillar verkligen inte att vara någon som kommer till 

småstaden och tänker att jag kommer från storstaden 

och nu har jag lagt mig till med fiina vanor. 

Jag är ganska säker på att jag har gjort det ändå. 

Utan att jag tänker på det själv. Men jag försöker så 

att säga tona ner mig för att inte sticka ut för mycket.

Jaja, skit samma. De som känner mig de känner mig. 

De gillar mig förhoppningsvis hur jag än är. 

Och vilka vanor jag än må ha skaffat mig.

Men det jag skulle komma till var att jag märkte skillnaden 

mellan mitt småstadsjag och mitt storstadsjag när jag var där.

Vi skulle ut på Lokal som di säger på landet.

Jag går fram till baren för att beställa

varsin drink till mig och en väninna.

-         Hej! Jag vill gärna beställa något att dricka, säger jag med mitt allra bredaste leende.

-         Jaha.

Inte en tillstymmelse till leende. Bara en arg blängblick.

Jag känner att jag kommer av mig lite av sådan surhet. Men bestämmer mig raskt för att inte låta mig nedslås. Jag tänker att jag ska beställa något som är lite vanligt. För att inte verka märkvärdig eller så.

-         Jag skulle gärna vilja beställa två Mojitos om det går bra, säger jag med leendet fortfarande hårt påklistrat, i hopp om ett trevligare bemötande.

-         Har vi inte.

-         Ehh. Ok. Men det gör ingenting, fortsätter jag leende, då kanske jag kan beställa två Margaritas istället.

-         Har vi inte.

Glömde jag säga att bartendern eller vad hon nu var för något, var extremt ICKE leende. Och extremt ICKE serviceminded. Överhuvudtaget. Men skam den som ger sig tänkte jag.

Så med en dåres envishet fortsätter jag leende:

-         Ja, men då tar jag bara två Cosmopolitan istället! Det blir jättebra det också, säger jag så entusiastiskt jag bara kan till surskallen bakom bardisken.

-         Har vi inte.

Varje gång hon säger de tre orden så blänger hon surt

på mig och liksom spottar ur sig den korta meningen.

Nu känner jag att jag lackar ur lite stillsamt på denna obstinata klimakteriekärring.

-         NÄHÄ! Men vad HAR ni då?

-         SPRIT, svarar hon surt.

-         Ehh? SPRIT?!!

-         Ja. Ska rú ha det? Eller?

Det är inte så ofta jag blir svarslös, men jag kom helt av mig. Jag bara nickade bifall och höll upp två fingrar. Jag tappade målföret. Totalt.

Så får jag två äckligt söta hemmagjorda blaskgroggar (inga DRINKAR.) 

Äckelsöta billighetsgroggar som man kanske drack för tjugo år sedan. 

Jag bara ställde min och gick. 

Jag tror att min stackars väninna drack upp sin av pur förvåning. 

Eller kanske av artighet mot att jag bjöd. Men förlåt Fina Lina inte 

behövde du dricka upp för min skull inte – om du nu gjorde det.

Om jag nu gjorde något fel där på deras Lokal så

har jag fortfarande inte fattat vad jag gjorde.

Men Förlåt för nåt jag måste ha gjort. Dårå.