Det Klibbar Fast:

Jag hade en liten dispyt med

en butiksägare häromdagen.

Absolut inget allvarligt.

Diskussionen fördes på mejl. 

Egentligen var allt ett missförstånd då han hade trott att jag 

skulle beställa en hög med varor som han sen i sin tur redan 

skickat iväg för att tillverkas. 

Men i mejlen mellan oss så står det klart och tydligt att han ville 

att jag skulle höra av mig senast fredag om hur jag ville göra. 

Jag hörde av mig redan igår – torsdag. Jag tackade för hans 

engagemang men berättade också att jag hoppade denna gång 

för att jag hittat ett annat alternativ. 

Ok. Gott så. 

Men så börjar han mejldiskutera med mig. Han tycker att jag måste 

betala eftersom han ju redan gjort en beställning. Jag hänvisade i 

vänliga ord till vår mejlkonversation och att vi bestämt fredag men 

att jag hört av mig en dag innan för att han skulle veta i riktigt god tid.

Det spelar ingen roll att jag inte har orsakat det här. 

Eller att jag är aldrig så oskyldig. Det känns obehagligt. 

Jag tycker verkligen väldigt väldigt illa om att ha tråkiga 

diskussioner eller små dispyter med människor. 

Det stannar kvar i mig i flera dagar.

Nu tänker du säkert:

Att jag verkar ju ha skinn på näsan. 

Sånt här trams bekommer väl inte mig.

Men serru, det är JUST det som det gör!

Jag ryser av obehag och jag lyckas inte bli av med olustkänslan. 

Inte ens när hans sista mejl kom där han bad om ursäkt och att 

det var han själv som missförstått alltihop. Det spelar ingen roll 

för min del. Skadan och olustkänslan har redan satt sig, om du 

fattar vad jag menar.

Jag tycker sånt här är jättejobbigt. 

Jag kan till och med försöka mig på att ta en extra lång dusch 

för att liksom försöka TVÄTTA bort det obehagliga. Som om nu DET 

skulle funka! Gärna med extra vassa skrubbhandskar i duschen 

också. Som om det obehagliga klibbade sig fast direkt i skinnet. 

Fattar ni?

Jag skulle nog behöva terapi för att lära mig att låta sånt här rinna 

av mig som vatten på gås. Men nänä, här rinner det där jädra gåsvattnet 

rätt in i själen istället. Som nåt gammalt avloppsrör som sprungit läck och 

nu pumpar smutsvatten rätt in. Rätt in i min själ! 

Men VARFÖR kan jag inte bara rycka på axlarna och tänka att shit happens.