Carola Älskar Tomas:

 

18 år sedan!

Jag älskar min man.

Djupt och innerligt.

Jag vore inget utan honom. 

Vi har varit gifta i 18 år. 

Ja, det är ju inte klokt!

Och jag som bara är 25 something. 

Tänk ändå att han gick och gifte sig 

med en sjuåring, den gamle fulingen!

Och jag är så glad att:

Jag fortfarande längtar efter 

honom när han inte är hemma.

Och jag är så glad att:

Vi fortfarande bråkar och blir osams ibland. 

Tänk om vi aldrig gjorde det. Det vore verkligen 

inte bra. Då har ju förhållandet dött ut, tänker jag. 

Att allt bara är mainstream för jämnan. Jag är glad 

att vi har livet kvar i oss. Att vi tycker det är värt ett 

litet lagom bråk ibland. 

Kanske till och med lite 

försoningssex på det, eller?

Passion och glädje. 

Jag vet att he löövs me också. 

Jag litar på honom. Det är en härlig känsla. 

Att våga lita så totalt på en annan människa. 

Jag vet att han är totalt pålitlig. Jag vet att han 

totalt litar på mig också. Det känns fint att jag är 

pålitningsbar för honom också, (ja, jag vet att det 

inte finns ett sånt ord, jag hittade nämligen just på det.)

I över tjugo år har jag haft den stora 

glädjen att dela mitt liv med denne man.

Jag vet med säkerhet att Carola älskar Tomas.

Jag vet med säkerhet att Tomas älskar Carola.

Kärleken finns alltid där.

Vi har tillsammans tagit oss igenom tunga perioder. Saker som sargat våra själar.

Saker som skadat våra kroppar. Saker som gjort ont. Vi har sårat varandra djupt.

Men tack för att du är du, Tomas. 

Mitt liv vore inget utan dig.

Jag vore ingen utan dig.