Mobilsamtal Som Gör Ont:

Det kom ett samtal

till min mobil igår.

En fråga om man fick

kritisera min blogg.

Jag tog emot samtalet precis när jag skulle ta lunch inne i Malmö.

Det blev ingen lunch. Jag vandrade istället runt, runt i parken på

Gustav Adolfs torg och lyssnade på samtalet.

Efter en stund fick jag fälla ner solglasögonen. Ledsenheten syntes i ögonen.

När samtalet var slut, rann ledsenheten över. Jag gick till bilen.

Den lyxiga chokladen jag hade köpt till mig och Tomas för en mysig fredagskväll, den tryckte jag i mig för att bedöva mig. Salt ledsnad blandades sen med chokladsmak hela vägen till Ystad. Alla ärenden jag skulle göra, den trevliga lunchen jag skulle inta, allt var bortglömt.

Jag ser det som utvecklande med kritik. Konstruktiv kritik.

Men det här gjorde ont. Längst därinne gjorde det ont.

Du som ringde och undrade om jag skulle bli arg.

Jag blev inte arg. Jag lyssnade. Jag lyssnade noga.

Jag var alldeles tyst.

Du tyckte att jag var skrytsam i bloggen.

Att jag skrev stöddigt och skrytsamt. Jag skrev skrytsamt om att jag tvättar bilen i dyr automattvätt. Jag skrev skrytsamt om att jag köpte svindyra jeans. Jag borde tänka på dem som inte har råd att tvätta bilen i automattvätt. Jag borde tänka på dem som inte har råd att köpa jeans för så mycket pengar. Jag var skrytsam. Jag borde inte skriva sånt. Det lät illa när jag skrev sånt.

Den som ringde fortsatte sen att prata om ditten och datten. Jag fortsatte att hålla luren vid örat. Jag hörde inte vad som sades. Jag svarade bara ja eller nej. Jag var artig och trevlig.

Det går fint att kritisera mig. Kritisera mig för att jag har fel åsikter. För att jag har köpt fula möbler. För att jag har kass smak. För att jag är bred över baken eller för att jag har fula skor. Kritisera mig för att jag har ful frisyr eller för att jag handlar superfula inredningsprylar. Gör det om du vill. Den kritiken stannar på utsidan.

Men om du ringer till mig och kritiserar mig för mitt skrivande. Då når du mig. Längst därinne når du mig. Du som ringde, du körde in kniven rakt i bröstet på mig med din första mening. För varje ord som sen kom ur din mun vreds kniven om. Längre och längre in drevs den vassa eggen. Nu sitter den kvar därinne och jag får inte ut den.

Jag vet att jag inte kommer att kunna skriva en enda mening på mitt bokmanus på lång tid nu. Jag vet också att jag överreagerar. Jag är inte dum. Du som ringde kommer aldrig att förstå hur det är att skriva. Hur det är att sälja ut sin själ till allmän beskådan. Att inte kunna sluta fast man gör sig själv illa. Det är ett tvångssyndrom att skriva.

Vi är inte gjorda av samma virke du och jag. Det gör inget. Jag tycker om dig ändå. Men du sårar mig. Du sårar mig mer än du förstår med dina aningslösa och naiva ord.

Jag vet inte om jag kommer klara av att ge ut min bok. Eller att ens skicka in manuset. Att låta er läsa den om den nu skulle ges ut. Det kommer att bli liv om den ges ut. Det kommer jag nog inte att orka. Min själ kommer nog att gå sönder.

Du som ringde:

Jag blev inte arg. Men. 

Mitt skrivande är det absolut sköraste och ömtåligaste jag har. 

Och när du nuddar vid det, då går delar av mig sönder.

Till er andra:

Jag kommer att försöka få ut den där vassa kniven ur bröstet. 

Jag kommer ha fullt upp med det. Jag kommer inte att kunna 

blogga samtidigt. Vi ses om några dagar. När insidan är ihoplappad igen.

Till alla:

Ring inte.