Knipövningar o Coola Stylister:

 

Det är ju inte så jäkla lätt att se cool ut i mensfärgade brallor!!

Igår hände det igen.

Att jag hamnade i en 

helt absurd situation.

Jag skulle ju bara gå ut

och pissa med hunden, för Guds skull!

För er upplysning så har jag mens just nu. 

Men hunden måste ju pinka oavsett min mens.

Jag går ut, kommer runt kvarteret.

Jävlar!! Nu håller jag inte riktigt tätt längre känner jag.

Tomas är inte hemma (är han någonsin hemma när jag behöver honom?).

Jag tänker att jag ska gå aldrig så försiktigt, och bara den korta rundan.

Så kommer jag på när jag går runt där.

Åh, shit!! Jag måste ju upp till posten

och hämta ut paketet som jag har fått

100 påminnelser om.

Sista dagen idag.

Och de stänger ju snart.

Om jag fortsätter gå såhär försiktigt så går det. Nog.

Går upp på gågatan. Eller jag mer skrider som en drottning.

Jag vågar ju för Guds skull inte ta för stora steg eller göra

någonting som kan äventyra vad som är på gång i mina brallor.

Har typ tre steg kvar till posten. Kommer fram binder hunden vid stolpen.

UTAN att böja mig ner. För det törs jag inte. Ni som har mens vet ju att i det

här läget kan precis allt hända. Så jag står lite osnyggt upp och böjer istället på

knäna när jag ska koppla fast hundskrället. Hunden tittar misstänksamt på mig för

att jag beter mig så märkligt.

Så hör jag bakom min rygg:

-         Men HEEEEJ!! Vad kul att se dig!!

Det är en relativt ny bekanstkap här i Ystad.

Jag känner att hon gillar mig. Jag känner att jag börjar gilla henne också.

-         Ehh, ja åh, hej! Kul att se dig också (men inte just NU tänker jag).

Så pratar hon. Och pratar. Och pratar. Och pratar.

Och jag står där. Och kniper. Och kniper. Och kniper.

Jag kan ju inte bara säga:

-         Äh, du vet du vad, jag har sån jäkla mens så jag känner 

    hur det snart rinner ner i skorna. Kan vi snacka en annan gång.

Sånt SÄGER man bara inte till någon som man precis har lärt känna.

Min nya bekantskap vill nog gärna umgås med mig.

Och det gör jag gärna. En annan dag. Hon berättar om att de har flyttat till Ystad.

Var de bor. Och att de har bott i typ hela världen innan. För att hon har jobbat som

makeup-artist och stylist åt diverse kändisar. Bland annat i New York.

Och att nu har de ju den här butiken där jag brukar handla helt fabolus prylar som de importerar från överallt. Allt det här visste jag ju redan för jag hade varit tvungen att

googla henne när jag letade efter deras hemsida till företaget.

Då stod det om en stor stjärna som flyttat till Ystad efter ett liv i rampljuset eller

hur det nu var. Skit samma. Sånt impar inte på mig i alla fall. Hon är inte skryt-typen själv heller. Hon är härligt osminkad, helt okammad, i galet bohemiska och coola kläder. Hon är en sån där störtskön typ som inte låter sig impas av utsidor. Jag ääälskar såna människor!

Ja, så då kan jag ju inte bara spisa av henne och gå.

Så jag står där och pratar. Samtidigt som knipövningarna pågår i mina brallor!

Jag rör mig inte en millimeter i onödan. Så skiljs vi åt tillslut och jag går gågatan

hem. Jag försöker att gå mitt i byxorna för att minimera skadorna. Men brallan för

dagen är mina ljust rosa Pleasejeans som helt plötsligt är trendigt dypdieade med en lätt röd färgnyans i skrevet.

Jag tror att min nyfunne stylistvän såg det. 

Undrar om hon tänker att jag försöker skapa en ny trend. Eller nåt.

Men alltså. 

Jag bara undrar: 

Varför händer sånt här mig? Alltid!!!!