Omöjlig Önskelista:

Bara vanliga Önskbara julpaket.

Inte en enda liten tant eller farbror har jag lyckats kidnappa och slå in.

Vet ni vad jag önskar mig i julklapp?

Nä, hur skulle ni kunna veta det.

Jag önskar mig helt Omöjliga saker.

Jag önskar mig helt Oönskbara saker.

Om jag bara hade haft en sån där Aladdinlampa 

så kunde jag gnida mig trött på den.

Då skulle det kanske gå att få det omöjliga. 

Men nu har jag ju inte det.

Jag önskar mig i alla fall 

det häringa omöjliga.

Det som stavas:

S-l-ä-k-t-i-n-g-a-r.

Ja, jag veeet. Det går ju inte!

Jag menar exakt var köper man en mormor, en morfar,

en farmor, en farfar, nån vettig moster, ett par snälla fastrar, 

nån liten farbror och ja, ni fattar.

Vet ni vad jag skulle ”ha dem” till?

Nä, det kan ni ju inte heller veta såklart.

Jag skulle ”ha dem” till att nån gång hämta på dagis. 

Eller kanske bara komma förbi och säga: - 

Nu tar jag barnen ett par timmar så kan du sticka 

iväg och handla själv. Ja, större är inte mina drömmar

än att få vandra runt på Ica själv en stund. 

Eller drömscenariot att någon släkting erbjöd sig 

att gå till badhuset med en överlycklig liten flicka. 

Men nä, just såna drömmar inträffar aldrig.

Som imorgon. Imorgon har det kört ihop sig Big Time här. 

Ingen som kan hämta Lilla Ljuvelen. Så ja, nöden har ingen lag. 

Imorgon blir det hämtning av barn med taxi. Ja, jag veeet det också. 

Det är med skämsmössan på som jag säger det. Jag har redan så 

dåligt samvete så jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. 

Vilken vettig mamma hämtar ungar med taxi? Men hur löser man 

det när man inte har släkt som är nära?

Så snälla, snälla Tomten!

Ge mig lite tanter och farbröder

som vill vara våra släktingar.

Även om jag är lite sarkastisk nu, så är det här inte roligt alls.

Jag har ont i själen av det här. Det ger mig skavsår långt, långt

därinne. Som fula, djupa ärr som aldrig riktigt vill laga sig igen.