Diplomatvän:

Jag fick en fråga om jag inte kunde 

skriva ut den där galna historien om 

mina långkallingar igen. Jag la ut den 

historien för länge sedan. Och om nu 

den kan roa nån mer, så visst. 

Carola och långkalsongen: 

Det här hände för några år sedan.

Vi bodde inne i Malmö. På fel sida stan. 

Då menar jag verkligen helt fel sida stan. 

Vi var nyinflyttade och fattade verkligen nada om 

rätt och fel adress. Men jag fick snart en och annan 

fin vink om var man skulle hålla till och inte hålla till, so to speak.

Jag knatade därför genom hela stan varje morgon. 

Till rätt sida stan. Till Kulans Öppna Förskola. Där var 

en mamma som gillade mig och bjöd hem mig och flickorna 

på lunch. Jag frågar efter adressen: 

Erikslustvägen. Jaha liksom.

Imponerar ju inte på mig, som inte hade fattat allt då. 

Men det är nog att jämföra med att säga Strandvägen 

i Stockholm, eller nåt liknande.

Ni som bor här vet ju att just kring 

Zlatan-areagatorna bor de Rich and Famous. 

Men eftersom vi var nyinflyttade så fattade inte jag det. 

Så sagt och gjort. Jag knatar dit. Med snoriga ungar, 

ryggsäck, pådragsbrallor och rejäla vinterkängor. 

Kommer fram till adressen svettig och tufsig. 

Jaha liksom. 

Är det lägenheter i det här fina huset? 

Jag fattar fortfarande inte att bara en familj kan bo där. 

Jag knölar mig uppför trappen med hela mitt pack. 

Känner hur svetten lackar på ryggen. Ja, jag är allmänt ofräsch.

Jag knackar på. Dörren öppnas av hembiträdet (!). 

Nu börjar det gå upp ett ljus. Jisses. 

In stånkar jag med skötväskor, overallungar och snoriga näsor. 

Då, nerför trappan seglar en tjusig uppenbarelse i skyhöga 

klackar och nån slinkig trasa runt benen. Tada! 

En vanlig vardag. 

Kontrasten är total. 

Sen har de så himla varmt hemma så jag 

bara måste ta av mig de där pådragsbrallorna. 

Undertill har jag:

Herregud håll i er nu: Långkallingar. 

Modell: Obeskrivbar! 

Vi har i alla fall himla trevligt och jag vägrar skämmas. 

Vi sitter i matsalen och alla barnen sitter med pigan i köket. 

Det är helt surrealistiskt. Dessutom serveras det rödtjut. 

Till lunch! Mitt i veckan! 

Ja, jag veet, jag är uppväxt på vischan och vi var ju nyinflyttade. 

Jag tänker direkt: Hur ska jag nu kunna åka och storhandla på 

Coop ikväll, eller vingla hem över stan med mina flickor! Sen 

tänker jag att just såna problem har nog inte min diplomatvän.

Allt är som en film och jag känner att det bara är: 

Go-with-the-flow som gäller här. 

Fast jag tror att hon gillade mig, vi umgicks ända tills 

hon flyttade till Stockholm med sin diplomatfamilj. 

Eller så var jag kanske bara ett 

pittoreskt inslag i hennes vardag. 

Vad vet jag. 

Men jag tänker på henne ibland 

och undrar om hon är lycklig. 

Jag undrar det. Med den mannen. 

Man kunde frysa is på hans arsle. 

Så kul var han.