Lyckliga Hus o Skavande Trosor:

Det hus vi bor i nu är ett Lyckligt hus.

Det känns tydligt. I atmosfären.

Det förra huset vi bodde i var ett Olyckligt hus.

Känslan i det förra huset satt i väggarna och skavde.

Som obekväma skor. Eller för tajta brallor.

Eller möjligtvis som trosor som skär in på ställen

man inte vill att de ska skära in på.

Ni vet, trosor som mecklar sig in bland veck, skinkor och mörka håligheter.

Men nu var det ju det här med huset som skavde och skar in.

Det var ju dit jag skulle komma. Innan jag råkade slira in på

trosvägen.

Just det, huset ja:

Jag tror att de som bor i vårt gamla hus skiter i vilket.

Det ska ha det som ett skrythus. Precis som vi hade.

Ett skrythus. Ett hus där man inte trivs.

För att huset är för bra.

För välputsat.

För opersonligt.

För kallt.

För otrivsamt.

Jag kan inte fatta att jag var så korkad 

att jag lät mig inledas i frestelse. 

Ett skrythus. Varför vill man ha det?

Ja, jag skäms att säga det.

Men det finns nog bara ett svar på det.

Men nu. Nu vet jag bättre. Nu bor vi i ett Lyckligt hus. 

Lyckan sitter i väggarna.

I de gamla knarrande golvplankorna. 

I de sneda väggarna och i stockrosorna

utefter muren. Ett Lyckligt hus.

Tack till mig själv för att jag återfick förståndet.