Skvaller Förtal och Baktaleri:

Den här bloggen som jag har.

Ja, just den som du läser nu.

Jag ser den som min privata dagbok. Och det är ju helt otroligt korkat.

För i en dagbok skriver man ju privata saker. Och har privata tankar.

Men, ja så är det. Så ja, jag fortsätter att skriva dagbok här.

Här kommer därför ännu ett högst privat dagboksinlägg. 

Som säkert väcker både anstöt, förvåning och kanske ilska. 

Men du, kom ihåg då, om du tar illa upp när du läser:

Det är faktiskt DU som läser MIN privata dagbok. 

Och vem har lovat DIG det?

Det Onda:

Ett obehag smyger sig på.

Att en vän inte är en vän.

Kan det verkligen vara möjligt.

Jag hade hört från andra vänner att min vän var känd för att prata bakom ryggen på sina vänner. Jag knöt handen hårt i byxfickan då när de sa så om min vän. Det kan väl ändå inte vara möjligt. Min vän som var så trevlig, rolig, snabb i svaret och allmänt behaglig att tillbringa tid med.

Tiden gick och jag tänkte att mina andra vänner inte visste hur fel de hade. Min vän pratade väl aldrig illa om någon. Eller? Det är klart att vännen ibland sa saker som jag inte visste om jag skulle tro på.

Men om det nu är sant, det som min vän berättade för mig.

Varför berättade min vän det för mig? Jag tror inte att min vän hade fått det berättat för sig för att i sin tur föra det vidare. Om det ens är sant. Och om det ÄR sant, så är det väl deras sak för Guds skull. De som vännen skvallrade om. Eller om vår gemensamma bekant som har psykiska problem. Om hon nu ens har det. Och OM hon har det, ville hon då att jag och kanske andra, skulle få reda på det? Har hon det inte tufft så det räcker?

Andra vänner har höjt ett varnande finger. Jag ville inte lyssna. Men nu börjar det hopa sig. Bevisen. Det börjar bli svårt att värja sig för alla konstigheter. Att hitta godtagbara ursäkter för allt som sker. Jag märker att jag sakta börjar väga över till de andras sida. De andra, de som jag från början såg som lite elaka, som svikare och som lite dåliga vänner. De har ringt mig och berättat om saker som får mig att tappa hakan. Om oärliga sätt att lura vänner på pengar. Om ett hårt utnyttjande av vänner. Om ett baktaleri utan dess like.

Jag blir mer och mer övertygad.

Jag blir mer och mer ledsen.

Jag blir mer och mer besviken.

Någon som jag trodde på.

Någon som jag tyckte om.

Någon som jag släppte in i mitt liv med hull och hår.

Så bannar jag mig själv för min godtrogenhet:

- Så är det när du bjuder upp till dans för lätt, din dumbom!

- Så är det när du släpper in någon utan att tveka, fattar du väl!

Det är en tung insikt som så sakteliga håller på att landa inuti mig.

Jag hoppas fortfarande att allt ska vara ett missförstånd. Att det jag får bevis för inte är sant ändå. Jag vill fortfarande inte tro att det är så här.

Hur mycket mentalt stryk ska jag få, innan jag fattar.

Är jag kanske dum och godtrogen på riktigt i alla fall.

Jag blir ledsen av sånt här. 

Jag tänker att det kallas svek.