Jag Kanske Inte Borde:

Just den här lilla trudelutten till text

skulle nog passa bra på min blogg.

Men nu känns det som om

jag måste hålla tungan rätt i mun.

Jag har gett ut min bloggadress till Very Important People. Alltså VIP för MIG då. Och kanske, kanske, kanske läser de min blogg. Och då kan jag ju inte lägga ut vilken dynga som helst. För det finns ju en liten mikroskopisk chans att de läser just de här bokstäverna som just du läser just nu. Och då måste jag ju skärpa mig. Big Time. Och inte kräka ur mig vad som helst.

Nänä:

-         Då måste jag verka skärpt – även om jag inte är det.

-         Då måste jag verka som om jag fattar allt med tematik – även om jag inte gör det.

-         Då måste jag skriva så att läsaren fångas direkt – även om jag inte klarar det.

Vartenda tangentnedslag måste väljas med omsorg då.

Så att hon inte fattar hur prillig i brallan jag blev av mejlet med stort M som jag fick igår. Jag ska bara spela cool (inte så jävla lätt när jag håller på att pissa på mig) och go with the flow här. (När jag skriver om att pissa på mig, då hoppas jag verkligen att just hon INTE läser) Fast hon har ju redan min blogglänk. Hon har kanske redan läst. Hon tar sig kanske redan för pannan. Och suckar åt galenskapen.

Jag har ju ändå bara skickat in min presentation. Som fick svar samma dag! Va, fattar ni? Och den som läste mitt inskickade skrev att hon gillade den! Bara en sån sak, liksom. Hon skrev att titeln var bra. Hon skrev att hennes hjärna behövde ombyte. Tjohoo liksom!

Att jag stack ut!

Att hon läste den!

Att hon svarade mig direkt!

Ja, nu fattar ni kanske varför

jag nästan pissar på mig här.

Tena Inkontinensskydd var ÄR du?

Jag lade till på slutet av min presentation en länk till min blogg.

Så nu kanske jag måste tänka på allt från tematiken i bloggtexten,

till ordvalen och vad jag skriver om.

Eller what the fuck!

Gillar de så gillar de.

För så är det väl? Eller?

Så därför lägger jag trots allt ut den här. För det är ju såhär jag är. Det är ju såhär jag tänker. Och om jag liksom får för mig att mörka det, att liksom spela mer pretto än vad jag är så kommer ju sanningen att lysa igenom någon gång i alla fall. Så tänker jag. 

Är inte det ändå ganska rätt tänkt? 

Vad tycker ni? Och vad tycker du som mejlade mig? 

Dig som jag är lite skrajsen för? Är du tillräckligt opretto 

(nytt ord!) för att svara? Eller är jag rökt nu? För all framtid liksom? 

Jag tror det är något fel på mig ändå.