Min Omöjliga Förälskelse:

Kanske cyklar vi över Brooklynbridge igen...

...går en sväng på Times Square...

...och kollar in hur Ground Zero blev när allt blev klart!

Lyckohormonerna går bananas här.

De pumpar runt, runt i min kropp.

Jag ska få träffa min älskade! Äntligen!

Sist vi sågs var för ett år sedan.

Det är väldigt lång tid.

Jag har längtat mycket efter honom. Väldigt mycket.

Direkt när vi ses drar jag in doften av honom.

Jag fantiserar hur jag har min nästipp i hans halsgrop.

Hur jag drar in hans doft ända ner i magen.

Han doftar lika ljuvligt varje gång.

Jag är så förälskad. Jag har nog faktiskt aldrig känt såhär.

Det bara MÅSTE bli han och jag en dag. Han heter New York.

Jag skulle kunna smeka husfasaderna, lägga mig på gatorna,

kyssa asfalten, gnida mig mot lyktstolparna, prata med träden i

Central Park och låta mina ögon minnas allt det ljuvliga.

Jag är så fruktansvärt förälskad.

Jag har varit det i många år nu. Vi ses tyvärr alldeles för sällan.

En gång om året är på tok för lite för att mitt begär ska stillas.

Men nu är det bara ett par ynka veckor kvar.

Jag är helt prillig i brallan av längtan efter honom.

Jag har varit i Bangkok, San Diego, Istanbul, Miami, London, Dubai, Goa, Penang, Los Angeles, Oslo, Paris, Peking, Boa Vista, Florens, Las Vegas, Bologna, Dubrovnik och jag vet inte vad alla städer heter, och ja, jag har tyckt om dem alla. Men jag är svårflörtad.

INGEN, INGEN, INGEN kan mäta sig med mitt livs stora kärlek!