Sånt Man Ångrar:

Ibland gör man INTE saker som

man ångrar att man INTE gjorde.

Hänger ni med?

Jamen ni vet, man borde ha gripit in när någon blev illa behandlad.

Men man stod där fegt och såg på. Eller man kanske till och med tittade bort.

För att det fanns en risk att det skulle bli obekvämt för en själv.

Sen kommer det ikapp en långt senare. Eller så är det för mig i alla fall.

Jag har flera såna inte-gånger som jag valde att inte agera för att jag var

konsekvensrädd.

En speciell historia kommer över mig ibland och rider mitt dåliga

samvete. Jag tänker på hur jag borde ha agerat annorlunda den gången.

Det här hände sig för många år sedan.

Jag hjälpte en liten 3-åring att få i sig sin middagsmat.

Den lille satt i sin barnstol och jag satt på köksstolen som var närmast.

Det var vi två i köket. Det fanns en irriterad förälder i hallen. 

Men vi två hade det mysigt i köket tillsammans. 

Jag tyckte mycket om just den här lilla treåringen.

Det var kärlek i min mage, och det var kärlek

i mina rörelser till den lille filuren där i stolen.

Så råkar den lille filuren välta ut sitt mjölkglas så som små barn ofta gör.

Jag ser skräcken i ögonen direkt. Jag hinner inte ens reagera innan en fet

örfil har landat på treåringens vänstra kind. Jag sitter som förstenad. 

Så far jag upp från min stol, jag sliter upp 

den lille och jag skriker rakt ut åt den som slog:

-     Är du inte riktigt klok din jävul! Du kan väl inte slå ett barn?!

Skräck, minnen och rädsla dunkar i min mage.

Den lille i min famn skriker hysteriskt. Jag har

filuren i mina armar och jag springer in på den lilles rum.

Efter kommer den som slog.

-     Du ska ge faaan i vad jag gör med min unge!! 
-     Men är du helt galen, skriker jag tillbaka, du får ju inte slå!

Jag gråter. För min egen skull.

För treåringens skull. För allt som är fel just nu.

-     Du ska ut härifrån, skriker den som slår. 
     Du lägger dig faan inte i hur jag uppfostrar min unge, fattar du det!! Ut härifrån!

Min jacka och mina skor ligger plötsligt i en

hög i trappuppgången. Dörren står på vid gavel.

Den som slår har kastat ut dem.

Den som slår pekar att jag ska ut samma väg.

Den som slår föser omilt ut mig.

Dörren slår igen med en smäll i mitt ansikte. Jag hör hysterisk barngråt därinifrån.

Jag hör en arg och skrikande vuxenröst också. Jag är rädd. Jag ångrar mig. Jag står

på knä i trappuppgången och jag petar upp postlådeluckan med mina fingrar.

Jag ropar med vädjande röst in i hallen.

-     Förlåt, jag ska inte lägga mig i. Släpp in mig igen. Jag ångrar mig, förlåt snälla du. 
    Jag kan väl få komma in. Jag kan passa medan du duschar eller om du vill göra 
    något annat. Jag passar gärna.

Jag säger vad som helst. Jag förnedrar mig, bara jag får komma in.

Jag måste få veta vad som händer därinne. Varför barnskriken fortsätter så hysteriskt.

Jag ångrar mig djupt. Jag vill slå in dörren. Jag vill ta med mig den lille hem. Jag vill

inte låta en liten filur vara därinne med galenskapen som enda sällskap. Åh, gud som

jag ångrar mig.

-     Släpp in mig snälla!

Jag gråter och jag ylar i trappuppgången. Jag säger förlåt gång på gång.

Släpp in mig snälla, snälla. Jag ska aldrig mer säga emot. Jag säger vad som helst.

Det hjälper inte.

Jag måste tillslut ta på mig jackan och skorna och gå.

Jag hör den förtvivlade barngråten ända tills porten slår igen bakom mig.

Jag går ner till strandpromenaden. Jag sitter en stund på en parkbänk och

andas ryckigt. Jag hatar intensivt den som slår. Jag tycker inte om den som

inte sa ifrån heller. Jag föraktar den som sitter på parkbänken och är jag.

En ynklig och rädd liten hare som inte har stake nog att bita ifrån. Som till

och med förnedrar sig och säger förlåt för något som den som är utan stake

innerst inne vet är fel.

SÅNT ångrar jag.

Det vänder sig i magen på mig när jag tänker

på saker jag valde att INTE göra något åt.