Ibland gör man INTE saker som
man ångrar att man INTE gjorde.
Hänger ni med?
Jamen ni vet, man borde ha gripit in när någon blev illa
behandlad.
Men man stod där fegt och såg på. Eller man kanske till och
med tittade bort.
För att det fanns en risk att det skulle bli obekvämt
för en själv.
Sen kommer det ikapp en långt senare. Eller så är det för
mig i alla fall.
Jag har flera såna inte-gånger som jag valde att inte agera
för att jag var
konsekvensrädd.
En speciell historia kommer över mig ibland och rider mitt
dåliga
samvete. Jag tänker på hur jag borde ha agerat annorlunda
den gången.
Det här hände sig för många år sedan.
Jag hjälpte en liten 3-åring att få i sig sin middagsmat.
Den lille satt i sin barnstol och jag satt på köksstolen som
var närmast.
Det var vi två i köket. Det fanns en irriterad förälder i
hallen.
Men vi två hade det mysigt i köket tillsammans.
Jag tyckte mycket om
just den här lilla treåringen.
Det var kärlek i min mage, och det var kärlek
i mina rörelser till den lille filuren där i stolen.
Så råkar den lille filuren välta ut sitt mjölkglas så som
små barn ofta gör.
Jag ser skräcken i ögonen direkt. Jag hinner inte ens reagera
innan en fet
örfil har landat på treåringens vänstra kind. Jag sitter som
förstenad.
Så far jag upp från min stol, jag sliter upp
den lille och jag skriker
rakt ut åt den som slog:
Skräck, minnen och rädsla dunkar i min mage.
Den lille i min famn skriker hysteriskt. Jag har
filuren i mina armar och jag springer in på den lilles rum.
Efter kommer den som slog.
- Men är du helt galen, skriker jag tillbaka, du får ju inte slå!
Jag gråter. För min egen skull.
För treåringens skull. För allt som är fel just nu.
Du lägger dig faan inte i hur jag uppfostrar min unge, fattar du det!! Ut härifrån!
Min jacka och mina skor ligger plötsligt i en
hög i trappuppgången. Dörren står på vid gavel.
Den som slår har kastat ut dem.
Den som slår pekar att jag ska ut samma väg.
Den som slår föser omilt ut mig.
Dörren slår igen med en smäll i mitt ansikte. Jag hör
hysterisk barngråt därinifrån.
Jag hör en arg och skrikande vuxenröst också. Jag är rädd.
Jag ångrar mig. Jag står
på knä i trappuppgången och jag petar upp postlådeluckan med
mina fingrar.
Jag ropar med vädjande röst in i hallen.
Jag kan väl få komma in. Jag kan passa medan du duschar eller om du vill göra
något annat. Jag passar gärna.
Jag säger vad som helst. Jag förnedrar mig, bara jag får
komma in.
Jag måste få veta vad som händer därinne. Varför barnskriken
fortsätter så hysteriskt.
Jag ångrar mig djupt. Jag vill slå in dörren. Jag vill ta med
mig den lille hem. Jag vill
inte låta en liten filur vara därinne med galenskapen som
enda sällskap. Åh, gud som
jag ångrar mig.
Jag gråter och jag ylar i trappuppgången. Jag säger förlåt
gång på gång.
Släpp in mig snälla, snälla. Jag ska aldrig mer säga emot. Jag
säger vad som helst.
Det hjälper inte.
Jag måste tillslut ta på mig jackan och skorna och gå.
Jag hör den förtvivlade barngråten ända tills porten slår
igen bakom mig.
Jag går ner till strandpromenaden. Jag sitter en stund på en
parkbänk och
andas ryckigt. Jag hatar intensivt den som slår. Jag tycker
inte om den som
inte sa ifrån heller. Jag föraktar den som sitter på
parkbänken och är jag.
En ynklig och rädd liten hare som inte har stake nog att bita
ifrån. Som till
och med förnedrar sig och säger förlåt för något som den som
är utan stake
innerst inne vet är fel.
SÅNT ångrar jag.
Det vänder sig i magen på mig när jag tänker
på saker jag valde att INTE göra något åt.