 |
| Är de fula eller är de fula? Herregud. Det är ju tur att man redan är gift! |
Fultofflor.
Det har jag på fotarna nu,
(förlåt Stephan, men jag älskar
när du pratar charmigt ”fel”).
Hiskeligt fula saker i tovad ull.
Det behövde jag inte förut.
I vårt förra hus fanns allt man kunde
drömma om. Inklusive golvvärme till fotarna.
Ja, allt utom trivsel och hemtrevnad fanns i förra huset.
Nu håller jag istället på att frysa fotarna av mig – nästan
i alla fall.
För vi har ingen golvvärme längre. I förra huset gick jag
barfota mitt i smällkalla vintern. Värmen från granitgolvet
fortplantade sig genom kroppen och det var härligt.
Men tror du att jag saknar det?
Det gör jag inte. Det är bara ett lugnt och
stilla konstaterande att: Jaha, och nu har vi kallare golv, liksom.
Det är något perverst i njutningen av att allt inte är
perfekt längre.
Som när man blir riktigt insnöad av ett grymt oväder. Det är
en
viss tjusning. Att dra på ullstrumporna och ta på en extra
tröja.
Att tända en sprakande brasa och krypa in under en filt. Och
bara
sitta där och lyssna på ovädret utanför husknuten.
I förra huset var allt som om röda mattan var utrullad för
jämnan.
Jag gillar lite motstånd. Det är ju lite skönt med lite tuggmotstånd.
Lite som när man i fornstora dar raggade på krogen.
Jamen kom igen nu. Ni vet VISST hur det var!
Man VILLE helt enkelt inte att det ska vara för lätt, eller
hur.
Inte allt för mycket easy come – easy go.
Det ÄR en viss tjusning med lite motstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar