Alkisar. Hassan. Muslimer:

I mitt förra liv tillbringade jag

1 vecka på Nämndemansgården.

Det är ett ställe för gamla -eller unga - alkisar i olika grader av fylleförfall.

Ja, nu är ju inte jag någon gammal alkis själv.

Föresten är alkisarna där i 29 dagar. Inte som

vi andra i bara 1 vecka. De är helt avskurna

från yttre världen de däringa fyllona i de 29 dagarna.

Varken TV, tidningar, telefon eller besök.

Ett slags hjärntvätt.

Mycket effektivt ställe.

Och jävligt dyrt ställe.

Jag var i alla fall där en vecka.

Under så kort tid blir man bara halvt hjärntvättad. Eller nåt.

Man får lära sig att det är en sjukdom. Att visst, alkisen beter sig

som en idiot – hen svinar runt och är kanske otrogen, men det finns en rimlig

förklaring. Man får också lära sig att sjukdomen har en viss ärftlig

betingelse. Man får träffa nyktra alkoholister. Man får gå på AA-möten

och man får gå på Alanon-möten. 

Den där veckan kostar ungefär som en tripp till Bahamas 

eller nåt. För att inte tala om vad man måste hosta upp som 

privatperson för fyllskallens 29 dygn.

Den där veckan lärde mig ett och annat.

Jag fick precis som alla andra som var där avhålla ett tysthetslöfte.

Det är ju ett och annat känt ansikte som passerar där. Ganska många

kända ansikten faktiskt. Ganska många i samhällets ”övre skikt” också,

om man nu tycker att det finns ett sånt. Men ni fattar vad jag menar i alla fall.

Det är ju ändå samma fyllevisa vare sig man är ett känt eller ett okänt fyllo.

Jag har lyssnat på många såna fyllehistorier. En del dråpligt roliga. Om fiiina Östermalmsdamer som ligger i ihopkrattade lövhögar på sina fiiina lantställen och

super med vinpavan gömd bland löven. Ja, jisses vad jag har fått höra storys.

Om jag inte hade hört dem direkt från dem som gjort dem, så hade jag knappt

trott på dem. Helt galna grejer som folk gör. En annan rik knös köpte ett hotell 

utomlands. Han söp upp flera miljoner på extremt kort tid på sitt nyköpta hotell.

Och lever ett helt annat liv idag.

Det var där jag träffade honom.

En man. En alkis. Just då nykter.

Vi kan kalla honom för bara en man.

Eller ja, vi kan kalla honom H. Eller

vad sjutton, vi kan kalla honom för Hassan.

Hassan var en bekantskap som jag alltid tänker på

när jag sprutar spolarvätska på bilrutorna.

Hassan drev en av Sveriges stora uteställen.

Många anställda. Mycket pengar. Mycket sprit.

Stället finns inte kvar idag. Men det var nog ett av de

finaste placen jag satt min fot på.

Hassan var muslim. Muslimer får inte dricka alkohol.

Det påpekade jag för honom. Vad som stod i Koranen liksom.

- Haha, skrattade Hassan. Jag är lika muslimsk som du är kristen.

- Ok, liksom.

Vi umgicks en del med Hassan och hans fru.

De hade två barn. En dotter och en son. Dottern bodde

på ett hem för gravt förståndshandikappade. Henne träffade vi aldrig.

Sonen var med sin mor och far till Turkiet på semester. Där blir den lilla

8-åriga pojken påkörd av en lastbil. Han dör direkt.

Jag försvarar inte de som dricker.

Men jag tänker att det väldigt ofta finns orsaker.

Orsaker som gör så jädra ont inuti fyllisen, så att

en del av dem helt enkelt måste självmedicinera sig bara för att stå ut.

Jag tänker som sagt alltid på Hassan när jag sprutar på spolarvätska.

Han brukade dra in doften, och han tyckte alltid att det luktade så gott.

Av alkohol. Av sprit. Av forna tiders alkoholintag.

Det senaste jag hörde, var att han var tillbaka på sin vanliga

självmedicinering igen. Och ja, jag har viss förståelse för det.

Jag ger oftast en extra slant till just tiggande fyllgubbar på stan.

Jag fattar ju att slantarna går direkt in på Bolaget. Men jag tänker

att pengarna förhoppningsvis hinner slira förbi fyllisens strupe innan, så att

han hinner få i sig lite självmedicinering och lindra det onda på insidan.

Livet är för jädrigt mot en del.