KöpeTuttar:

Ett ärr tunt som ett streck, och helt platt också! Mycket bra jobb.

Jag skulle ju kunna skaffa mig såna

däringa köpetuttar om jag ville ha det.

Ni vet, såna som är så moderna nuförtiden.

Men jag vill inte det. Jag vill inte ha stora gungande bröst.

Jag tycker inte att det är snyggt.

Jag gillar små fina fasta saker.

Ja, nu låter det som om jag är gay. Det är jag inte.

Och folk får ha hur stora bröst de vill för mig.

Och det är fint på andra. Och andra kan inhandla

hur stora köpetuttar de vill. Men JAG vill inte.

Jag var till plastikkirurgen för en tid sedan.

Jag har ett ganska fult är på magen efter tre kejsarsnitt.

Jag tänkte att jag skulle fixa till det litegrann.

Så bokade jag tid för konsultation till en läkare.

Så tänkte jag att jag inte skulle säga vad mitt problem gällde innan.

Så när jag då kommer in till Dyra Doktorn som sitter på Dyra Kliniken

bakom Dyra Skrivbordet med sitt uppenbart tilltajtade och lasrade

ansikte så säger jag efter de sedvanliga välkomstfraserna till honom:

-         Jag har en korrigering jag skulle vilja göra, har du några förslag på vad?

-         Ja, absolut, svarar Dyra Doktorn lyckligt och räknar säkert redan pengar i huvet.

-         Åh, vad spännande, säger jag och spelar med i den här bimboleken, som han 

        säkert lekt många gånger med andra patienter.

-         Ja, det skulle bli jättesnyggt på dig som är så lång, med 375 ml fyllning i varje bröst.

Jamen VA FAAN!

Är han inte klok, den gamla gubben!

Det är ju för att HAN har det som SIN våta dröm!

Jag vill ta mig faan inte ha några bomber som är

så stora så att jag aldrig mer kan sova på mage.

Jag ÄLSKAR ju att sova på mage!

Det här sa jag såklart inte till Doktor Snusk.

Jag bara log vänligt och förklarade att jag var jättenöjd med mina små tuttar

och att jag aldrig skulle vilja byta bort dem mot några köpehistorier i plast.

Men att jag däremot hade ett missprydande ärr på magen som han gärna fick

hjälpa mig med. Jag log vänligt och bimbodumt mot honom när jag sa det.

Som för att ta udden av att jag just dissat hans så kallade plastikkunskaper (snuskiga gubbdrömmar mera).

Han såg spak ut. VÄLDIGT spak såg han ut. Det såg roligt ut.

Det var såå intressant att höra hur han sen började trassla in sig i den ena förklaringen efter den andra. Och till slut kom han fram till att han mycket gärna hjälpte mig med mitt lilla ärr. Och kunde jag dra ner byxorna och visa honom ärret så skulle vi tillsammans se vad som behövde fixas.

Jag kan säga att det var jädrigt lätt att pruta på priset sen. Han var såå medgörlig när jag föreslog att han väl kunde ta igen det han missade på mig, på nån av de där andra som hade klippkort på hans klinik. Han flinade lite åt mig och gav mig ett finfint pris.

Så – slutet gott allting gott!

Och ett fint och nästan helt osynligt ärr har jag också nuförtiden!

Tänk vad de kan de däringa snuskgubbarna ändå.