En Normal Fru – Inte En Som Jag:

Här är han. Han som kanske borde ha en annan fru!

Vi har varit i den lilla 

småstaden över helgen. 

För bland annat 70-årskalas och lite annat. 

Det där lite annat det var ett par fester. Både 

fredag och lördag var det fest med goda vänner. 

Vi hade så himlans trevligt med alla kända ansikten 

som man minns och tycker om!

Men, och det är nu jag funderar en del så här i efterhand. 

Vi träffade en och annan gammal flickvän till Tomas där. Han är ju en hel del år äldre än vad jag är. Så de här gamla flickvännerna är ju också det. Äldre alltså. Han berättar små roliga eskapader om sina gamla flammor och vad de har gjort tillsammans, och det är ju roligt att höra alla historier – men du som läser och kanske är en gammal flamma du behöver inte oroa dig, han är snäll mot er.

Men i alla fall, jag tycker det är roligt att höra om alla galna upptåg han varit med om. Men så tänker jag när jag ser de här före detta flickvännerna idag, att de är väldigt olika mig. De gamla flickvännerna de är verkligen ALLT det som jag inte är.

Jag blir inte svartsjuk eller så, 

nej, det är mer att jag tänker: 

Stackars Tomas som har en sån galen fru. 

Kanske skulle han ha gift sig med någon i sin egen ålder. 

Någon som går på fester i bekväm frisyr och med fotriktiga skor 

på fötterna, en som inte har svintajta jeans som knappt går att 

sitta i. Han borde kanske ha haft en fru som verkar så lugn, harmonisk 

och stillsam som de här lite äldre damerna som jag ser där på dansen är.

Ingen är som jag av de där föredettingarna. 

Jag har INTE bekväm frisyr. 

Jag har långt hår som trasslar sig i sängen. 

Jag har INTE fotriktiga skor, nänä jag har sylvassa 

skyhöga klackar som opraktiskt sjunker ner i gräsmattan 

på den där utomshusdansen. Så att Tomas måste hålla i 

sin fru så att hon inte fastnar där i gräsmattan med sina idiotskor.

Jag är varken lugn, harmonisk eller stillsam heller. Inget av just de orden passar ihop med mig. Jag tänker att Tomas kunde ha levt ett stillsamt och behagligt liv med en av de här före detta flickvännerna. Han kunde ha haft en fru som stickar tröjor åt honom, en fru som varje morgon ser till att han har en matlåda färdig i kylen, en fru som alltid är tillfreds och nöjd med det lilla här i livet. En sån fru ÄR inte jag.

Varför kan inte jag fixa matlådor istället för att säga: - Äsch du kan väl käka ute?

Varför kan inte jag sticka tröjor?

Varför kan inte jag vara en nöjd en?

Varför kan inte jag vara sådär harmonisk och lugn?

Jag tänker att det är synd om min man som har en sån överjävlig fru. 

En sån vild fru. En sån gränslös och galen fru. En sån fru som aldrig 

är harmonisk och nöjd. En sån där krävande jävla fru som måste ha nåt fel.

Undrar om han tänker så han också?

Att jisses vad har jag gett mig in på?

Varför gifte jag mig med en sån jobbig jävla fru?

Eller har han kanske försonats med sitt öde. 

Eller ja, inte fasiken vet jag. Men jag tänker såhär ibland.