Ljug gärna för mig:

Ibland tänker jag att livet vore bra 

mycket enklare om man bara vore gay. 

Jag inbillar mig att det är mer samma 

tänk i huvudet på båda två då.

När jag och Tomas ska gå iväg 

på något galej så sker oftast följande:

Jag tar fram ett par olika klänningar. En kan till exempel vara en svart knälång sak och den andra kan vara en ljusgrå variant med lite mönster på. Jag frågar min älskade, fina, underbara man vilken han tycker är snyggast. 

-         Ta den gröna.

-         ??

Tar på mig den gråmönstrade med en uppgiven suck.

Utan att kommentera färgblindheten hos det motsatta könet.

Frågar om råd igen. 

Förresten varför frågar jag mannen om råd överhuvudtaget. 

Kunde jag inte bara ta och skita i det och göra lite som jag själv vill. 

Eller är det för att han ska tro att jag tycker att han har bra smak, 

eller gör jag det rent utav av min stora godhet som Emil i Lönneberga 

skulle ha sagt. 

Jaja och skitsamma. 

Jag frågar i alla fall om råd. Då när jag står där med klänningen på mig. 

Den som jag med våld och vaselin har lyckats klämma in mig i.

-         Ser jag tjock ut i den här tycker du?

-         Nja. Man ser ju att du har lite putmage, säger mannen helt oskyldigt.

Men för Guds skull!

Har han inte lärt sig någonting. 

Det är ju NU han ska ljuga. 

Varför fattar han inte just det. 

Hade jag levt med en kvinna så hade hon ju direkt 

fattat att det var just NU vid ett sådant här tillfälle som 

hon skulle ljuga sig Gul & Blå för min skull.