Jag Är Skitsnygg:

Nu ska jag skriva något som 

man ju absolut inte får skriva.

Så håll i er för nu åker vi:

Jag. Är. Snygg.

Gud, vad provocerande.

Men. Jorå så är det. Jag är skitsnygg helt enkelt.

Det är ju skitprovocerande.

Man får ju bara inte skriva sånt.

Men jag menar det. I dåtid.

Ni hänger inte med?

Nej, men då förklarar jag väl dårå:

Alltså jag var skitsnygg. Då i mitt förra liv. När jag var ung. 

Då var jag skitsnygg. Men det fattade jag ju inte då. 

Då hade jag bara en massa nojor.

Att jag var så gräsligt mycket längre än alla andra.

Att jag var så fult mager om bena.

Att jag hade pytteplatta vändstekta små tuttägg.

Att jag hade tunt stripigt hår som aldrig ville växa sig långt nog.

Att jag…ja, ni fattar.

Alla nojor man hade över sitt utseende.

Då på den tiden när man var så snygg så att killar

krockade med lyktstolpar (jo, det är sant!), för att de

kollade på mig när jag svassade fram på trottoaren.

Men ändå fattade jag inte att jag var söt.

Det är ju samma sorgliga visa idag.

Dessa fina, söta, vackra unga flickor som passerar hemma hos oss.

De nojar ständigt över sitt utseende. De sliter ut speglarna i sin jakt

på att förbättra det som redan är perfekt.

Jag har lust att bara skrika åt dem:

Ni duger. Ni är underbara. Njut av det ni har.