Framstjärt:

Vi hyrde ju ut en av våra lägenheter till ett par från England för en tid sedan.

Hon var svenska medan han pratade engelska.

När vi skulle ta lite uppgifter på dem om inkomster

och arbete och förra hyresvärden och bla, bla, bla så kommer följande.

Kvinnan förklarar:

-         Ja, jag bodde i Malmö förut och då jobbade jag som mäklare.

-         Jaha, så det är det du har gjort i England också då, frågar jag.

-         Nej, nu har jag eget företag och håller på med rådgivning.

-         Ok, men det låter ju bra, svarar jag mitt blonda dumhuvud.

Vi kollar för säkerhets skull upp henne hos banken. Enligt bankens utsago är hon solid. Mycket solid till och med. Eller ja, hon har alltså fett med deg på kontot.

Hennes engelske vapendragare, som är i tjugoårsåldern säger just ingenting. Jag trodde först att det var sonen, men jag skulle snart få klart för mig med det världsomspännande kroppsspråket, att de här två var allt annat än mor och son.

Kvinnan som är i 50-årsåldern ser väldans bra ut. Otroligt stora tuttar och kurvig kropp på de rätta ställena. Hon pratar med en rätt tyst och lite hes röst. Sen tittar hon på en, eller mer, hon tittar rakt in i en på ett lite obehagligt sätt. Men jag tänker ju inte neka henne lägenhet bara för att hon står lite för nära och tittar på ett sätt som inte just behagar mig. Jag menar vem är jag att döma hur hon beter sig.

I alla fall.

När de har flyttat in och det har gått några dagar så kommer kvinnan till mitt kontorsfönster och knackar på för en fika. Hon gör det varje fucking dag! Jag höll på att bli galen. 30-40 dagar på raken stod hon där med sina stirrande ögon och ville att vi skulle fika. Jag jobbar ju på dagtid medan hon då tydligen har nattskiftet. I alla fall vi fikar för femtioelfte gången.

Så sitter vi där i solen på innergården.

-         Spännande det här med att du jobbar med mäklarrådgivning, säger jag, 

        mest för att ha något att säga.

-         Nja, jag håller faktiskt bara på med rådgivning.

-         Ok, men hur fungerar det. Ringer det kunder som vill veta vilket hus de ska köpa, 

        eller var någonstans de ska köpa eller hur går det till, säger den fortfarande helt  

        dumma blondinen som mäklarrådgivaren - eller vad hon nu gör – pratar med.

-         Nej, alltså jag håller bara på med rådgivning på telefon.

-         Jaha?

-         Och bara till män, säger hon och stirrar mig djupt in i ögonen.

Ja, jag veeet! Ibland är jag uppenbarligen

så korkad så klockorna stannar.

Men jag fattar verkligen ingenting.

-         Så det är bara män som ringer då? konstigt tänker jag. 

       Jag vet ju att 90 % av alla fastighetsaffärer avgörs av kvinnan.

-         Nja, det är rådgivning till män på telefon och bara på kvällstid, säger hon. 

       Jag har egen hemsida där männen kan se på mig och sen ringer de. 

       Jag tar betalt per minut, säger hon nu med ett äckligt leende.

   Sitter hon inte väldigt nära mig helt plötsligt, tänker jag. Jag menar väldigt, väldigt nära.

   Jag såg nog ut som en fisk på torra land när jag med gapande mun så äntligen fattar.

   Hon fortsätter att babbla på om att hon i snitt drar in 1000 pund per dygn.

  Vafalls?!

 1000 pund per dygn för att lyssna på lite flåsande gubbar.

 10 0000 svenska kronor per dygn för telefonsex?

 Jag är i fel bransch. Det är då ett som är säkert. Väldigt fel bransch.

Ja, och det är nu det roliga, eller kanske det tragiska kommer.

-         Du skulle ju också kunna jobba med det jag gör, säger hon. Jag kan hjälpa dig igång.

Jag stirrar på någon obefintlig fläck på tröjärmen samtidigt som jag sväljer och sväljer. 

Vilket fint erbjudande liksom. Eller vad säger man.

Jag borde ju ha slagit näven i bordet och ifrågasatt varför jag i hela fridens namn skulle vilja fläka ut mig och visa arslet för hela världen. Och att jag ju har mer integritet än så, och att jag är helt övertygad om att man tar skada psykiskt av ett sådant där visa-arsle-jobb.

Men jag är ju som de flesta andra ibland. En svensk mespropp utan dess like.

Och säger därför i stället:

-         Ehrm … hm … nja du vet… jag vet inte, alltså jag har ju fött tre barn, så min kropp… 

        jag vet inte om det är en så bra idé, stammar jag fram som en nervös och okysst    

        tonåring.

Men för Guds skull, nu får jag väl skärpa mig.

Hur kunde jag inte ha svarat med ett rungande:

-         Det var det dummaste jag hört! Skulle jag visa allt jag har – eller inte har - 

        för en massa äckelgubbar på Internet. 

Men jag sitter helt tyst med en chockskadad hjärna och med en haka som ramlat ner en våning.

Men hon fattar ingenting av min reaktion. Vi pratar verkligen olika språk hon och jag. Hon tror att jag är intresserad för att jag sitter tyst och kippar efter luft. Hon kilar kvickt in till sig och hämtar sin laptop. Så kommer hon småspringandes tillbaka med tuttarna skumpandes i vild galopp framför sig.

Hon fläker upp datorn rätt i mitt ansikte. O Herre min skapare! 

Bilder på den 50-åriga grannens framstjärt (älskar det ordet), i alla möjliga och omöjliga situationer och positioner fladdrar förbi.

Jag är ju inte så himla prydd av mig, men det här är rätt magstarkt till och med för mig. Hon fortsätter bläddra fram bild på bild. Så kommenterar hon vilka bilder som är bäst och vilka vinklar som är snyggast för brösten.

Bäst är tydligen när man ligger på rygg med bägge händerna i skrevet och håller tuttarna mellan armarna så de sitter ihop som två bazookas mitt på bröstkorgen. 

Ja jäklars i min lilla låda. 

Jag fick se saker som jag hade kunnat vara utan. 

Bilderna sitter för alltid inristade på min näthinna.